Mohammad Ali är alltså död. Hela världen sörjer. Allt från presidenter till kungligheter, från filmstjärnor till musikens superstars, från andra hjältar inom idrotten, från gamla mästare och boxningsexperter, alla kallar honom givetvis Den Störste.

Jag märker att det är en smula känsligt att ifrågasätta epitetet ”Den bäste Idrottsmannen i Historien”. Det är ju sånt man alltid kan påstå bara rakt ut i luften med tanke på Ali´s fantastiska karriär, hans elegans i ringen, hans politiska mod, hans charm och hans humor.

Han var verkligen en man som satte avtryck i historien.

Man var han verkligen den bäste boxaren?

Jag går några verbala ronder mot folk som begriper det här bättre än jag, men jag är inte övertygad. Just nu känns det som om det är ungefär 60-40 till Ali i frågeställningen som engagerar mig mest:

Mohammad Ali-Mike Tyson.

Det verkar verkar vara lite av en generationsfråga. Alla i min ålder minns när Ali så elegant och taktiskt utmanövrerade George Foreman. De minns hans bitande sarkasmer innan matcherna. De beundrade hans dansande fötter och oefterhärmliga stil och kaxiga uttalanden (ett skryt som vi som skolbarn hatade när han skulle möta Sonny Liston). Alla höll på Liston i matcherna mot Gaphalsen.

Cassius Clay förvandlades ju till nåt annat sen. Han blev en idol som gjorde comeback efter comeback och slog ut de regerande mästarna i tungvikt.

Men låt oss bara tänka efter lite:

• Mohammad Ali var alldeles värdelös när han förlorade mot Leon Spinks.

• Han gick tre matcher tiden ut (42 ronder, tror jag) mot Ken Norton, förlorade den första, fick käken avslagen  och borde kanske ha förlorat alla tre.

• Han blev nedslagen mot lille Joe Frazier med en ruggig vänster och förlorade första matchen innan han vann de två nästa knappt.

• Han slogs ner av en lika ruggig vänster mot Henry Cooper i London och skulle förlorat om inte ringhörnan sprättat upp hans ena handske, fått den utbytt och gett Ali en evighet att återhämta sig.

• Han vann tidernas läggmatch, den andra mot Sonny Liston.

• Han gick 15 ronder mot Alfredo Evangelista, en medioker boxare som till och med Anders ”Lillen” Eklund besegrade om EM-titeln.

• Han förlorade på sin ålders höst mot Larry Holmes, som utklassade honom.

• Och till sist åkte han också dit mot Trevor Berbick.

Jag vet inte, men allt känns en smula rörigt här.

Mike Tyson skulle enligt min uppfattning ha gjort slarvsylta av alla de som Ali hade problem mot. Han slog också en åldrande Larry Holmes.

George Foreman slaktade i sin tur Joe Frazier två gånger på de mest grymma sätt. Och sen spöade han också skiten ur Ken Norton.

Så vad händer när Foreman möter Ali? Jo, Ali vinner. Det är närmast obegripligt.

Om Tyson hade fått möta Joe Frazier hade han mördat honom i ringen. Så vilken chans skulle Ali haft mot Tysons blixtsnabba attacker med stenhårda uppercuts mot njurar och käke? Skulle han klarat mer än ett par ronder?

Vi talar om de två när de var som allra bäst. Inte när Tyson föll mot Douglas, inte när Ali föll mot Holmes.

Men frågar ni mig, som sannerligen inte har nåt facit i hand, skulle jag satsat mina pengar på Tyson om han fått möta Ali.

Var Mohammad Ali störst – eller helt enkelt den största personligheten?

Usch, känner att jag måste uppdatera här. Har ingen som helst lust. Varit under isen ett tag och är fortfarande. Ständig sömnbrist på grund av oväsendet nere på Marloes Road, vilket är värre än nånsin. Utmattning fast man egentligen inte gör nåt. Allmän depression. Skrivångest. Känningar efter åratal av de hemskaste luftföroreningar. Och så vidare.

Jag har blivit smått folkilsken som Rolf Lassgård i rollen som ”En Man Som Heter Ove”. Det kommer att sluta med att jag står nere på gatan här och skriker åt sopbilarna och kastar sten på en koltrast på takåsen.

Egentligen orkar jag inte skriva ens ett vykort just nu, jag kommer knappt ur sängen. Men jag ser fram emot en eventuell uppryckning när det spelas FA-cupfinal på Wembley i morgon, Manchester United-Crystal Palace.

Just den fotbollshändelsen tror jag är årets höjdpunkt för min del. Det är så mycket färg och fest och glamour och orkestrar och fyrverkerier runt arrangemanget, och i år kan det bli bättre än nånsin. Förresten tror jag Palace vinner. Sen får vi se hur det slutar för Louis van Gaal i United.

Nå, om en man som heter Ove kunde hämta sig från sin lilla misär ska väl jag kunna göra det också. Han blev ju rätt lycklig till slut.

Lassgård har jag aldrig riktigt tagit till mig som skådespelare, trots att han är brynäsare. Som person är han däremot härlig.

