Sitter här timmarna innan nedsläpp och går igenom statistisken mellan Sverige och Finland genom tiderna. Från första officiella landskampen 1949 till den senaste.
Då ser raden ut så här:
75 43 15 17 279-180
Det är utklassningssiffror.
Av 75 spelade matcher har Sverige bara förlorat 17 i EM, VM och OS genom åren.
De har vunnit 43 och spelat oavgjort i 15.
Det är 58 matcher utan förlust vid full tid mot detta Finland.
Det är nästan 80 procent.
Jag inbillar mig att det har sin betydelse även idag.
Sverige var ännu mer överlägset de första årtiondena av lagens möten, då Finland var på väg upp och länge räknades till blåbären.
Det var den tiden som skapade det lillebrorskomplex som fortfarande lever kvar hos finländarna.
Som gör att de måste håna Henrik Lundqvist före matchen och likna honom vid en schweizerost.
Men något måste det vara, då Finland bara vunnit två av de elva senaste mötena med Sverige i VM och OS.
Två segrar på tolv år.
Det måste sitta i bakhuvudet på alla Finländare.
Det är ju ganska talande siffror, då det inte är så stor skillnad mellan Sverige och Finland numera. Det SKA inte vara så stor skillnad på papperet.
Men det som skrämmer mig lite den här gången är Teemu Selänne.
Jag satt i Nagano 1998, då Selänne ensam sänkte Sudden och Foppa och de andra svenska NHL-stjärnorna i kvartsfinalen.
Han gjorde båda målen när Finland vann med 2-1.
Men det var en annan Selänne.
En Selänne då han var som bäst.
Idag är han långt ifrån samma världsspelare och målskytt.
Men som ledare är han ovärderlig för det här finländska OS-laget.
Alla vet att det här är hans sista stora mästerskap och alla lagkompisar är beredda att offra en arm för sin kapten.
Det är det som talar för Finland den här gången.
Och det är en stark drivkraft som inte ska underskattas.
Till sist.
Här har ni Sveriges senaste elva matcher mot Finland i VM och OS.
Talande siffror.