Äntligen verkar någon ha vaknat när det gäller Jamaica och dopning.
Landet som tog över sprinttronen totalt från USA vid OS i Peking 2008 och som sedan behållit den.
Inte minst i VM i Moskva där både Usain Bolt och Shelly-Ann Fraser-Pryce tog tre VM-guld var.
Nu hotar internationella dopningbyrån WADA att kasta ut Jamaica både från VM i Peking 2015 och OS i Rio 2016 om inte kampen mot dopning skärps till.
Det mest intressanta är att den som slog larm kommer inifrån.
Renee Anne Shirley, avhoppad chef för Jamaicas egen dopningbyrå JADCO, var den som slog larm om politiker och ledare som valt att titta åt ett annat håll och inte tagit dopningfrågan på allvar.
Bara det är alarmerande.
Renee Anne Shirley fick nästan en chock då hon började hos JADCO och såg vilka alvvarliga brister det fanns.
Strax före VM i Moskva blev det också en stor nyhet, då det visade sig att Jamaica gjorde färre dopningtester än Island och bara fem fler än Malta.
Nu kommer ännu mer skrämmande uppgifter.
JADCO gjorde ett enda out-of competion-test mellan februari 2012 och starten för OS i London i juli senare på året.
Ett enda.
Det är helt sjukt, men jag har själv märkt den här slappa inställningen hos jamaicaner i ledande ställning.
De försöker hela tiden negligera problemet, trots att stjärna efter stjärna åkt fast.
Asafa Powell, Veronica Campbell-Brown och Sherone Simpson bara i sommar.
Och även stjärnor som Yohan Blake och Shelly-Ann Fraser-Pryce har varit avstängda tidigare. Alla för smärre förseelser, men ingen vet vad som döljer sig bakom.
Speciellt om de testas så få gånger av sin egen dopningbyrå.
Det är ju utanför tävlingssäsong som dopningen sker i de flesta fall.
Nu ska påpekas att storstjärnor som Usain Bolt och Shelly-Ann Fraser Pryse testas av IAAF:s dopningkontrollanter. Även utanför tävlingssäsong. Det gör alla som är så högt placerade på världsbästalistan. Men frågan är hur effektiva de testerna är och hur de går till med sådan avog inställning på Jamaica.
Skönt att någon ryter till.

Nej, det blev inget riktigt drag kring årets DN-gala.
Inte ens Abeba Aregawis avslutande rekordförsök på 800 meter blev en hit.
Nyblivna världsmästarinnan 1500 meter spydde innan loppet (vilket hon brukar göra), men den här gången såg det ut att påverka henne mer än det brukar.
Aregawi var chanslös, blev sexa i mål och klockan stannade 2:01.22 – drygt två sekunder över hennes svenska rekord på 1:59.20.
Nu är hon inte lika vass på 800, men borde ändå kunna göra en bit under två minuter.
Nej, trots tre stadionrekord (400 häck, spjut och kula) kändes det som de flesta led av VM-baksmälla.
En urladdning i ett VM har alltid sitt pris.
Alla VM-svenskar såg tama ut och någon större hyllning till Emma Green Tregaro blev det heller inte.
Hon fick samma jubel och applåder som övriga svenskar.
Ja, jag tyckte nästan det var Johan Wissman som fick störst jubel, trots att han inte ens var i närheten av VM.
Nu såg Emma ut som om hon fick betala priset för VM-urladdningen och all uppståndelse kring sin nagelmålning, som hon inte var ett dugg intresserad av att prata om den här kvällen.
Hon såg helt kraftlös ut och var nära att riva ur sig redan på 1.90. Hon tog först i sista, men var chanslös på nästa höjd 1.94.
• • •
Min behållning av den här kvällen var 16-åriga Irene Ekelund, som är precis så cool som hon själv tycker att det mesta år.
Hon kliver in på sitt livs första Diamond League-gala och springer nästan jämnt med några av världens bästa tjejer på 100 meter.
I kyla och lätt motvind visste alla att det inte skulle bli några tider att tala om.
Det handlade mer om avstånd och Irene var bara ett par meter efter Kerron Stewart, jamaicanskan som tog OS-silver på 100 meter i OS i Peking 2008 och sprang hem ett VM-guld på 4×100 meter så sent som i söndags.
Irene har inte bara talang som sprinter.
Hon har även en förmåga att växa i de stora sammanhangen, en egenskap som nästan är lika viktig om man ska ta hem de stora titlarna och vara bäst när det gäller.
Hon har redan ett guld i ungdoms-VM på 200 meter och en fantastisk säsong bakom sig.
Hon kommer slå fler rekord i framtiden.
• • •
Annars var den här galan som damtävlingen i höjd.
Inget att hoppa högt över.
Ganska glest på sina håll på läktarna, men drygt 12 000 är i alla fall några tusen fler än de som kom i fjol.
Men ändå långt ifrån utsålt och ingen ekonomisk succé för arrangerande Stadionklubbarna i år heller.
I fjol gick DN-galan med tre miljoner kronor i förlust, enligt Jan Kowalski i Sydsvenska Dagbladet och det är en ekonomisk tyngd gala vars framtid är hotad.
Inte bara hotad av ekonomin, utan även av Malmö Games som ska avgöras två dagar före DN-galan nästa år och som redan har affischnamnet Usain Bolt på kontrakt.
DN-galan och friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste jobbar för att Malmö-tävlingen inte ska få hållas bara två dagar före galan i Stockholm (19 respektive 21 augusti nästa år), men den svenska konkurrenslagstiftningen sätter stopp för en sanktion enligt Sydsvenskan.
Nej, det ser mörkt ut för DN-galan, där det ofta var så tyst på läktarna att det gick att höra en längdhoppare landa.
Stockholmshimlen är lika mörk då jag vandrar hem i natten och undrar:
Vart tog friidrottsfesten vägen?
Den verkade stanna i Moskva.

