Det blev en ny mörk kväll för Sverige här i Brno.

Förlust mot Ryssland med 1-3, tappad ledning totalt i Euro Hockey Tour och Gabriel Landeskog skadad.

Nu ska det inte vara någon större fara med Landeskog, men det är inte någon pangstart Pär Mårts fått på sitt VM-bygge. Räknar vi in de två VM-förberedande landskamperna mot Schweiz på hemmaplan (2-4 och 2-5) är han uppe i fyra raka förluster nu.

Nu kommer det ju vara ett helt annat svenskt lag som åker ut på isen redan i träningsmatchen mot USA på tisdag. Då har ytterligare nio NHL-svenskar landat i Sverige. Det känns som det behövs mer än någonsin.

Jag har svårt att se att någon svensk har stärkt sina VM-chanser efter de två matcherna här i Brno. Det skulle vara Calle Järnkrok i så fall, som jag tycker har spetskvaliteter som håller även på den här nivån.

Den här matchen stod 0-0 ända tills det var drygt fem minuter kvar av andra perioden och det såg inte ut som det skulle gå att få hål på Viktor Fasth eller ryssarnas Semen Varlamov.

Men så hände allt på en gång.

Ryssland gjorde plötsligt tre mål på tre och en halv minut och så var den här matchen över.

1-0 efter 14.44 är inte mycket att säga om, då ryssarna spelade fem mot tre och Evgenij Kuznetsov kunde skicka en restur i tom kasse.

Men 2-0 skulle Viktor Fasth ha tagit, då Nikolai Kulemin sköt en puck ur dålig vinkel som smet in vid Fasths högra stolpe efter 17.29. Det målet får Fasth ta på sig, även om skottet var bra,

Och bara 50 sekunder senare kom 3-0, då Joel Lundqvist olyckligt petade in pucken i tom bur vid Fasths högra stolpe.

Där gick ridån ner. Nu fick Sverige en snabb reducering efter bara 36 sekunder efter ryssarnas 3-0, då Niklas Olausson direktsköt efter ett svenskt två mot ett-läge, där Jonas Andersson serverade en perfekt passning.

Sverige tog som vanligt alldeles för många utvisningar och det håller inte mot den här typen av motstånd.

Även om svenskarna gick all in och satsade allt framåt i slutet, räckte det bara till en sen reducering till 2-3. När laget fortsatte gå för kvittering stack ryssarna upp och gjorde 4-2 med bara 1.35 kvar att spela.

Så här spelar Tre Kronor mot Ryssland här i Brno.

Matchstart 18.30.

Målvakt

30. Viktor Fasth

Förstafemman

4. Staffan Kronwall – 14. Mattias Ekholm

90. Johan Harju – 20. Joel Lundqvist – 12. Fredrik Pettersson

Andrafemman

24. Jonas Frögren – 25. Mattias Kalrsson

67. Linus Omark – 23. Niklas Persson – 71. Jonas Andersson

Tredjefemman

77- Victor Hedman – 51. Jonas Ahnelöv

92. Gabriel Landeskog – 16. Calle Järnkrok – 10. Johan Larsson

Fjärdefemman

28. Jonas Brodin

19. Patrik Zackrisson – 26. Niklas Olausson – 18. Jesper Fasth

Extraforwards: 22- Daniel Bång och 79. Patrik Lundh

Saknas: Daniel Fernholm, back

Ändringarna är att Jonas Andersson ersätter Patrik Lundh som blir extraforward och att Viktor Fasth går in i målet. Dessutom blir det lite rotation i backparen, då Fernholm saknas.

Ja, så här ser den ut.

Guldmedaljenn i 2012 års hockey-VM som ska delas ut i Helsingfors på kvällen den 20 maj.

Jag tycker den är ganska fräck.

Och jag hoppas det är en svensk som sätter den där avgörande pucken.

Niklas Hjalmarsson kommer till VM och blir naturligtvis en enorm tillgång defensivt.

