MALMÖ. Ryssland slår Kanada med 2-1 i bronsmatchen i JVM.
Och för första gången på 16 år är det tre europeiska lag som tar hem medaljerna.
Senast den hände var i Helsingfors 1968, då Finland tog guldet, ryssarna silver och Schweiz överraskande brons.
På de femton turneringar som spelats däremellan har Kanada eller USA vunnit åtta.
Det är en ordentlig smäll för den nordamerikanska ishockeyn och det komner säkert att bli en het debatt därborta. Och speciellt i Kanada som blev utan medalj för andra året i rad.
Faktum är också att de tre medaljörerna i detta JVM spelade i samma grupp i gruppspelet.
Sverige blev etta, Finland tvåa och Ryssland trea.
Jag tror det även att det slutar i den ordningen, även om Jesper Petterssons avstängning kom väldigt onödigt och väldigt olyckligt.
Det var ingen annans fel än hans eget att han hoppade in från utvisningsbåset och gav sig in i den fight som uppstod efter slutsignalen.
Han har varit en av Sveriges bästa backar i de senaste matcherna och nu kommer vi alla att sakna hans fysiska spel.

MALMÖ. I fjol spelade de i nedflyttningsgruppen i ryska Ufa.
Nu är Finland sensationellt i sin första VM-final på tretton år efter knallen 5-1 (!) mot Kanada i kvällens andra JVM-semi.
Det är inget Miracle on Ice, men ändå den här turneringens i särklass största skräll.
Jag hade ställt in mig helt på en drömfinal mellan Sverige och Kanada.
Så blir det Finland.
Ett lag jag inte lyckats få något riktigt grepp på, men som stått för några av den här turneringens största överraskningar och vändningar.
De slog överraskande ryssarna i gruppspelet med 4-1 och vände 1-3 till 5-3 i kvartsfinalen mot Tjeckien då de vann sista perioden med 3-0.
Det är bara att applådera.
I kväll var kanadensarna inte ens med i matchen.
Men jag kan inte komma över att jag är lite besviken på att det inte blir en JVM-final mellan Sverige och Kanada.
Jag känner mig blåst på en drömfinal.
Det som hade varit den perfekta avslutningen på denna JVM-fest i ett Malmö som invaderats av omkring 1 500 kanadensiska fans.
De bildar röda hav på vissa sektioner där på läktarna.
Däremot har jag knappt sett en enda blåvit finländare.
I ett vanligt senior-VM ser jag Sverige-Finland som en drömfinal.
Men i ett junior-VM.
Nja.
Här finns inte samma tradition att falla tillbaka på.
Sverige och Finland har aldrig mötts i en JVM-final tidigare. Enda gången svenskar och finländare kommit etta och tvåa var i västtyska Füssen 1981, då Småkronorna tog sitt första, historiska VM-guld.
Men då spelades JVM med gruppspel och en slutspelsserie, där svenskarna avgjorde genom att vinna sista matchen mot dåvarande Sovjet med 3-2.
Finland var redan borta från guldstriden i det läget.
Nu blir de garanterat etta och tvåa för första gången på 33 år.
Frågan är bara i vilken ordning.
Men Finland i en JVM-final gör plötsligt svenskarna till storfavoriter. Jag hade dem som favoriter även mot Kanada, men nu är det en helt annan sak.
Sverige kommer att ha all press på sig och jag tror både laget och lagledningen var tvungna att helt ställa om fokus efter finländarnas seger.
Jag tror alla redan hade ställt in sig på Kanada.
Nu får finländarna vara underdog än en gång. Den roll de trivts så fantastiskt med hela den här turneringen.
Som sagt.
De spelade i nedflyttningsserien i ryska Ufa så sent som för ett år sedan.
Och senast Finland vann JVM-guld var på hemmaplan i Helsingfors 1998.
Det är femton år sedan.
Och senast de tog en JVM-medalj var i Grand Forks 2006.
Ett brons för åtta år sedan.
Nu är de årets stora sensation.
Det gör mig lite orolig.