Ja, den avgörs delvis av publiken idag.
Vill stockholmarna ha en Diamond League-gala?
Jag tror det.
Förra året var det ett smärre publikfiasko, precis som i lag-EM tidigare på sommaren.
Det blev en dubbel smäll.
I år har jag förstått att det är ungefär lika många biljetter sålda som i fjol. Det vill säga långt ifrån utsålt.
Därför hoppas jag den friidrottsintresserade publiken verkligen kommer och köper biljetter i sista stund.
DN-galan behöver allt stöd den kan få. Dessutom ska det bli en härlig sommarkväll och massor av färska världsmästare på plats.
Men tyvärr saknas det där riktiga affischnamnet.
Tyvärr saknas Usain Bolt.
En friidrottsgala utan Bolt har blivit som ett svenskt fotbolllandslag utan Zlatan Ibrahimovic.
Det känns som något fattas.
Jag hade gärna sett Jelena Isinbajeva hoppa stav också, även om hon riskerat att bli utbuad. Men jag tror inte det.
Men det är inte lätt att arrangera friidrottsgalor. Det är en bestämd tävlingskväll per år och då ska allt stämma. Väder, vind, stjärnornas form.
Det kräver massor med jobb och enormt mycket logistik och så kan en regnskur förstöra allting.
Men i morgon kväll ska det i alla fall inte regna.