Vi satt i en intervju på restaurang Ulla Winbladh, 1999 tror jag det var, och åt strömmingslåda och pratade om hans senaste film, Magnetisörens Femte Vinter.

Vi snackade om gamla tider, om flakmoppar, Loranga och fetvadd, och det var många skratt och mycket trevligt. När vi kom in på hans film blev det emellertid lite mera spänt.

Jag tyckte inte om den. Jag tyckte inte Lassgård passade i en kostymfilm av den typen. Och jag hade modet att säga det face-to-face.

Rolf tog det i alla fall som en man, och sen har han ju gjort bättre ifrån sig, måste man säga. I En Man Som Heter Ove hittar han alldeles rätt, förutom en liten detalj:

Han pratar gävlemål genom hela filmen. Men när det ges tillbakablickar på hans yngre år, då finns det inte tillstymmelse till gävledialekt.

Sånt kan tyckas vara en bagatell, till och med gå under rubriken ”konstnärlig frihet”, men jag kan reagera på sånt.

Jag var en gång, samma år troligen, hemma hos regissören Lukas Moodyson i Malmö för samma intervjuserie. Lukas satt vid sin gamla skrivmaskin – kan ha varit en Remington eller en Halda – och skrev manus på papper. Underbart. Han hade Svenska Ishockeyförbundets årskalender i bokhyllan och var en mycket skön typ.

Moodyson (vad gör han nu?) hade gjort den med rätta hyllade ”Fucking Åmål”. Nu satt han och berättade vad som verkligen störde honom: filmer som bestod av logiska fel i någon form, filmer som inte levde upp till verkligheten, filmer som ansågs begåvade men som gjorde honom deppig – för att det fanns scener som inte var trovärdiga. Och då talade vi om regissörer i världsklass.

Jag kände verkligen igen det. Jag är lika gnällig över detaljer. Jag minns till exempel ”Mitt Liv Som Hund”, Lasse Hallströms lilla mästerverk, där han i en scen låter två pojklag ute på landsbygden i 50-talets Sverige byta tröjor med varann. För att visa att en av spelarna var en flicka. Det var naturligtvis fullständigt omöjligt på den tiden. Skulle de köpa nya tröjor efter det?

Felet kan ha varit författaren Reidar Jönssons (fan, jag har träffat honom OCKSÅ, jag blir så trött på mig själv) som möjligen skrev in det där tröjbytet i boken eller manuset. Men det retade mig i alla fall. Och varken Hallström eller Jönson är fotbollsintresserad, vad jag vet.

Nu blev det ju ett litet blogginlägg i alla fall, men mycket mer tänker jag inte göra efter FA-cupfinalen. Inte förrän England-Portugal på Wembley den 2 juni och sen den efterföljande avresan till EM i Frankrike. Om jag hämtar mig tills dess får ni de sedvanliga rapporterna om England och Drevet.

Sitter på tåget mellan Manchester och London. Det snöar i Stoke. Det är grått som fan i Milton Keynes. Det är inte muntert alls. I bästa fall kan man få en banan från serveringsvagnen, dragen av en butter, fetlagd man i röd tröja. Kanske en bira om man tjatar, men klockan är bara tolv på dan.

Drar in ett par öronsnäckor, kopplar upp mig till Virgin Trains Wi-Fi och söker mig till avdelningen Music. Vad ska man välja för att få sig själv på bättre humör?

Det hampade sig så att det blev Abba. Upplagd på nätsidan låg redan en full konsert av Den Fantastiska Fyrans liveframträdande på Wembley Arena 1979.

Åh…så inihelvitte bra.

Jag har ju tillbringat den mesta tiden av de senaste 15-16 åren i London och följt britternas totala, absoluta hyllningar till detta svenska band.

Agnetha, Björn, Benny och Annifrid har helt enkelt erövrat landet. Deras namn är lika kända som John, Paul, George och Ringo. Ingenting är större bland barn och vanliga familjer än svenska Abba.  De kan alla texter utantill, vare sig de sjunger allsång i skolan eller heter moster Margret och står och nynnar i köket. Varje nyårsafton är det speciella tv-kanaler ägnade åt Abba, till exempel.

Jag har till och med hamnat i hotellsviter under bortalandskamper med England där fotbollsjournalisterna haft musikaliska Abba-frågesporter och undrat vilken jag, som i alla fall är svensk, tycker är bästa Abba-låten?

– Svårt, en del av dem är ju bättre live. Jag kan ju jämföra,  sa jag efter en blöt VM-kvalkväll i Estland.

– Vadå live?

– Jamen, jag har ju sett dem uppträda livs levande, sa jag.

– Vad i helvete säger du?

Vilken uppståndelse. Gamla fotbollskrönikörer som skryter om att de faktiskt en gång sett Beatles eller Pelé eller Eusebio stannade till mitt i steget och sa:

– Du har alltså sett Abba live?

– Det kan ni ger er fan på, sa jag.

Det var Abbas sista konsert på Johanneshov i Stockholm, jag vet inte om året var 1980 eller 81, men Drottning Silvia var i alla fall där. Och jag tror att det kanske var den bästa spelning gruppen gjort. Abba var i fenomenal form. Allt satt klockrent.