Men Sverige slog Finland med rätt klara 4-2 i gruppspelet, där den matchens stora lirare avgjorde med sitt andra mål och 4-2 en bit in i tredje perioden.
En match där svenskarna vann skotten med 30-20.
Så, tyvärr Finland.
Jag tror inte det blir en ny knall i finalen.
Men Kanada är inne i en ny JVM-kris, i alla fall med den hockeytokiga nationens egna mått mått.
Efter fem raka JVM-guld 2005-2009 har de nu inte tagit något på de fem senaste turneringarna.

MALMÖ. Sverige är i JVM-final efter 2-1 mot Ryssland och när jag skriver det här har pulsen närmat sig högsta tillåtna motorvägsfart igen.
På väg NER.
Det här var en rysare, det var kast mellan hopp och förtvivlan och en av de svettigaste JVM-matcher jag sett.
Och efter allt snack om Andrei Vaselevski i ryssarnas mål, stod det verkliga monstret i det svenska.
Oscar Dansk var ruskigt bra.
Matchens lirare.
Hans räddning i slutskedet, när Bogdan Yakomov åkte till sig ett fritt läge framför mål, var magnifik.
Och så den där sista räddningen med bara sekunder kvar, då han låg ner och räddade med ryggen eller byxkanten eller vad det nu var. Den gav Henke Lundqvist-vibbar från slutsekunderna i OS-finalen i Turin.
Sedan oron efter slutsignal, när tjuriga ryssar ville dra igång ett rallarslagsmål och jag oroade mig för att backen Jesper Pettersson – Sveriges svar på Ragulin – skulle dra på sig en avstängning lagom till finalen.
Men nu har dramatiken precis lagt sig, efter Sveriges nionde seger på de tio senaste JVM-matcherna mot Ryssland.
Och den sjätte raka här i JVM.
Jag förstår till viss del ryssarnas frustration.
De dominerade en förstaperiod, som slutade med svenskt power play och ett drömmål av stjärnduon Elias Lindholm och Filip Forsberg.
Lindholm som serverade Forsberg vid bortre stolpen och där svaret blev ett direktskott som Vasilevski var chanslös på.
Det var 1-0 efter 19.11 och mer psykologiska kan mål inte vara.
Och så mardrömmen när Elias Lindholm åkte ut för en hög klubba med bara sex sekunder kvar av den mållösa andra perioden.
Hans klubba studsade upp i ansiktet på ryske backen Valerij Vasiljev som började blöda från näsan. Det gav automatiskt 2+2 och var ingenting att säga om.
Otur, javisst, men Sverige fick inleda tredje perioden med nästan fyra minuter i numerärt underläge.
Det alla fruktat inför matchen.
Men det var Sveriges box play var felfritt den här matchen. Inte ryssarnas power play.
Och så drömmål nummer två nästan direkt svenskarna blivit fulltaliga.
Backen Linus Arnessons snabba speluppfattning och djupledspass som friställde Oscar Sundqvist.
Sedan Oscar Sundqvists iskalla dragning ut på backhand och lyft rakt upp i taket. Jag fick Mats Sundin-vibbar av det målet.
Då trodde jag att det var över, att pulsen skulle gå ner och nerverna lunga sig.
Men så kom den snabba ryska reduceringen, då Zhafyarov bara slängde in pucken på mål från dålig vinkel och den på något sätt letade sig in bakom Oscar Dansk.
Sedan var det nerver, dramatik, blod, svett och tårar.
Slepyashevs skott i insidan av stolpen knappt elva minuter in i tredje och en desperat rysk jakt på kvittering.
Men nu sitter jag här med samma breda smil jag haft hela JVM.
Nu är det bara en match kvar.
En enda match från ett historiskt JVM-guld på hemmaplan.
Och då tror jag inte någon kan stoppa det här svenska laget.
De har inte gjort sin bästa match än.

MALMÖ. Bra målvaktsspel och ett effektivt boxplay brukar avgöra matcher som semifinalen mellan Sverige och Ryssland.
Därför står det 2-0 till ryssarna redan innan nedsläpp.