VM är över men friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste är fortfarande upprörd.
Han gillar inte att Emma Green Tregaros nagelmålning stal all uppmärksamhet från Abeba Aregawis VM-guld på 1500 meter.
Han är förmodligen ensam om den uppfattningen, eller också har han en osedvanlig oförmåga att uppfatta vart vinden blåser.
Lite oväntat av en gammal s-politiker.
Eller kanske inte.
Emma Green Tregaro var detta VM:s verkliga huvudperson om vi ser det ur ett nationellt perspektiv,
Hon tog ställning i en fråga som engagerade i stort sett hela det svenska folket.
Abeba Aregawi sprang hem ett VM-guld som alla förväntade sig.
Så vad är störst?
Jag röstar på Emma.
Det borde Riste också förstått om han satt upp sitt rutinerade politikerfinger i luften och sett vart vinde blåste.
Men det gjorde han inte. Han fortsätter sin egen strid i lokalpressen hemma i Karlstad.
Det är numera klart att det var Riste som stoppade Emma från att ha sina regnbågsnaglar i VM-finalen i damernas höjdhopp.
Inte Internationella Friidrottsförbundet (IAAF).
Jag känner de ansvariga där och de har förklarat för mig att de varit idioter om de stoppat Emmas nagelmålning i finalen.
De visste precis hur vindarna blåste och hade inte en tanke på att diska Emma eller bötfälla det svenska förbundet.
De två argument som Riste förde fram och som fick Emma att avstå och måla naglarna röda i stället.
Det var alltså det svenska förbundet som tvingade henne att skippa sin tysta protest.
Inga andra.
Det gör det här till en ganska stor skandal i mina ögon.
Och speciellt som Riste fortsätter satt hålla sin linje i en intervju med värmländska NWT idag.
En sådan ordförande kan omöjligt sitta kvar.
Han borde lämna sin post här och nu och förbundet starta en jakt på en ordförande som lever mer i tiden och är mer insatt i PR-frågor.
Där finns en solklar kandidat i minga ögon.
Johan Storåkers, en engagerad lokalpolitiker i Sundbyberg med överlägsna massmediala kontakter och en förmåga att känna av vart vindarna blåser.
En person med stark förankring i friidrotten och som har ett brett stöd över hela friidrotts-Sverige.
Det är dags för förändring.
Och det är dags för föryngring.
Gamla stollar på bärande positioner i svenskt idrottsliv känns som en förgången tid.
Jag säger som Per Ledin.
Råttet är mågat.
• • •
En annan märklig omständighet som väckt mitt intresse.
TV 4 hade A Lennart Julin som expertkommentator under VM i Moskva.
Jag har ingenting emot A Lennart.
Han är Sveriges – om inte världens – största expert i ämnet.
Men han har varit anställd av Svenska Friidrottsförbundet i stort sett hela sitt liv och ska fortsätta jobbs på kansliet även nu då han fyllt 65.
Jag kan bara konstatera att han var väldigt mild i omdömet när det gällde svenskarnas insats i VM.
Min enkla fråga:
Var går gränsen för att anses som en oberoende expert?
I Julins fall anser jag att den är passerad med med inte bara kilometer.
Här talar vi ljusår.

Ja, jag tycker det var rätt att Emma att skippa regnbågsnaglarna i höjdfinalen.
För hennes egen skull.
Nu handlar det om att slåss för medaljer och hon kan inte få större genomslag än hon redan fått.
Man ska sluta när man ligger på topp.
Dessutom hade hon ju faktiskt riskerat att bli diskad om hon fortsatt med regnbågsnaglarna. IAAF:s regler är klara på den punkten.
• • •
Höjdfinalen kommer att bli en rysare och hoppar Emma Green Tregaro som hon kan i sina bästa stunder, så kan hon vara med och slåss om ett VM-brons.
Jag tror inte hon kan rubba hemmafavoriten Anna Tjitjerova eller amerikanskan Brigetta Barrett, som toppar världsstatistiken med sina 2.04.
Glöm inte heller att Emma har två riktigt jobbiga mästerskapsfinaler bakom sig.
Hon var besviken elva i VM i Daegu för två år sedan och åtta i OS i London i fjol.
Nu har hon i och för sig sett vassare ut inför årets VM och jag tror och hoppas att hon ska kunna vara med och slåss om en medalj.
Men hon tillhör knappast favoriterna.

MOSKVA. Oj, vad jag har väntat på en svensk som ska lyfta sig i VM.
Då kliver Sofi Flinck in på den väldiga Luzjnikistadion och sätter svenskt rekord (61.96) i första kastet i damernas spjutkval.
Nyss fyllda 18 år.
Det, mina damer och herrar, är världsklass.
Världsklass i vinnarskalle.
Det som jag efterlyst hos svenskarna hela det här mästerskapet. Någon med förmåga att lyfta sig och vara bäst när det gäller (då räknar jag inte Abeba Aregawis guld, eftersom det kändes så givet på något sätt).
Sofi fixade sin finalplats i första kastet dessutom.
Tjejen som nästan alltid kastar längst i det sista. Det var i sista kastet hon vann JVM i Barcelona i fjol och det var i sista kastet hon tog hem JEM-guldet i italienska Rieti tidigare i sommar.
Nu klev hon in till sitt första stora mästerskap och förvånade alla.
Pang. Klart.
Hela 46 centimeter över kvalgränsen 61.50 och Sofi kunde packa ihop direkt och gå hem och ladda för final.
Den enda som inte var förvånad var hon själv.
Hon tyckte inte det kändes så jättelångt.
Nej, det här är en tuffing som svensk friidrott skriker efter.
Spjuttalangen sitter i generna, då pappan och tränaren Vesa Jämsä kommer från Finland och då hon har hjälp av ett helt koppel finländska spjuttränare.
De verkliga experterna i ämnet.
Nej, det är kul med Sofi som fått smyga lite bakom Angelica Bengtsson i juniorsammanhangen.
Men medan Angelica stannat upp, tillfälligt hoppas jag, fortsätter den två år yngre Sofi Flinck bara att utvecklas.
Det kommer inte att bli någon medalj här i VM i Moskva.
Men bara att ta sig till final är stort.
Väldigt stort.
• • •
Det är också det här jag efterlyst och längtat efter då jag sett så många svenskar åka ut hela den här VM-veckan. Friidrottare som inte haft den där mästerskapsförmågan att lyfta och vara bäst när det gäller.
Den som är helt avgörande i de här sammanhangen.
Men nu har jag sett framtiden.

