Hösten kom tidigt i år. Jag har märkt det på de stora, lummiga träden i allén utanför mitt fönster. Jag kan inte minnas att det nånsin varit så mycket fallna löv på Marloes Road vid den här årstiden. Jag vadar i dem.

Det borde definitivt föra in mig på ämnet lövblåsare och diverse oljud, men den djävulskapen ska vi ta itu med senare. Just nu tänkte jag mest på att det är den 1 september.

Deadline Day i brittisk fotboll, tänker ni, men se det skiter jag fullständigt i.

En trend, en väldigt fin trend, är att en del intelligenta och välskrivande  sportjournalister på nåt sätt har vuxit ikapp världens verkliga problem, tar dem seriöst, inte bara sticker huvudet i sanden och rycker på axlarna och skyller på att ”jag skriver ju bara idrott, mig kan man inte ta på allvar”. Jag ser allt fler av dessa kloka och insiktsfulla män och kvinnor i min omgivning. Läsarna vet vilka jag menar, de läsare som åtminstone kan skilja på en död flykting, en statsminister och en vänsterback i Liverpool.

Så, till september år 2000:

Jag hade nyss anlänt till London, fixat en kanonlägenhet på Holland Park Avenue, och jag hade knappt hunnit flytta in skrivbordet och bädda sängarna innan det ringde:

– Du, det har kraschat en Concorde mellan London och Paris. Åk direkt!

Så det blev Eurostar-tåget under kanalen, jag kom upp i Paris under sena kvällen, stod där som ett fån utanför avspärrningarna och förstod inte…vad gör jag nu? Hundratals döda därborta, en enorm katastrof, men hur skriver man sånt som otränad?

Det löste sig, men det var ju ingen mjukstart, direkt. Och fortsättningen var inte sämre: så fort jag kom hem ringde  Lena K Samuelsson från tidningsledningen och sa: drottningmodern Elizabeth fyller 100 år nu. Vi behöver ett DOKUMENT om henne.

Och strax efteråt brakade det loss med krig mellan israeler och palestinier och chefen Niklas Silow gav order: åk dit, vi vill ha ett DOKUMENT om Jerusalem!

Jag hade ingen aning om vad den där konflikten handlade om, egentligen, men som Londonkorre fick man ta den delen av världen också på den tiden, så det var bara att bita ihop. Sen kom Galna Ko-sjukan, sen Mul- och Klövsjukan, sen Sveriges försök att ta över den brittiska aktiebörsen, sen Sven-Göran Erikssons introduktion som förbundskapten, sen alla intervjuer med kända filmskådisar och musiker, sen spännande svenska namn på West Ends teaterscener, sen…ja, det var ett inferno av jobb. Och till råga på allt åkte jag varje natt till Marble Arch för att köpa morgondagens tidningar och blixtsnabbt rewrita de bästa nyheterna till nästa dags tidning. Till exempel att Britney Spears fortfarande var oskuld, typ.

Obegripligt att det det fungerade så bra.

Det hände oerhört mycket mer, och det ska jag skriva om senare.

Just nu vill jag bara att de sopar upp de där förbannade löven härnere.