De har turneringens bäste målvakt i Andrei Vasilevski och turneringens bästa power play med en effektivitetsprocent på enorma 43,48.
Det innebär att de gör mål i nästan varannat power play.
Ändå tror jag att Sverige vinner det här.
Ryssland har ingen Filip Forsberg, de har ingen Elias Lindholm.
Två stjärnor som spelar för laget, samtidigt som de levererar framåt.
Deras åtta poäng tillsammans i kvartsfinalen mot Slovakien visar att de har en stigande form, liksom Oscar Dansk i målet.
Det gäller att få ryssarna ur balans ganska snabbt, för irriterade ryssar är klart sämre hockeyspelare.
Dessutom har Sverige ett enormt mentalt övertag i att ha vunnit åtta av de nio senaste mötena med Ryssland i JVM.
Jag kan garantera att det inte finns en spelare på isen som inte känner till den statistiken.
Det finns inget lag ryssarna haft så svårt för som Sverige.
Nu är svenskarna dessutom ett LAG utan några svaga länkar.
Det har tvivlats en del på backarna, men jag tycker även de har växt under turneringens gång.
Men spänningen stiger här i Malmö ju närmare match vi kommer.
Jag var ute och tog en långpromenad på förmiddagen och hela staden andas hockey.
Jag mötte både ryska och kanadensiska fans och naturligtvis massor av svenska som var tidigt ute för att utnyttja den här dagen maximalt.
Jag tippade ju slutspelet inför kvartarna och det såg ut så här (rätt resultat inom parentes):
Sverige-Slovakien 6-2 (6-0)
Kanada-Schweiz 4-1 (5-1)
Finland-Tjeckien 3-1 (5-3)
USA-Ryssland 2-4 (3-5)
Där var jag ju hyfsat rätt ute.
Semifinaltipset ser ut så här:
Sverige-Ryssland 4-2
Kanada-Finland 5-2.
Jag hoppas att det också slår in.
Då har vi vår drömfinal i morgon:
Sverige-Kanada.

MALMÖ. Sverige slår Slovakien lättare än jag vågat tro – 6-0 – och jag sitter fortfarande och ler åt nästan alla de svenska målen.
Elias Lindholms blixtsnabba U-sväng framför mål som grundlurade Richard Sabol i det slovakiska målet och gav 2-0 till Sverige.
Eller Filip Forsbergs 3-0, då han klappade in ett stenhårt slagskott i närmsta krysset i andra perioden. Eller hans 5-0 i andra krysset på andra sidan isen i den tredje.
Klassmål av klasspelare.
NHL-lånet Forsberg som alltid verkar vara med på ett hörn när svenskarna gör mål. Han hade även två assist och är nu uppe på elva poäng (3+8) i JVM:s poängliga, samma som ledande kanadensaren Anthony Mantha, som gjort fler mål (5).
De här två kommer att vara Sveriges viktigaste spelare i semifinalen mot Ryssland tillsammans med målvakten Oscar Dansk.
Nu visade de två anfallarna upp de kvaliteter som gjort att de redan spelar i NHL.
Men samtidigt är de inte ensamma om att glänsa i det här svenska laget.
Luleås Lucas Wallmark gjorde både sitt första och andra mål i turneringen med sitt förlösande 1-0 och sedan 4-0.
Hans 1-0 var för övrigt också mumma för en hockeysjäl.
Han fick fritt fram sedan två slovaker krockat i egen zon, men avslutade grandiost med en snabb dragning ut på forehandsidan och sedan en lika blixtsnabb lyftning i nättaket.
Det målet var nog viktigare än många tror så här efteråt. Fram till dess (11.58 av första perioden) hade slovakerna skapat oroande mycket framåt och svenskarna såg aningen nervösa ut.
Men efter 1-0 fanns ingen återvändo.
Slovakerna sjönk ihop lika mycket som Sverige växte.
Och Nick Sörensen vill jag också lyfta fram. Han har växt hela den här turneringen. En tuff spelare med attityd som går rakt på mål och som bäddade för Wallmarks 4-0.
