Ja, det är inte bara pinsamt att Niklas Arrhenius åker ut i kvalet i sitt sjunde raka utomhusmästerskap.
Det vill säga alla han ställt upp i.
Nej, det är nästan ännu mer pinsamt att nye förbundskaptenen Karin Torneklint tog ut honom till VM.
Och det baserat på att han klarat kvalgränsen en enda gång och vid en liten småtävling på Arrhenius hemmaplan i Provo i Utah USA.
Jag kritiserade det här redan innan VM och tog även upp det med Torneklint innan VM.
Hennes försvar var att kvalgränserna var så tuffa, att bara man klarade dem visade det hade man en finalchans.
Men där har hon fel.
Jag anser att man måste visa en jämn och stabil nivå under säsongen och att kvalgränsen ska klaras i en internationell tävling – inte i småtävlingar.
Förr gällde aldrig sådana resultat som kvalificerande och enligt de officiella uttagningsreglerna ska de inte göra det nu heller.
Men de principerna har inte gällt inför VM.
Jag ska inte bara klanka på Niklas Arrhenius. Rent historiskt är det aldrig lyckat att komma till ett mästerskap på ett enda resultat och de VM-svenskar som gjort det har varit chanslösa så här långt.
Lotta Fougberg på 3000 hinder och Philip Nossmy på 110 häck tillhör samma kategori som Arrhenius.
Jag har aldrig gillat generösa uttagningsregler och tycker inte att friidrotten har råd med det i dessa ansträngda ekonomiska tider och sponsorflykt.
Svenskar i jumboklass lockar inga nya sponsorer direkt.