Adil Bouafif åkte fast i ett dopningtest vid EM i Zürich i augusti 2014.
I måndags kom domen.
Den 7 december 2015.
Det är ett år och nästan fyra månader senare.
Jag kan förstå att det kan finnas juridiska frågor att reda ut och att rättssäkerheten måste vara hög. Men över ett år då man åkt fast med EPO i kroppen?
Nej, det är skandalöst dåligt.
Bouafif har hela tiden hävdat att han är oskyldig, men det gör nio av tio av alla de som fastnar i en dopningkontroll.
Det känns som det är ganska typiskt svenskt att den här typen av dopningfall drar ut i det eviga och bollas fram och tillbaka.
Det är som om ingen riktigt vill tro att dopning förekommer även bland toppidrottare i Sverige.
Men ett fall som drar ut över ett år på tiden gör att trovärdigheten minskar, när både a- och b-prov visar att han haft EPO i kroppen.
Nu är väl både Bouafif – och tidigare Ludmila Engquist – två dopningfall som har mindre med den svenska synen på dopning att göra, utan mer på hur det ser ut i deras ursprungsländer. Ludmila kom ju från en dopningskultur i Ryssland som väl alla vet hur den sett ut vid det här laget. Ända fram till våra dagar.
Och Adil Bouafif har oftast tränat i Marocko, en nation där EPO-dopning varit ett känt problem i många år och vanligt förekommande.
Det mest kända fallet är Brahim Boulami som satte två världsrekord på 3000 hinder innan han åkte fast för EPO 2002.