Sonen var relativt nyfödd men behövdes inte ammas längre, mamman och jag fick läge att åka och se en show…och jädrar i mig, gissa om det var en show.

De slutade antagligen när de var som bäst. Men vilka låtar de hade sprutat ur sig på kort tid!

England – och resten av världen – glömmer aldrig Abba. Den här nationen spelar deras låtar fortfarande. Hela tiden.

Vi har ju vissa svenskar som gjort sig ett namn i England under senare år…som IKEA, H&M, Björn Borg, Stefan Edberg. Mats Wilander, Svennis, Lisbeth Salander, Zlatan Ibrahimovic och några fler som flimrat förbi i tv, samt några andra stjärnor jag borde minnas men inte kommer på just nu.

Men Abba är i alla fall störst. Så jävla störst och bäst så ni fattar inte.

Bloggmorgon igen. Ni vet vem som väckte mig.

Den här bilden här ovan tog jag i alla fall från baksätet av en taxi vid 23-tiden  igår. Jag åkte längs Themsen på väg hem till mina kvarter i västra Kensington och tänkte…herregud, den här stan…den är så mäktig på många sätt, så magisk, så magnifik.

Ni som tittar in här och läser ibland vet att jag använder mig av ett av de äldsta tricken i boken:

Om du klagar på en massa saker i din omgivning, förminskar dig själv och gör humor av dina egna tillkortakommanden, då blir folk i allmänhet rätt glada och nöjda. Det vet man ju själv, det finns väl inget mer irriterande än människor som skryter om hur fantastiskt fint de har det och hur bra de mår.

Jag fattar ju att det ibland drabbar helhetsintrycket av staden London. Så illa är det ju inte. Det är närmare bestämt helt fantastiskt. Det är vackert, det är fascinerande, det är mystiskt, mångfacetterat, miljonmyllrande och makalöst. Det finns till och med dagar då det inte regnar, matcherna är utmärkta och maten smakar bra.

Denna tisdag var en sådan dag. Jag var bjuden till ett par goda vänner från Sverige som hade haft turen att få en helt makalös hotellsvit nere på Lower Thames Street. Den var så stor att man gick vilse mellan rummen. Där var två balkonger och stora panoramafönster ut mot två av Londons berömda landmärken: den vackra Tower Bridge och gamla Tower of London (se bilderna).

Så där satt vi tre vid ett glasbord med fönster ut mot härligheten, njöt av hemlagad mat i svitens rymliga kök, och funderade över sakernas märkliga tillstånd medan Themsen flöt fram och de andra två såg fram mot dagens ELO-konsert i O2 Arena.

Alla som varit inne i den gamla borgen Towern…eller slottet, kanske…vet ju hur det ser ut där inne när man går i smala trappor bland de äldsta byggnaderna och förfasas över platser där det torterades och halshöggs. Man fattade liksom inte att de kunde vara så grymma på den tiden. Borgen uppfördes ju redan år 1078, hur knäppa måste inte folk ha varit då?

Jomen, tjenare. Tusen år senare halshuggs och torteras det fler människor än nånsin i vårt ”moderna” samhälle. Avrättningsmetoderna blir allt hemskare. När asen i Isis härjar som värst vill man bara spy. Människans hjärnor har inte växt en millimeter på tusen år, så vitt jag kan bedöma.

Om sådant samtalade vi medan solen gick ner och månen sken över denna fantastiska stad.

Sen när jag åkte hem hade jag alltså London Eye, för dagen lysande i rött, till vänster. Sen passerade jag Buckingham Palace, upplyst och fint, och undrade om drottningen var hemma och hur hon hade det inför 90-årsdagen i morgon.

Det är såna här dagar, med alla monument och statyer och historia och minnen och massiva byggnader som det krympande Imperiet slår tillbaka.

De har inte vunnit en match i cricket på länge, men skit samma.

Klockan 04.30: väcktes av Jussis skönsång från takåsen, han var verkligen i kanonform denna morgon. Men det gjorde faktiskt inte så mycket, ty han befriade mig från en obehaglig mardröm som fick mig att snurra vilt bland svettiga lakan.

Jag minns mycket sällan drömmar, vackra eller hemska, men den här var så påtaglig, på nåt sätt. Och sjuk.

Jag gick omkring i ett mörkt rum och letade efter nånstans att sova. Det var nån slags stor lokal där det låg folk överallt på madrasser och snarkade. Till slut hittade jag en bädd med ett påslakan som hade blå blommor på. Där kröp jag ner, men efter en stund kände jag att nån rörde på sig intill. Och så petade ett par iskalla fingrar på mig och jag hörde en välbekant röst, på värmländska:

– Vem är det som är här?

Det var Sven-Göran Eriksson. Han såg mer än nånsin ut som mr Burns i Simpsons. Jag trodde verkligen inte att jag skulle hamna i säng med nån av dem.

Innan jag hann förklara mig för Svennis väcktes jag i alla fall av koltrasten, så det var lika bra att kliva upp och skriva några rader på bloggen.