Samma sak med Jacob de la Rose.
Urstark.
Nu är inte Slovakien något Ryssland men jag gillade vad jag såg, även om det blev lite väl lekfullt efter 4-0.
Det var det perfekta genrepet inför semifinalen mot ryssarna på lördag.
Oscar Dansk höll sin första nolla och stjärnorna klev fram.
Och jag vill ha mer.
Jag kan knappt vänta till lördag.

MALMÖ. Kanada är precis som väntat klart för semifinal efter 4-1 mot Schweiz.
Den ena semifinalen är därmed klar.
Kanada-Finland, som jag var inne på i min förra blogg.
En match där allt talar för kanadensarna som har åtta raka mot Finland i JVM och totalt 41-8 i målskillnad på de matcherna.
Men jag är inte jätteimponerad av Kanada så här långt.
De fick slita mot Schweiz och efter två perioder ledde de med knappa 2-1, även om de naturligtvis var överlägsna i själva spelet och schweizarna bara ställde upp och försvarade sig.
Men det var ändå liv i matchen ända till Curtis Lazar gick köksvägen och petade in 3-1 efter 4.11 i tredje perioden.
Men det finns saker som talar för kanadensare.
Som att de fått in en backstjärna mitt under turneringen då backen Griffin Reinhart gjorde sin andra match idag och öppnade målskyttet med att göra 1-0 och sedan vara med och spela fram även till 3-1.
Reinhart var avstängd i de tre första matcherna i turneringen, sedan han fått fyra matchers avstängning efter en hög klubba i matchen mot USA i ryska Ufa förra året.
Han hann sitta av en av matcherna i bronsmatchen i den turneringen, men hade tre kvar när han landade i den här turneringen.
Men nu är han med igen och bara det gör Kanada starkare.
Men det blir med all säkerhet en ny JVM-final för Kanada.
Frågan är bara mot vem.

MALMÖ. Har just sett Finland ta sig vidare till semifinal här i JVM efter att ha vänt 1-3 till 5-3 mot Tjeckien här i Malmö Arena.
Men det känns som både tjecker och finländare spelar i en annan division här i JVM. Lite valpigare, lite mindre bredd och för få som kan avgöra.
Det är starkt av Finland att ta sig vidare och de har redan skrällslagit Ryssland tidigare i den här turneringen.
Den största knallen hittills får man väl säga.
Men nu är det nog slut på det roliga.
Kanada och Schweiz gör upp om den andra semifinalplatsen och det kan ju bara sluta på ett sätt.
Liksom en semifinal mellan Kanada och Finland.
Finland har inte slagit Kanada i JVM sedan 2002 och har åtta raka förluster.
Och det har inte varit några uddamålshistorier heller.
Det totala målskillnaden är 41-8 på dessa åtta senaste möten.
Nej, Kanada har som vanligt växt i den här turneringen och har sakta men säkert ställt om sig till spelet på stor rink.

Det blir Ryssland för Sverige i JVM-semifinalen på lördag, efter deras 5-3 mot USA.
Då tar jag naturligtvis för givet att storfavoriterna Sverige slår slovakerna i kväll.
Och varför tack?
Jo, för att svenskarna slipper mardrömmen USA.
Ett lag som Småkronorna inte lyckats slå en enda gång sedan 1996.
På tolv möten.
Ryssarna är en helt annan historia.
Sverige har 8-1 på de nio senaste matcherna mot Ryssland i JVM och den senaste så sent som på nyårsafton.
Fyra av de fem senaste matcherna har avgjorts först på övertid eller straffar, men svenskarna har vunnit tre av de gångerna.
Det är naturligtvis nya spelare i båda lagen, men det är en statistik som ger Sverige ett mentalt övertag redan innan pucken släpps i semifinalen.
Mot USA hade det varit tvärtom.
De är en svensk mardröm.
Där hade amerikanarnas mentala övertag varit ännu större, eftersom många av svenskarna var med och förlorade JVM-finalen i Ufa i fjol (1-3).
Nej, det är märkligt hur illa vissa lag passat varandra i JVM-historien.