En spelare som stack över till NHL och Chicago redan som nybligen 20-åring och som vi knappt fått se här hemma. Samma sak med klubbkompisen Viktor Stålberg, som stack ännu tidigare för att ta sig till NHL via collegehockey i USA.

Det är naturligtvis två klara förstärkningar för VM-laget, men jag skulle gärna se en offensiv back som Erik Karlsson i VM-truppen. I stort sett alla backar som är med här i Tjeckien är lagda åt det defensiva hållet. Och det saknas definitivt en power play-back som är högerskytt – dvs en Erik Karlsson.

Ottawa kan ju åka ut i natt då de möter NY Rangers i en sjunde och avgörande match. Sedan är det frågan om NHL:s svenska poängkung bland backarna kommer. Erik har inget kontrakt efter den här säsongen och det brukar inte vara något drömläge för VM-spel. Han kommer dessutom att skriva ett superkontrakt efter den säsong han gjort där borta, så det handlar förmodligen om hundratalet miljoner.

Just nu är det bara leftare på backsidan, vilket är en svaghet.

Men även om det blev ja tack från två av Chicagosvenskarna, så har lyckan vänt för Mårts de senaste dagarna.

Efter glädjebeskedet att Henrik Zetterberg och Johan Franzén kommer till VM, har det varit dystrare besked de senaste dagarna.

Nej tack från Henrik och Daniel Sedin, Alexander Edler, Douglas Murray och Jimmie Ericsson.

Och i natt gick dessutom Washington vidare till andra omgången i Stanley Cup-slutspelet, genom att slå ut de regerande mästarna Boston.

Det gör att Pär Mårts får fortsätta att vänta på Nicklas Bäckström, men jag vet att han är beredd att hålla en plats öppen en bit in i andra slutspelsrundan.

Bäckis är värd att vänta på.

Kanada har fått klartecken från Chicagos back Duncan Keith och forwarden Patrick Sharp.

Båda ansluter till VM-truppen och lämnat bara en back- och en forwardsplats öppen i den kanadensiska VM-truppen.

Backen Duncan Keith som indirekt såg till att Daniel Sedin inte kom till VM, genom att utdela den armbågstackling som fick Vancouvers klubbledning att nobba svensken VM-spel.

Daniel Sedin fick hjärnskakning och Duncan Keith blev avstängd fem matcher.

Daniel var tillbaka efter en månads vila till de två sista slutspelsmatcherna mot Los Angeles Kings, men då var slaget redan förlorat.

Så kan det gå.

Men det är två toppspelare som ansluter till den kanadensiska VM-truppen, som startar VM-uppladdningen med två träningslandskamper i Schweiz senare i veckan.

Ja, i alla fall för att spela i en hockeyturnering så här i slutet av april.

Väderprognosen skvallrar inte om något aprilväder här i Brno (Brünn på tyska) till helgen i alla fall.

Florida-väder. Perfekt, säger Tampa Bay-backen Victor Hedman när jag visar honom den här väderprognosen för helgen.

Jag har gjort bilden extra stor, för att alla ska förstå vad det handlar om. Och känna glädjen.

Vi får hoppas att Tre Kronor blir lika heta som utomhustemperaturen...

Det är rätt intressant att titta in på internationella hockeysajten hockeyDB.com och se vilken spelares statistisk som är den mest eftersökta just nu.

Titta här:

En hyfsad lista att vara i topp på.

Om man säger så.

Perra Johnsson till AIK.

Det var en skräll må jag säga.

Och visst luktar det lite panik.

Jag trodde att Anders Gozzi skulle komma upp med ett mer överraskande namn än så. Typ någon okänd talang av samma sort som  Anders Forsberg i Skellefteå eller Tommy Jonsson i Brynäs.

Perra gjorde väl inget starkare intryck i Timrå i vintras, där laget var avhängt långt innan han själv fick lämna båset.

Nu trodde jag han skulle återgå till jobbet som brandmästare, så gick snacket i VÄrmland, men tydligen lockade hockeyn över honom till en ny satsning.

