På hösten är det fint t o m på pendeltågsstationen.
Ända tills: – Ährmfp… Vi har tyvärr ett hrmfp meddelande om ett hmm inställt hmmm tåg…!

Inte ett tåg i sikte.

Igår hände det.

Vi tittade på varandra med stela nackar, uppspärrade ögon och höjda ögonbryn.

Sportredaktionen skrattade.

Come again?

Jo, sportredaktionen skrattade. Alltså webbredaktionen. Alltså skrattade. Ett högt rungande skratt. Med mycket magstöd. En klassisk skrattsalva. Salva som i skottsalva (inte som i sånt jag kletar i mitt röda öga). Som fick oss att tystna i vårt coffee table-pladder.

Idag läser vi chefredaktörens blogg och får förklaringen.

Så skratta på, det är er väl unt!

ÄNTLIGEN får man vara med i tidningen!
I dagens Mat & vin-bilaga framträder jag som H som dopar sig med kladdkakemuffins.

Oj, va mina kamrater här är avundsjuka.
De vill också bli omskrivna i tidningen.

En av dem figurerade i en krönika en gång: när hon tappade två vinare i marken utanför jobbet en fredagkväll. Men det var i en annan tid och en annan tidning.

PS. Förutom om att läsa om MIG kan man hitta mycket annat spännande i Mat & vin-bilagan. Vad sägs om massa kladdkakerecept till exempel!

Vi måste tala om Farmville.

Som periodare/medelanvändare av Facebook har man sett Farmvillefebern gripa omkring sig.
Folk som aldrig satt sin fot på landet skördar och hittar svarta övergivna får och vaddomnugör.

Sedan kom Farmville-vägrarna. De inte bara inte spelar. De ICKE-SPELAR. Alltså berättar att de MINSANN INTE och så vidare.
Ofta är de samma personer som en gång MINSANNINTESKULLEGÅMEDIFACEBOOK.

Jag varken spelar eller ickespelar. Om ni förstår vad jag menar.

Men idag kände jag att det börjar bli ohållbart.

Just när jag tänkte att Martina, Kodjo och Hanna är VÄLDIGT UNDERHÅLLANDE i P3 på morgonen då – tada! – börjar allt plötsligt handla om att Hanna och Martina blivit Farmville-fanatiker och Kodjo är knäckt och har ringt in en hjärnforskare som ska prata om spelmissbruk.

Kanske måste man ändå ha en hållning – vägra eller skörda?

En gång i tiden skrev vi små centrallyriska meddelanden till varandra. Nu har Amelie fullt upp med att hålla de svarta fåren stångna på farmen. Ack.

Har ni sett något så dumt.

När jag gick i högstadiet var det en grej att att spexa till det på skolfotot. Det var sjörövartema och söderhavstema och i en parallellklass bytte man kläder med varandra så att alla killar bar tjejkläder och tvärtom. I nian var hela min klass av någon anledning vitklädda och gravallvarliga, som vore vi hämtade ur publiken från en Kentkonsert. (Självklart var det någon som glömt bort skolfotopakten och bröt av det tråkiga jämnvita med en uppiggande rutig skjorta, men ändå.) Det var aldrig någon som kommenterade det – var det för att det var på skoj? Blir det plötsligt en helt annan femma om man avviker från normen när man bara vill visa vem man är?

Det konstigaste är väl ändå att inte få se ut som man vill. Är det bara för att en årsbok är något som dokumenteras och sparas? Skulle det störa den där rektorn i år framöver, få honom att ligga sömnlös och grubbla över den smokingklädda flickan? Varför skulle hon inte få vara sig själv på ett skolfoto, när det handlar om att visa upp precis den person som hon är under årets övriga 364 dagar?

Att kroppsidealen på de glansiga magasinens omslag börjar te sig rent overkliga har vi uppmärksammat på Wendela.

Nu tar Playboy steget fullt ut och lämnar verkligheten helt: tidningens senaste omslagsbrud är ingen mindre än Marge Simpson. Med strategiska delar dolda bakom en stolsrygg sitter hon nu där, i all sin gula prakt. Inga stolar i världen kan dölja att Homers fru har snygga spiror.

Skönt med en omslagsbrud man inte känner att man behöver efterlikna! Eller kommer kanske blått hår säga ”vår 2010” mer än något annat…?

Våra påpassliga kollegor på Nöjesbladet har tidigare uppmärksammat Marges utvik, och frågade också er läsare vilka andra figurer ni helst vill se utvikta. Att Jessica Rabbit vann bland tjejerna tycker vi var lite fantasilöst – desto mer spännande är då att tänka sig Skalman bli bara Man. Utan sitt skal.

Dagens to do-list.
En punkt avklarad vid 11.06.
Svårast kommer bli att fixa en klädhängare… 

Måndag morgon. Jag säger bara måndag morgon:

Nu kan man säga att världen dör i cancer och aids – och Westminister-universitetet i England lägger tid och forskningsanslag på att ta reda på om män gillar långa kvinnoben. Vilket dom nu inte gör. Vetenskapligt bevisat!

Men det tänker jag inte säga. Jag är bara nyfiken på hur forskningsledaren ser ut.

En kort man – som retar sig på alla långbenta kvinnor som stolpar omkring och ser över huvudet på honom?

En kort kvinna – som känner sig kortbent och attraktiv?

En långbent kvinna – som… nej… varför?

En neutral forskare i vitrock – som anser att världen måste få veta detta?

Är studien betald av en plastikklinik som vill veta om det är värt att utveckla en teknik för att förlänga ben med en giftspruta?

Och varför skriver jag detta? Jo, för när man är 177 cm över havet och just inte så mycket annat – då gillar man inte att bli avsågad strax nedanför knäna en måndag morgon.

Vi har fått ett fan-mejl av den hämningslösa typen.
Ren och kär bloggkärlek.

”jag älskar Wendelabloggen.
Det kan bero på att:
1. Den är lysande läsning.
2. Jag är småkär i mina medarbetare.
Eller båda.”

Japp, det är chefen som är i farten.
Tror vi kommer få fortsätta att blogga.
Å andra sidan måste vi ta med i beräkningen att hon läser det vi skriver.
Hmmmm…..

Om 14 månader flyttar vi, hela Aftonbladet, till Kungsbrohuset mitt i stan. 

Det kommer innebära viss förändring för oss. Vi kommer vidga våra vyer, bokstavligt talat.

Till vänster: Wendelas nuvarande, rafflande utsikt över slutspurten/återvändsgränden i Globengallerian.

Till höger: terassen högst upp i Kungsbrohuset där Wendela snart kan tänkas sammanträda med 180 graders vy över Stockholm.