Det var ju några dar sen nu, beroende på att det varit matcher och resor var och varannan dag på sistone. Det har banne mig inte varit många fotbollsfria dagar här i England under mars och april.

I veckan som gick var jag först i Manchester två dar för att rapportera om Man City-Paris SG. Sen hem med tåget för att skriva om kanonmatchen Liverpool-Dortmund, därefter London Calling på fredagen, sen till Leicester för texter om det guldjagande Foxes över helgen, så Stoke-Tottenham i går kväll…och på samma vis fortsätter det nu dag ut och dag in.

Matcher, matcher, matcher. I afton är det Newcastle-Man City, i morgon är det derby i Liverpool, bland annat. I helgen är det FA-cupsemifinaler och Premier League. På måndag bär det iväg till Manchester igen för City-Real Madrid.

Det är givetvis tv-pengarna som styr, allt ska spridas ut så mycket som möjligt. Men jag klagar sannerligen inte, även om man kan drabbas av sidoeffekter som inkluderar Svennis iskalla fingrar.

Denna onsdag, alltså…det kan ha varit en av de längre dagarna i mitt liv.

Vaknade vid halv sex i går morse av koltrasten Jussis konsert från taket mitt emot – det var ändå nån timmes senare väckning än normalt – och kände att…nej, nån omsomning blir det inte idag. För orolig i kroppen, för otålig, upp och hoppa, bara.

Vad jag egentligen, omedvetet, väntade på var den banala händelsen av en fotbollsmatch. Jag såg verkligen fram mot mötet mellan Paris SG och Manchester City i Champions Leagues kvartsfinal i tv klockan 19.45, lokal tid.

Så vad att göra under tiden?

Oh, my god. Tiden kröp fram. Jag åt en ohälsosam frukost. Jag stod i sovrumsfönstret och rökte och tittade på människorna som vacklat upp för att ta sig nerför Marloes Road och vidare till sina arbetsplatser. Sen rökte jag lite till (nu börjar det bli mycket), och lyssnade till sopbilarnas skramlande när de tömde tunnorna och säckarna från gatan nedanför.

Och framför allt: jag studerade vädret. Det regnade ena minuten, var solsken i nästa, kom snöblandat regn därefter – och så blev det sol igen. Allting gick i korta perioder. Antingen var det en svart kolbåt på himlen eller också klarblå himmel,

Det var helt enkelt alla aprilväders moderskepp jag såg framför mina ögon.

Vidare denna dag:

Jag vandrade som en luffare planlöst från affär till affär, från pub till pub, jag köpte tidningarna som jag läste långsamt två gånger,  betalade mina räkningar på posten, gjorde upp med banken, var till och med in i en turistbutik och kollade in souvenirgrejer, åt en ostbit på Whole Food Market på Kensington High Street, hamnade sen framför en entrecote med vitlökssmör av den polske kocken på Devonshire Arms, och nöp sen lite i ett par blåjeans som såg prisvärda ut på Gant.

När jag sen tittade på klockan hade det gått två timmar, typ. Ingenting bet. Tiden sniglade sig fram i väntan på den där fotbollsmatchen. Och på ena sidan gatan regnade det, på andra sidan var det solsken.

Medan jag stod och funderade på ett par nya jeans kom jag i alla fall att tänka på en närmast bisarr händelse. Häromdan, närmare bestämt i fredags, var jag nämligen på väg tillbaka till London efter en angenäm blixtvisit i Stockholm.

Jag satt på nåt som heter Bacardi Bar på Arlanda och väntade på flyget när de plötsligt gjorde entre från höger:

Tom Cruise 1, Tom Cruise 2, Tom Cruise 3 och Tom Cruise 4.

Jag hade aldrig sett nåt liknande. De var absolut perfekta exemplar. De beställde varsin öl av medelstorlek, ty en stor rackare kostade 115 spänn. Och en Jägermeister därtill kostade 150. Så 265 kronor för en stor öl och en Jäger tyckte även de här gossarna var liiiite too much.

De hade tydligen samlats för nåt trevligt under kommande helg. Och de väntade fler. Tom Cruise nummer 5, 6, 7, 8 och 9 kom strax efter till samma bar under kindpussar och kramanden, det var sannerligen en samling svärmorsdrömmar som hade mötts här på ett och samma ställe, för att inte tala om de drömmar svärmödrarnas döttrar måste haft.

Om vi säger då här då:

Du kunde inte gått ut på Stureplan och samlat ihop ett gäng unga män i 30-årsådern som sett bättre ut. De hade alla jeans som satt perfekt. De hade skjortor i de lämpligaste nyanserna, lätt rosa eller ljust ljusblått. De hade kritvita leenden. De hade frisyrer som var på millimetern perfekta, lite halvlångt så där som Tom Cruise, och lite busigt runt öronen och med luggen kastad åt sidan, och de hade mörkblå pullovers som de slängde runt nacken i en slags inövad manöver.