Nu har Perra bra meriter och det kanske inte var enbart hans fel att det gick åt skogen i Timrå. Samtidigt är han samma typ av tränare som Roger Melin och har en förmåga att skapa trvisel och lagkänsla.

Nu får han även Mats Lindgren vid sin sida. De två har ju jobbat ihop i Skellefteå tidigare och känner varandra bra. Dessutom plockas Anders Hultin upp från J20-laget. Det är ju inte bara en coach som bestämmer i ett hockeybås nuförtiden och Hultin är väl tänkt att hålla i isträningarna vad jag förstår.

Men det är mycket att leva upp till i ett AIK som gjort två sensationella SM-slutspel i rad och där målvakten Viktor Fasth försvinner till nästa säsong.

AIK var åtta i grundserien men hade inte säkrat kontraktet förrän i näst sista omgången. i år var laget på en mer ohotad sjundeplats. Båda gångerna slog AIK ut seriesegrarna redan i kvarten.Och med marginal också. Först HV 71 med 4-0 i matcher och så i år Luleå med 4-1.

Det blir svårt att straffa.

Visst var coachen Anders Forsberg lite upprörd över att domarna var med på Brynäs guldfest och visst gnällde någon enstaka Skellefteåbo.

Men på det stora hela har jag nog inte varit med om en större förlorare än Skellefteå.

Inget gnäll, inga undanflykter.

Inte ens från Sveriges mest fanatiska fans (ja, jag har själv utnämnt dem till det).

Jag har vant mig vid att få en drös med e-mail efter varje SM-final, där förlorarnas fans alltid har något att skylla på.

Men från Skellefteå?

Nada.

Inte ett ljud. Jo, ett eller två, men dem deletade jag omgående. Jag tror dessutom det var utsocknes och folk som flyttat söderut.

Även spelarna agerade stort efter förlusten i Gävle och jag skulle nog vilja utse Skellefteå till SM-historiens mest värdiga förlorare. Jag har ingen buckla för det, men det får duga med ett omnämnande här på bloggen.

Speciellt som det var andra året i rad.

Skellefteå är ju en stad man inte besöker så ofta under säsongen. Inte för att man inte vill, utan för att flygförbindelserna är usla och oftast fullbokade. Nu under slutspelet har jag flugit både till Luleå och Umeå och sedan tagit hyrbil de tretton milen (från vardera riktning) till Guldstaden som de kallar sig.

Det kostar både tid och pengar.

Men nu har jag följt Skellefteå i två slutspel i rad.

I år ända från kvartsfinalen och jag måste säga att jag är imponerad över ödmjukheten i hela föreningen.

Visst gnisslar det i juniorleden och många anser att nepotismen huggit tänderna i föreningen, men där är jag för dåligt insatt för att ha en åsikt (även om det är allvarligt om det stämmer).

Jag är bara ställd inför vänligheten, ödmjukheten och kärleken till sporten ishockey som jag mött under den senaste månadens närkontakt med denna hockeystad.

Respekt.

Tack alla korvtanter, tack all publik och tack  ljuvliga presschefen Anna Hågglund och alla ni andra däruppe,

Kanske är det er tur nästa år.

Ja, det vore ett drömscenario för både VIK och Hockeyallsvenskan.

Om han nu bestämmer sig för att NHL-karriären är över och flyttar hem till Västerås igen, så vore han en supervärvning för laget där hans karriär en gång startade.

Sonen Kevin är ju redan hemma i Västerås och gjorde sin andra säsong i J18-laget i vintras.

Jag vet inte hur Lidas tankar går, men jag tror inte det vore fel att avsluta med en säsong som kapten i Västerås. Det är ett bra sätt att acklimatisera sig till Sverige efter en lång karriär och Börje Salming fyllde 42 under sin sista säsong i AIK 1992-93.

Eller Kenny Jönsson som avslutade karriären med att spela upp moderklubben Rögle i elitserien igen.

Nicklas Lidström är naturligtvis en framtida ledargestalt i Västerås och jag hoppas verkligen att han fortsätter att jobba inom hockeyn, om han nu bestämmer sig för att NHL-karriären är över.