Det hände sig i dag, när jag promenerade till Chelseas match mot Crystal Palace, att nån på andra sidan Fulham Road ropade mitt namn. Sånt tillhör inte vanligheterna. Men nu råkade det vara tre svenska grabbar som i sina blå tröjor fick syn på den gamle tjockisen från Sportbladet. De vinkade glatt.

Jag vinkade tillbaka och tänkte på hur det en gång var:

På 80- och 90-talet reste jag som en galning fram och tillbaka mellan de norrländska hockeymetropolerna. Jag var så kallad hockeyanalytiker och for mellan Umeå, Luleå, Skellefteå, Örnsköldsvik (och Gävle) – när jag inte följde stockholmslagen och åkte söderut, förstås – och det var en tid då jag var ett så kallat orakel: jag kände alla spelare i alla omklädningsrum, kunde varje tröjnummer, varje skridskostorlek, varje moderklubb, hade suttit på varje plats på varje inrikesflyg – och visste vilka hotell som INTE hade nån minibar på rummet. Hotell Focus i Ö-vik, till exempel.

Det satte sina spår i Luleå, om inte annat. Jag skrev mycket om Luleå Hockey. Gary Engman, den inte så väldigt lyckade chefredaktören för Aftonbladet (frid ändå över hans minne) placerade mig som Luleå-korrespondent under ett par månader när det var som mörkast 0ch svartast och jävligast, jag tackade otroligt nog ja, och sen var det mest en hockey-karusell mellan olika städer uppe i norr. Vi satt oftare än nyttigt i bilen. Fotografen Thor Lindgren körde…och jävlar vad han körde!

Storgatan mitt i stan krävde förstås sin tribut. Jag gick en lördag förmiddag från Systembolaget till min lya en bit bakom Stadshotellet, jag hade fyra Pripps Blå starköl i en kasse. Kunde ju bli smaskens framåt kvällen. Då uppenbarar sig från ingenstans två jättelika människor strax innan  SAS-hotellet, stoppar mig och säger:

– Det är tull här.

– Vaddå tull?

– Ja, ölen du har där…två ska vi ha.

Så var det med det. Ingen räddning i sikte. Darrande underläpp. Två öl förlorade.

Nå, sköna lirare på nåt sätt, och jag blev liksom polare med Luleå. Jag tyckte om staden, om människorna, om hockeyspelarna. Det var fantastiskt att först få uppleva klubbens avancemang till Elitserien, sen vägen till SM-guldet. Det känns så märkligt nu att jag en morgon klockan 07.00 som reporter följde en av Luleå Hockeys hjältar – Lars-Göran Niemi – när han cyklande delade ut posten runt kvarteret. Säsongen efteråt var brevbärarn  med i Izvestijaturneringen i Moskva och spelade  mot såna som Makarov, Krutov och Larionov.

Hur som helst:

Varför påminns jag om Luleå mitt i fotbollsvandringen till Stamford Bridge?

Jo:

I efterglansen av min fantastiska popularitet som hockeyreporter (visst, serru), trodde jag kanske det fanns nån kvar som kom ihåg mig. Jag kom tillbaka till Luleå för att skriva en match för typ tio år sen. Jag gick förbi en lång kö till en nattklubb på väg till Statt, och plötsligt hör jag en röst vråla från denna kö:

– Titta, där går Mats Wennerholm!