Jag flyger väl runt jorden ett par varv om året ungefär.
Och jag träffar nästan eller aldrig några hockeymänniskor på de resorna.
Nu har jag flugit Örnsköldsvik tur och retur de senaste dagarna och träffat mer hockeyfolk än jag gör på ett år.
Spontant alltså. På allmän plats. I sätet bredvid mig.
På vägen upp var den förste jag sprang ihop med Kent Forsberg. Mest känd som Peter Forsbergs pappa i allmänhetens ögon, men hos mig en av Tre Kronors många förbundskaptener.
Jag var med när han och laget firade VM-guldet i Zürich 1998 och när de deppade efter att ha åkt ut i kvarten i OS i Nagano tidigare samma vår.
Kent Forsberg verkar vara Sveriges mest bortglömda förbundskapten.
Och lite längre bak i planet satt fjolårets SM-slutspels MVP Noah Welch tillsammans med sin familj.
På väg upp för att frälsa Modo tillsammans med de nya tränarna.
Ja, ja.
Men på vägen ner hade jag hoppats på en hockeyfri flygning.
Det kändes så när jag stod där i incheckningskön. Men så slängde jag en blick över axeln oc så sprack det direkt.
Där stod Markus Näslund och såg yngre ut än någonsin.
Och bredvid stod hans lika förtjusande fru, som såg ännu yngre ut.
Det verkar bara vara jag som åldras i den här världen.
Markus berättade att de skulle ner till Stockholm och se en konsert med ett band jag inte hört talas om och än mindre kan minnas.
Men det blev säkert trevligt.
Sekunderna senare tittade jag snett ner till höger och upptäckte hockeyagenten Pontus Norén.
Jag menar inte att han är kortväxt. Det är snarare jag som är längre än snittet.
Men ändå.
Vi hamnade i sätena bredvid varandra och hade en väldigt intressant och givande diskussion hela vägen ner till Stocholm.
Han är en oerhört trevlig prick.
Men när jag greppat väskan och travade vidare bort mot Finnairs inchecking tänkte jag att den här dagens hockeykvot var fylld. Till råge.
Då hinner jag inte gå mer än tio meter innan jag ser Jonas Bergqvist i ögonvrån. En av de trevligaste hockeyspelare jag träffat, en av Tre Kronors mesta landslagsmän genom tiderna och ständigt positiv.
Det gick inte att undvika en paus hos honom och prat om gamla minnen.
Nu är bara sista flyget kvar till Helsingfors och jag räknar med det värsta.
Att Esa Tikkanen eller någon annan gammal hockeyhjälte hamnar i sätet bredvid.
Det bästa är att man aldrig vet.