De var nio av de mest utsökta stockholmsexemplar av den vita manliga sorten jag nånsin sett – även om jag sällan studerar män särskilt noggrant –  och sen kom den tionde:

Han var uppenbarligen huvudpersonen, han kanske fyllde år eller nåt, men när jag betraktade sällskapet på avstånd insåg jag att han fick dubbelt så många kindpussar och kramar som de andra. Han kanske var nån slags chef.

Till slut var de alltså tio. The Perfect Ten.

Där satt jag avundsjuk och fet och trött och undrade vad de skulle göra, vilken plats de skulle resa till. Skulle de spela golf? Segla? Eller bara hålla svensexa för chefen?

Ju mer jag kollade, desto mer förbryllad blev jag. Hur kan tio unga män i samma ålder hitta varandra på det här sättet? De kan ju inte rimligtvis jobba på samma ställe. Har de funnit varandra på Stureplan? Eller var de medlemmar i ett hemligt sällskap?

The Perfect Ten  var de i alla fall…ända tills:

En av de berörda i denna av allt att döma ytterst heterosexuella församling tog plötsligt upp en löspenis ur sitt handbagage och satte den med gummisnodd på sin panna. Han hade då druckit en halv öl. Gapskratt utbröt, det togs selfies till höger och vänster och löspenisen vandrade mellan yuppisarna medan rodnande barbesökare försökte titta åt ett annat håll.

De var alltså ena barnsliga jävlar, när allt kommer omkring.

Jag behöver nog inte bekymra mig om vilka politiska åsikter de hade. Jag undrar mer vad de ville, var de var på väg, vad som hände sen under resan med dessa perfekta übermenschen.

Själv fingrade jag på ett par jeans för 700 spänn, men tänkte till slut att…äh, de kommer att sitta illa ändå.

Just hemkommen från Berlin. Tyskland-England 2-3.

Steven Howard, den legendariske sportchefen på The Sun (på bilden), trodde förstås inte sina ögon. Han tvingades till och med skriva positivt om det ungdomliga, entusiastiska och spännande engelska laget.

I 38 år har Howard from The Sun häcklat och dömt ut England. Han har klagat och gnällt och varit media-Englands störste cyniker ända sen jag kom ombord inför VM 2002. Ingenting har varit bra. Hans fighter med Sven-Göran Eriksson på presskonferenserna är klassiska. Jag har dragit några av de bästa historierna i mina krönikor om det engelska Drevet.

Hur som helst, Steven Howard har blivit en av mina absolut bästa vänner under åren i London, eftersom jag älskat hans torra, pricksäkra humor. Utan humor överlever man inte särskilt länge i det här jobbet, särskilt inte om man hunnit bli 65 som Mr Howard.

Han slutar nu. Han går med ett fett, furstligt avgångsvederlag den 30 april. Det är han värd, förstås, men det innebär också att jag kommer att sakna min gamle kompis under EM i Frankrike i sommar. Jag måste leta efter nån annan att leka med, men jag tvivlar på att någon kan fylla hans plats fullt ut.

Vi hade en trevlig middag på en nattöppen restaurant i Berlin i den sena fredagskvällen, och de flesta i Drevet var där för att säga adjö när han nu gjorde sin sista bortalandskamp med England. Där var Henry ”Eleganten” Winter , Paul Hayward från Daily Telegraph, Oliver Holt från Mail on Sunday, Charlie Wyett från The Sun och några till, men vi önskade att det hade varit det gamla goa gänget från förr.

Alla tycks ju dö eller byta jobb eller få sparken numera. Drevets hardcore har decimerats betänkligt under senare år. I Berlin fanns varken Mr-Först-i-Kön, Skelettet, Mr Bison, Babyface, Laptop, Schakalen, Luffarn, Björnen, Bondlurken eller nån av de kända figurerna på plats för att tacka av Howard from The Sun. Och naturligtvis inte Torrbollen, som väl satt på sitt rum och spelade tv-spel och käkade havre.

Men vi som var där, och som då och då besökt honom och hans hustru Clare i huset i Middleton-by-Sea (mellan Brighton och Portsmouth), fick som vanligt njuta av hans otroligt roliga historier.

Saken är nämligen den att Stevens farfar var den kände gamle skådespelaren Leslie Howard (Borta Med Vinden). Mannen växte alltså upp med guldsked i munnen, men han har alltid haft ett litet bittert stråk i sin själ och känt sig förföljd av Släkten Howards Förbannelse.

Den sägs ha börjat när farfar Leslie Howard beslöt att ta en engångssumma för filmen ”Borta Med Vinden” i stället för att ta några procent av succérullens kommande intäkter. Familjen Howard förlorade hundratals miljoner där.

Sen har han till exempel berättat om när han satsade sina sparpengar på ett bolag med oljeplattform i Atlanten och dagen efter slog på text-tv:n och insåg att han förlorat allt.

Han gick dessutom en gång på muséum med sin mamma och såg en fantastisk, ovärderlig målning av Rubens, varpå mamman stannade till och mumlade:

– Oh, so there it is.

– Vafan säger du, sa Steven.

– Well…den stod på vinden och samlade damm. Så jag bytte den.

– Bytte mot VAD DÅ?