Jag tror knappt mina öron när jag sitter och hör Jelena Isinbajeva förklara sin syn på Rysslands ifrågasatta homosexlag.
Hon stöder helt den ryska regeringen i den här frågan och går till attack mot Emma Green Tregaro som målade naglarna i regnbågens färger i dagens höjdhoppskval.
– Jag tycker det är respektlöst. Hon visar varken respekt för Ryssland eller det ryska folket, säger Isinbajeva.
– När jag och andra ryssar kommer till andra länder så respekterar vi de lagar som gäller där. Det borde de som kommer hit också göra. Länder har olika kultur och historia och vi har vår.
Hon ser inte den nya lagen som något som helst problem.
– Nej, alla är välkomna hit och till OS i Sotji oavsett sexuell läggning, säger hon.
– Men det är förbjudet att visa det offentligt och det stöder jag helt.
• • •
Isinbajevas utspel kommer naturligtvis att slå ner som en bomb.
En världsnyhet.
Hon är den förste världsstjärna som uttalar sig positivt för Ryssland omdebatterade homosexlag.
Och hon visar en totalt motsatt uppfattning än exempelvis Kajsa Bergqvist och större delen av det svenska laget här i VM. Och större delen av västvärlden, där protesterna redan varit höga.
Ska bli intressant att följa fortsättningen i den här debatten.
• • •
Men man kan inte säga annat än att Isinbajeva knappast är rädd att sticka ut hakan.
Och hon är inte ensam om att tycka så här i Ryssland, där en klar majoritet står bakom den nya lagen.
Men någon framtid i diplomatkåren har hon knappast.
Och naturligtvis borde hon ha hållit truten med sina åsikter. Hennes marknadsvärde i väst sjönk dramatiskt i alla fall.
• • • 
Det är naturligtvis sprängstoff inför OS i Sotji.
Då ska Jelena Isinbajeva vara ”borgmästare” under OS och som jag ser det kan hon knappast var kvar på den posten efter det här.
Det kommer att bli ett ramaskri i så fall.
Ryssland nya lag har ju redan väckt våldsamma protester runtom i världen.
Många barer har slutat servera rysk vodka och den brittiske tv-personligheten och skådespelaren Stephen Fry har krävt att Ryssland inte ska få arrangera OS i Sotji.
Isinbajevas utspel lär knappast göra debatten lugnare.

Ja, inte att Emma Green Tregaro gått till final, eller att Kim Amb fixade en plats i spjutfinalen.
Det var väntat och i Emmas fall finns till och med hopp om en VM-medalj.
Hon ser grym ut i hoppningen.
Och Kim han säkert bli bland de åtta bästa och till och med högre om han får på en riktig pärla. Han har en sagolikt bra lägstanivå med svenska mått mätt.
Men övriga svenskar?
Bedrövligt.
Moa Hjelmer var lika chanslös på 200 meter, som på 400 och även om 200 inte är hennes rätta distans så lyckades hon inte pricka formen där heller. Hon var visserligen magsjuk i går, vilket kanske ursäktar en del men inte allt.
Leif Arrhenius blev fjortonde man i kula på 19.53 och det är ingen fullkomlig katastrof.
Men han var långt ifrån sitt årsbästa och 23 centimeter från en finalplats.
Nej, jag hade velat se någon svensk kliva fram av de som nu fått en VM-chans av förbundskapten Karin Torneklint. Hon såg ju b-kvalgränsen som så svår att klara att alla som fixade den hade chans på final.
Därför fick alla som var kvalificerade, utan undantag, åka till VM.
Men inte en enda har levt upp till de förhoppningarna.
De flesta har inte ens varit i närheten.
Jag hade ju lovat (ja, nästan i alla fall) att dansa naken på Röda Torget om någon av de sent uttagna svenskarna tog sig till final.
Speciellt spjutkastaren Gabriel Wallin, som blev uttagen på ett resultat från en klubbtävling med Hässelby.
Här i Mokva kastade han nästan nio meter sämre, 74.66, och blev 29:a i kvalet.
Jag är inte ett dugg förvånad.
Så har det sett ut i alla mästerskap han varit med i.
• • •
Nej, jag vill se att friidrotten någon gång lever upp till de uttagningsprinciper man själva slagit fast.
VM i Moskva är bara ytterligare ett exempel på att generositet inte lönar sig.

