Det blev tydligen sommar hemma i Sverige till slut, men här på ön har den senaste månaden varit rätt bedrövlig. Nån enstaka soldag emellanåt då det sprungit upp till 30 grader, annars mest regn och blåst.

Men man får ju som alltid minnas de trevliga ögonblicken. Jag hade en kanonkväll i London i slutet av juli med mediaproducenten Thomas Pettersson och hans gäng, inte minst tack vare Anders Limpar.

Jag känner ju Limpan sen gammalt och visste att det skulle bli underhållande. Först var det de obligatoriska sportfrågorna, framför allt om ishockey (Anders håller stenhårt på Brynäs) för att liksom minnas gamla hockeystjärnor och testa våra kunskaper om gamla laguppställningar och resultat. Han slår mig inte på den biten, framför allt inte när det gäller 70- och 80-tal, men han kan fråga vad som hänt de senaste säsongerna och jag har ingen koll alls.

Och sen, när vi kom loss:

Vilka stories! Anders dricker inget starkare än kaffe, men jag hade semester och intog förstås ett antal glas pratvatten – och sen var det ingen hejd på babblandet vid restaurangbordet på Regent Street. Jag skrattade så jag fick kramp.

Jag har försökt låta bli, men jag kan inte undanhålla er en Limpar-story från mitten av 1980-talet. Den är inte riktigt rumsren eftersom den innehåller ett mindre lämpligt uttryck, men alla som känner den godtrogne Anders vet att han, under omständigheterna, inte menade nånting illa.

Saken var den att Anders fick provträna med Liverpool, jag skulle tro att det var 1986. Han var så bra på träningarna att Liverpool ville skriva kontrakt med honom, men reglerna på den tiden sa att svensken måste ha spelat tio landskamper först. Anders hade spelat sju. Så det blev inget Liverpool, Limpan lämnade Brommapojkarna och skrev på för Örgryte – innan det så småningom blev Young Boys, Cremonese, Arsenal, Everton, Birmingham, AIK och Colorado.

Men som sagt, på Liverpools träningar imponerade han. Kung i den klubben då var John Barnes, den förste svarte spelaren i Liverpools historia, storstjärnan som gjorde 79 landskamper för England och två gånger blev utsedd till årets spelare i England.

Det gick en populär tv-serie då, nämligen Dallas. En av huvudfigurerna där var Digger Barnes, pappa till den notoriske losern Cliff Barnes. Så med omklädningsrumshumorns logik blev John Barnes allmänt kallad ”Digger” av lagkamraterna.

Anders Limpar hörde det, men han hörde lite fel. Under en träning när John Barnes trixade med bollen ute på kanten var det alltså unge Limpan som ropade:

– Nigger! Passa då! Här är jag, Nigger!

Det blev förstås uppståndelse, om man säger så. Barnes kom rusande som en galning och undrade ”vad fan säger du”, men Limpan var helt oförstående: ”Du kallas ju det, säger dom?”

Alan Hansen fick gå emellan och förklara: Han kallas Digger. Med D.

Då utbröt gapskratt bland resten av spelarna och allting klarades upp i bästa samförstånd. När Anders drog den där historien höll jag på att dö.

Sen var det den där med Maradonas tröja…men den kan vi spara till en annan gång.