Det är tur att Ryssland har motsatt förhållande till USA. Segern idag var den tionde på de femton senaste mötena.
Det gjorde att jag hade dem som favoriter inför matchen mot USA.
Men det såg illa ut i första perioden, då supermålvakten Andrei Vasilevski släppte in tre puckar som inte såg omöjliga ut och där USA vann skotten med 17-13.
Men sedan spelade ryssarna upp sig och vann välförtjänt, även om det krävdes två fem mot tre-lägen för att göra 3-3 och 4-3.
Båda gångerna var det backen Nikita Zadorov som sköt och hans skott håller garanterat Patrik Hersley-klass.
• • •
Men det var inte snyggt när ryssen Butjnevitj åkte och jublade framför det amerikanska båset efter att ha satt fem tre i tom kasse. Butjnevitj fick en klubba i ansiktet från det amerikanska båset och det var han väl värd efter det hånet.
Jag tycker man ska kunna bli avstängd för sådana saker, där man inte visar minsta sportslighet och öppet hånar ett slaget lag.
Det är bland det värsta jag vet.
Näst rabarberkräm.
• • •
De regerande juniorvärldsmästarna är alltså borta redan efter kvartsfinalen.
Och nu ligger vägen ännu mer öppen på vägen fram mot ett historiskt JVM-guld på hemmaplan.
Det har i alla fall blivit betydligt lättare på papperet.

MALMÖ. Jag har just varit på en lokal sportbar här i Malmö för att se Detroit-Toronto i Winter Classic.
En historiskt hockeytokig kväll.
Det fanns inte en stol ledig i en restaurang där 99,99 procent av gästerna bestod av kanadensiska hockeyfans, kanadensiska hockeyföräldrar, NHL-scouter, expertkommentatorer och gamla spelare.
Jag gick dit med Radiosportens expertkommentator Magnus Arvedson, som förde en ganska anonym tillvaro i Nordamerika trots sju NHL-säsonger i Ottawa och Vancouver.
En defensiv forward och late bloomer som draftades först som 25-åring och sedan var en av de mest underskattade spelarna i NHL. Här hemma.
Han var en av tre som var nominerad till Frank J Selke Trophy säsongen 1988-89, som NHL:s bäste defensive forward.
Finländaren Jere Lehtinen vann den omröstningen, men ”Arved” var tvåa.
Det är faktiskt en av få NHL-titlar ingen svensk någonsin vunnit, men där namn som Peter Forsberg, Henrik Zetterberg och Samuel Påhlsson slutat som runner ups.
Och så Arvedson då.
Det är betyg nog.
Här i Malmö skulle väl folk känna igen Foppa och Zäta om de gick omkring på stan.
Men Arvedson och Påhlsson?
Nej, knappast.
Men på en sportbar med nästan bara kanadensare är de två sistnämnda namn som de minns bättre än vi svenskar.
Det är ett märkligt folk och världens mest hockeytokiga land, men det går inte att låta bli att skratta när en medelålders man springer omkring efter Torontos 1-1 med hjälm och saftblandare på huvudet och håller upp en skylt med texten:
HE SHOOTS!
HE SCORES!
Allt en hyllning till Foster Hewitt som var Kanadas Lennart Hyland från 1923 och fram till sin död 1985.
Den som startade Kanadas största lördagsunderhållning Hockey Night in Canada, där det sänds två matcher varje lördagkväll.
Än idag.
Inget kan konkurrera som lördagsunderhållning, vilket visar vilket extremt hockeyland detta Kanada är. Det är som Brasilien och fotboll.
Och där sitter vi med fans som satsat hela semesterkassan på att åka till Malmö och se Kanada i JVM, utan att ha något släktskap med någon i det kanadensiska laget.
Ett gäng från svinkalla provinsen Saskatchewan, där jag var på JVM i Regina och Saskatoon 2010 och där några av de största kanadensiska hockeylegenderna någonsin fostrats.