– En skrivmaskin, sa mamman.

Denna skrivmaskin blev i alla fall Steven Howards verktyg i en karriär som hans familj egentligen aldrig gav sitt medgivande till. Men som fört honom över hela världen i många år för att se de största inom friidrott, fotboll, cricket, rugby, tennis, cykel och golf och allt annat, och som fått honom att leva ett gott liv med fina hotell och lyxiga restauranger.

Han ska skriva sina memoarer nu, och han har redan berättat för mig hur han tänker starta det första kapitlet:

Han vaknar som sexårig pojke i sin säng av att en kvinna nyper honom ömt i kinden och säger:

– Åh, vilken söt liten gosse!

Den kvinnan var Brigitte Bardot, som sen försvann fnittrande in i pappans sovrum.

Nå, denne i grunden så Englands-negative man satt bakom mig i Berlins Olympiastadion på påskaftonen, och England hade just vänt och vunnit med 3-2.

Allt pekade på förlust vid tysk ledning 2-0, så Howards kolumn var redan skriven efter 60 minuters spel och ”allt var som vanligt, typiskt England, och så vidare”. Så efter slutsignalen och Eric Diers segermål i sista sekunden försökte Steven ändra desperat i texten och vara vara positiv så gott han kunde.

Vi två var de sista som satt kvar på pressläktaren och försökte knacka ihop nåt blixtsnabbt med stelfrusna fingrar. Vi svor båda över sommartiden, som gjorde att vår deadline blev ännu tidigare.

– Folk tror att vi har ett jävla drömjobb, men skriv en krönika på en halvtimme som flera miljoner människor ska läsa, från en pressläktare med taskig wi-fi, och du kanske fattar att det inte är så lätt alla gånger, sa Steven.

65 år gammal, alltså.

Han fick i alla fall avsluta med några positiva rader. Vi andra fattar ju att det är Murphys Law som gäller nu. När Steven Howard för första gången i modern tid är frånvarande under en stor internationell turnering kommer England förstås att vinna EM.

Vi planerar att trycka upp speciella t-shirts, med ett enkelt budskap, i händelse av att England går till finalen:

DO IT

FOR

STEVEN!

Denna skärtorsdag gör jag nåt ovanligt: jag höjer en pint Guinness, den svarta brygden, i svart fotbollssorg för legendaren Johan Cruyff, 68.

Jag har inte druckit Guinness på en herrans massa år. Jag dricker en jädra massa annat när andan faller på, men Guinness har alltid fått stå tillbaka för en mustig lager eller varför inte en London Porter.

Men nu är alltså Cruyff död i lungcancer efter ett liv som slav under cigaretterna. Han slutade väl röka så småningom antar jag, men då tycks skadan redan ha varit skedd.

Märkligt nog klädde jag mig denna dag i en orange pikétröja som färgmässigt kunde ha platsat i vilket holländskt landslag som helst. Det gör jag inte heller normalt. Jag seglar inte under holländskt flagg, särskilt inte när jag besöker den hollandsägda puben The Kings Head lite längre bort i kvarteret.

Jag har aldrig haft ett särskilt kärleksfullt förhållande till holländare, som jag alldeles för ofta funnit gapiga, arroganta och nedvärderande mot annat folk. Naturligtvis sprunget ur egna erfarenheter av sportevenemang runt världen och diverse turistande semestersabotörer. Åker man till Amsterdam eller nån annanstans i landet är det hur charmigt som helst. Men så fort den oranga armén lämnar landet är det plötsligt Herrefolket framför alla andra. Sen får ni kalla mig fördomsfull bäst fan ni vill.

Cruyff är i alla fall död och här sitter jag i orange tröja och dricker svart Guinness.

Det är många fotbollsminnen som dyker upp. Jag var trots allt 20 år under VM 1974, så hans finter och enorma auktoritet på planen sitter stenhårt fast. Redan tidigare, när Cruff spelade i Ajax, hade jag förstås valt tröja nummer 14 i IFK Gävles juniorlag. Och vilken fotbollsamatör har inte nån gång i sitt liv försökt sig på den där Cruyffinten som han så totalt trollade bort Janne Olsson med?

Det räcker kanske med att säga att det nog inte är många fotbollsexperter världen över som INTE har Johan Cruyff med i sitt världslag genom tiderna.

Ett litet sammanträffande till bara:

I går kom det order från Stockholm att vi journalister inte längre får skriva ”holländare” i tidningen. Det ska, enligt TT:s normer, heta ”nederländare”. Det är samma regler som ändrade ”doping” till ”dopning”, bland mycket annat.

Vilka dumheter!

Det kommer aldrig att ske i mitt fall. En holländare är en holländare. Jag kommer aldrig att skriva ”den flygande nederländaren”. Redigerarna hemma kommer att tvingas ändra varje gång jag skriver Holland.

Vad är nästa steg i TT:s språkkurs? Får det heta Guinness? Eller är det Påskmust som gäller?

Ibland måste man bita ihop, säger dom.