MOSKVA. Nej, det blev ingen Michel Tornéus i en ny längdfinal.
Mannen som missade ett OS-brons med en centimeter i fjol och som tog EM-silver inomhus i vintras, var nu fjorton centimeter från att ta sig till en VM-final.
Inte ens nära.
Jag är inte överraskad.
Och Michel själv är det absolut inte.
Han funderade i flera dagar om han överhuvudtaget skulle åka till Moskva.
Den här sommaren har varit bedrövlig och inte alls vad han väntade sig efter att ha gjort sitt livs längsta hopp med 8.29 i vintras.
Ett resultat som hade räckt väldigt långt här i VM.
Men jag tycker ändå han gjorde rätt som åkte.
Även en Tornéus som var helt ur form hade en större finalchans än de flesta i den här svenska VM-truppen.
Och om hade han fått en riktig plankträff i första hoppet, så hade han säkert klarat kvalgränsen. Eller om han inte trampat över i det sista (men övertrampshopp blir alltid långa).
Men det får vi aldrig veta och det finns inga om i ett VM.
Det gäller att prestera när det gäller och den här gången hade Tornéus inga marginaler att leka med, som han hade i vintras när han lekte sig till EM-final.
• • •
Nej, det är få svenskar som lyft i det här mästerskapet.
Den enda som överträffat förväntningarna är stavhopparen Alhaji Jeng.
Men det bästa är kvar.
Abeba Aregawi i 1500-metersfinalen i morgon känns ju som ett nästan garanterat svenskt guld.
Men det är ingen nyhet och absolut ingen överraskning.
Däremot har jag en känsla av att Emma Green Tregaro är i sitt livs form. Jag tror aldrig jag sett henne så avslappnad och full av självförtroende inför ett mästerskap.
Emma har en jättechans att ta medalj i ett VM, där det känns ganska öppet bakom Anna Tjitjerova och Brigetta Barrett.
Eller Kim Amb som med en fullträff kan komma riktigt högt upp i herrarnas spjut.
• • •
Nä, ingen mening att deppa än.

Ja, det är inte bara pinsamt att Niklas Arrhenius åker ut i kvalet i sitt sjunde raka utomhusmästerskap.
Det vill säga alla han ställt upp i.
Nej, det är nästan ännu mer pinsamt att nye förbundskaptenen Karin Torneklint tog ut honom till VM.
Och det baserat på att han klarat kvalgränsen en enda gång och vid en liten småtävling på Arrhenius hemmaplan i Provo i Utah USA.
Jag kritiserade det här redan innan VM och tog även upp det med Torneklint innan VM.
Hennes försvar var att kvalgränserna var så tuffa, att bara man klarade dem visade det hade man en finalchans.
Men där har hon fel.
Jag anser att man måste visa en jämn och stabil nivå under säsongen och att kvalgränsen ska klaras i en internationell tävling – inte i småtävlingar.
Förr gällde aldrig sådana resultat som kvalificerande och enligt de officiella uttagningsreglerna ska de inte göra det nu heller.
Men de principerna har inte gällt inför VM.
Jag ska inte bara klanka på Niklas Arrhenius. Rent historiskt är det aldrig lyckat att komma till ett mästerskap på ett enda resultat och de VM-svenskar som gjort det har varit chanslösa så här långt.
Lotta Fougberg på 3000 hinder och Philip Nossmy på 110 häck tillhör samma kategori som Arrhenius.
Jag har aldrig gillat generösa uttagningsregler och tycker inte att friidrotten har råd med det i dessa ansträngda ekonomiska tider och sponsorflykt.
Svenskar i jumboklass lockar inga nya sponsorer direkt.