Själv har jag fortfarande bestående frostskador från den JVM-turneringen, där det aldrig var under minus 30 i en del av världen där en ung Gordie Howe åkte omkring på en uterink som knatte med tidningspapper i skridskorna.
Inte konstigt att han blev stenhård.
Men i Kanada har alla en relation till ishockey.
Det märks vid bordet där vi sitter, där någon gått i samma klass som en blivande NHL-spelare eller haft en kvinnlig klasskamrat som senare skulle gifta sig med en mer eller mindre berömd hockeyspelare.
Eller en faster, kusin eller syssling med någon sorts släktskap med någon som hamnat i NHL.
Ja, en av mina kanadensiska bänkgrannar hävdar till och med att han skjutit den sista vilda kanadensiska bisonoxen.
Ja, vild och vild, men han – eller hon – hade i alla fall rymt och vägrat återvända till flocken.
Det hade inte så mycket med hockey göra, men vi har ändå ett NHL-lag som heter Buffalo Sabres. Även om de håller till just på gränsen till Kanada, men ändå geografiskt i USA.
Det sägs att det är kring 1500 kanadensare på besök här i Malmö och det är inte för att studera Öresundsbron eller Turning Torso.
De är här för en enda sak.
Att titta på hockey. Att ha kul.
Och jag hoppas innerligt att det blir Sverige-Kanada i en JVM-final på söndag.
Det skulle bli det perfekta slutet på den här turneringen.

Ja, det luktade guld i hela Malmö Arena efter Sveriges seger mot Ryssland här i eftermiddag.
Precis det fyrverkeri jag ville se.
Jag tyckte svenskarna var snabbare, ettrigare och hungrigare. Ja, till och med starkare.
Ändå höll ryssarna på få till en förlängning efter att ha vänt 0-2 till 2-2.
Men det hade känts som rena rånet.
Nu visade i stället det här svenska laget prov på ännu mer styrka, när de lyckades ta ledningen på nytt när Jacob de la Rose styrde in segermålet 3-2 med drygt två minuter kvar att spela.
Men Sverige skulle ha avgjort det här redan i andra perioden, då Filip Forsberg hade en puck i ribban
Och Andrei Vasilevskis plockhand när Elias Lindholm hade öppen kasse är nog en av de svettigaste målvaktsräddningar jag sett.
Där visade ryssen varför han anses vara en av världens största målvaktstalanger, även om jag tycker att Lindholm kunde avslutat snabbare.
Då hade vi å andra sidan blivit utan en blivande YouTube-klassiker.
Nu kan jag leva med det eftersom Sverige vann till slut.
• • •
Sverige har en svaghet i box play, som fick kritik i början av turneringen och som var lika dåligt mot Ryssland.
Ryssarna fick tre chanser i fem mot fyra och gjorde mål två gånger av tre.
Det är ett uselt facit.
Där måste det bli skärpning.
Men Oscar Dansk var bra i målet. Han kunde inte göra något åt de båda ryska målen. De hade inte ens Vasilevski tagit.
• • •
Det enda jag var orolig för inför den här matchen var att Sverige skulle förlora med tre mål och riskera att möta USA eller Kanada i en kvartsfinal.
Man ska visserligen slå alla för att ta guld, men det är inte optimalt att ta den svåraste vägen.
Nu blir det Slovakien i kvarten här i Malmö Arena på torsdag och det låter som en ganska lagom aptitretare inför finalhelgen.
Nu hade jag i och för sig hellre sett Tjeckien i en kvart. Slovakien har gett mig många tunga stunder under de årtionden jag bevakat hockeyn och senast i OS i Vancouver där de skrällde och slog ut ett stjärnspäckat Sverige i kvarten.
Slovakerna är luriga med sin kontringshockey.
Men att de slovakiska juniorerna skulle hota det här svenska laget?
Aldrig.
Nej, om svenskarna var guldfavoriter redan innan JVM, så är de ännu större guldfavoriter.
På en dryg vecka har de slagit Kanada med 3-0, USA med 4-2 och Ryssland med 3-2.
De tre stora utmanarna.
Det kunde inte se bättre ut inför slutspelet.