Jag är i allmänhet rätt bra på det när det gäller katastrofer som verkligen betyder nåt. Som dödsfall bland släkt och vänner, sjukdomar och elände eller tragedier som utspelats på platser som man skickats till som journalist. Jag har varit rätt stark där. Det har varit som om jag gått in i ett särskilt sinnestillstånd. Det har till exempel funnits tillfällen under åren då jag tvingats till så många urbota dumma och omöjliga uppdrag av gamla chefer att det borde ha författats böcker om saken. Vilket jag borde gjort om jag inte varit så lat.

Jag är, som jag berättat tidigare, sämre på att bita ihop när det handlar om små, rätt obetydliga saker i vardagslivet. Nu i skuggan av terrorn i Bryssel framstår de som ännu larvigare.

Men de senaste två dagarna har jag faktiskt lyckats bita mig i min giftiga tunga och undvikit utbrott. Jag bara tog allt från den humoristiska sidan och smålog fånigt. Som om nån hade smugit ner valium i kaffet.

Det började med att jag checkade in på Hotel Malmaison i Manchester för helgens derby mellan Manchester City och Manchester United. Jag har bott där säkert 50 gånger, för att inte tala om hur många hundra nätter jag tillbringat på andra hotell i den stan, och just det här stället har varit pålitligt med bra rum, en juste grillrestaurang och en housekeeping-staff som inte smäller så inihelvete i dörrarna på morgnarna.

Nu fick jag rum 501, tände lyset och gick fram till fönstret och drog undan gardinerna.

Smack, rätt i nyllet, en grå stenmur. Direkt utanför fönstret. Jag höll på att studsa baklänges. Det var sannerligen A Room With A View, Manchester style. Eller som en kompis skrev på Facebook: Another Brick In the Wall.

Men blev jag arg?

Nä. Jag orkade inte. Jag beslöt att se det från den lustiga sidan. Så när jag checkade ut morgonen därpå frågade den spralligt pigga receptionisten som brukligt är:

– Did you have a nice stay here?

– Oh yes, log jag. I had the most amazing view from my room.

– Really? How nice.

– Room 501. Straight in to a brick wall. It was an interesting experience.

Hennes leende stelnade något. Men hon såg alltså att jag inte var arg. Möjligen uppgiven, men inte upprörd. Hon vinkade adjö med ett ”welcome back”.

Det var när allt kommer omkring långt, långt ifrån min värsta hotellvistelse i Manchester. Den utspelade sig en natt på Hotell Britannia på Portland Street, där det var så kallt att jag tvingades sova inlindad i min svarta skinnrock. När städerskan kom in på morgonen trodde hon att jag var ett vildsvin som nån hade skjutit och lagt i sängen.

Efter hemkomsten till London gick jag till det fasansfulla Sainsburys, en jätteaffär i mina kvarter som har så oduglig personal att ni inte skulle tro era ögon. De har öppet till midnatt, men om man som jag kommer 22.30 har alla gått hem. Det finns tio kassor, men ingen sitter i dem. Det är meningen att man vid den tiden på dygnet ska sköta allt själv via do-it-your-self-maskiner, och det vägrar jag. Det gör också andra sunda människor, varpå det bildas en 40 meter lång kö till EN kassa som en slö manager i orange keps till slut suckande öppnar för att ta betalt på normalt vis.

I vanliga fall hade jag blivit topp tunnor rasande (det har hänt förr på samme man), men blev jag arg nu? Nä. Jag bet ihop.

Så, i morse klockan halv fem, vaknade jag med ett ryck. Han var tillbaka. Koltrasten Jussi sjöng för full hals från takåsen mitt emot. Man kunde tro att han skulle drunkna i oväsendet av trafiken på de omgivande gatorna, men det fungerar inte så. Det oljudet blir en vana, ett bakgrundsbrus. Men när Jussi drar igång O Helga Natt sätter man sig käpprak i bingen och svär för sig själv tyst några gånger, går ner till gästrummet och öppnar fönstret och tänder en cigg och funderar ut planer på hur man ska bli kvitt honom.

Men blev jag arg? Nä, inte särskilt.

Det riktiga eldprovet återstod emellertid. När jag skulle logga in på min laptop på morgonen var min gamla BT Home Hub med vidhängade wi-fi totalt stendöd. Inga lampor lyste. Den har varit en trogen vän sen 2008, men nu hade den dragit sin sista suck.

Därmed väntade det totala helvetet: att ringa British Telecom för att försöka få tala med en livs levande människa och reda ut problemet.

Jag ska inte trötta ut er med detaljer. Jag säger bara att det tog mellan 09.00 och 11.30 denna förmiddag innan jag passerat alla tonvalsträsk, talat med människor som inte kan prata engelska, blivit kopplad till imbecilla, stressade idioter och mitt i alltihop nån som helt sonika la på luren varpå jag fick börja om från början igen.

Jag ska nu få ett nytt system som det skrevs nytt kontrakt på via telefon, det måste ha varit hundra frågor att besvara och jag svarade ”yes” på allting eftersom det ändå inte gick att förstå, mannen torterade mig svårt, och normalt sett hade jag för länge sen drabbats av ett psykiskt sammanbrott. Sen när jag avslutningsvis frågade när de kunde sända en operatör för att installera hela den komplicerade skiten sa han:

– Den femte april. Tidigare kan han inte komma. Det blir ju påsk nu.

Utan internet hemma i två veckor, alltså. Jag suckade tungt och tänkte att det är då för väl att de har wi-fi på Devonshire Arms.

Men blev jag arg? Nä, faktiskt inte.

Jörgen och Foppa spelar pingis.

Har inte bloggat på tio dar. Lite för långt mellanrum där. Men jag må vara ursäktad av att det spelats fotboll i alla tänkbara ligor och turneringar och sammanhang den senaste tiden, varpå det har krönikerats, och på samma vis fortsätter det de närmaste veckorna.

Dessutom hade jag son och sonson på besök i London den gångna helgen. Och har man en liten pigg och söt illbatting springades runt benen i Philadelphia Flyers-tröja blir det inte mycket jobb gjort. Jag syftar på sonsonen då, alltså.

Nu har jag i alla fall hämtat mig efter den legobit jag trampade på, barfota på rumsgolvet (ni vet hur DET känns), och plockat upp resterna av diverse Kinderegg. Jag hade dessutom tänkt mig en sovmorgon i morse, men se det sprack med dunder och brak.

I de gigantiska gamla träden (som jag fortfarande efter tio år inte vet vad de heter, bladen liknar lönnar men är större) omedelbart utanför mina fönster mot Marloes Road klängde det män i rep. De var viga som apor och imponerande skickliga i sitt hantverk. De kapade grenar för glatta livet inför vårens, förhoppningsvis, snara ankomst.

Problemet är att de måste använda motorsågar för att göra detta. Och nere på gatan stod en sån där maskin där man pular in kvistarna så att de förvandlas till träflisor. Det var kort och gott ETT JÄÄÄÄÄVLA LIV. När de sen äntligen tog paus för att byta träd tänkte jag mig en kvart på kudden, men då ringde hustanten Louisa på dörren och meddelade att det skulle inspekteras vattenledningar.

– Här ska fan inte inspekteras nånting, röt jag. Det enda ni gör här numera är ju att installera en massa brandlarm och skit.

Men så fick det naturligtvis bli. Det stod tre bastanta vattentekniker i overaller bakom henne.

Jag vet ju att ni älskar när jag klagar på oljud och störningar och sånt – jag blir alltmer lik Jack Nicholson i filmen ”As Good As It Gets” – så nu är i alla fall den kvoten fylld. Nu väntar vi bara på att koltrasten Jussi – som var här och sjöng upp sig lite redan den 26 februari – ska placera sig permanent på takåsen mitt emot och förvandla mina nerver till en sprattlande bläckfisk.

Jag har emellertid en plan. Jag har spanat in en butik där de säljer små laserkanoner. Lagliga, får man anta. Jag hoppas jag kan störa fjäderfäet så pass med de gröna strålarna att han finner reviret enerverande.

Annars?

Jodå, grabbarna och jag såg Melodifestivalen i lördags kväll. Eftersom jag gillar en präktig gammal schlagerdänga höll jag förstås på Kizunguzungu. Men den var givetvis chanslös mot nån yngling som kommer att hamna långt ner i finalfältet.

Bättre var då Mästarnas Mästare, som jag såg i efterhand i går. Där kan vi snacka om intressant tv, särskilt eftersom vi bjuds på glimtar från deltagarnas karriärer. Programmet innehåller dessutom två av mina absoluta favoriter i sportvärlden.

Efter ett helt liv i sportjournalistikens tjänst har jag lärt mig uppskatta stjärnor som är utan divalater, som pratar och uppträder som folk, och inte bara som vissa bortskämda fotbollsspelare går rakt igenom en mixad zon med hörlurar runt huvudet och låtsas att du, som är där för att göra ett jobb, inte existerar.

Jag tycker i allmänhet att ishockeyspelare som Peter Forsberg, Mats Sundin och Nicklas Lidström, för att ta tre bra exempel, har mycket större folkvett och är mindre nonchalanta än sina fotbollsbröder. Det gäller genom hela hockeyn, för övrigt. De flesta är skitbra grabbar. Jag bevakade Elitserien i mer än 20 år och hade aldrig några problem med dem.

Och detsamma kan sägas om de bordtennisstjärnor jag mött. Det är helt underbart att se en spelare som Jörgen Persson i det här tv-programmet, till exempel.

Ett minne:

Efter VM-finalen i japanska Chiba 1991, då Jörgen spöade J-O Waldner, hade jag jobbat färdigt och började traska efter vägen från arenan till mer bebodda trakter. Det var långt att gå och mörkt ute, arenan låg på nåt slags industriområde ute i periferin, och taxi gick inte att beställa.

Plötsligt saktar en stor, svart bil in vid vägkanten intill mig. Fönstret i baksätet hissas ner och där dyker Jörgen Perssons glada nuna upp. Med VM-buckla och allting.

– Ska du åka med en bit?

Det sa en del om en nybliven världsmästare i en av jordens största sporter.