Men så ytterst näpet, en torsdagsnatt som denna. Ni ska ju inte tro att jag står i köket varje dag och lagar till delikata svenska husmansrätter av allehanda slag – ibland går jag jag faktiskt ut på gatorna som en helt vanlig knubbis för att fem-i-tolv köpa nåt som man egentligen är skittrött på. Men som man inte kan motstå när man nyss sett ett tv-program där nån slafsat i sig ett par kycklingklubbor. Alltså MÅSTE man bara ha en kycklingklubba. Det är som spaghetti- och tomatsås-scenen i Gudfadern…det liksom luktar gott ut genom tv-rutan och det är bara att springa ner till närbutiken och slå in rutan för att få ett paket spaghetti, ett knippe basilika och en burk krossade tomater.

Nu var det sent, strax före midnatt, och jag klämde in mig på den brasilianska kedjan Nandos, den kolgrillade kycklingspecialisten som numera tycks finnas i varenda kvarter i London. Jag ville bara ha fyra drumsticks, medium hot, och ett glas Merlot. Mer behövdes inte.

Så döm om min förvåning när den charmerande servitrisen ger mig dubbel ranson – åtta kycklingklubbor – och dessutom DRAR AV 5,70 pund (över 60 spänn på notan).

Jag var tvungen att gå fram till kassan och fråga vad den där förkortningen (se bilden ovan) egentligen betydde:

Rnd act of kindness.

Alltså: random act of kindness. Slumpmässigt vald vänlighet.

Jag har fan aldrig trott på slumpmässigt vald vänlighet. Det enda random jag upplevt är när man kommer till Heathrow eller Arlanda och plockar av sig bältet, stoppar mynt och klocka och nycklar och mobil  i kavajen, tar av sig skorna eftersom det råkar finnas en pytteliten metallsymbol på sidan av dina dojor, vidtar alla möjliga åtgärder för att inte kunna ge personalen njutningen av att höra ett pip när du går genom metalldetektorn. Du tänker att…nu jävlar kan dom inte ta mig på nånting.

Ändå piper det, och när man frågar varför säger dom:

Random checks.

Du står halvnaken med brallorna nere på låren som en sån där vedervärdig kalsongmänniska och inser att du förlorat matchen. Igen. Och man misstänker att det sitter nån vid nån slags skärm, trycker på en knapp och tänker: så lätt ska han inte komma undan, gubbfan.

Så varför nu denna slumpmässiga vänlighet i en kycklingrestaurang vid Earls Court?

Var det datorn som slog till, ungefär som när man läser om folk som vinner jackpot efter att ha satsar 50 öre på data-casino? Eller var det som jag hemskt gärna skulle vilja tro…att jag var så artig och vänlig och snäll och vackert leende mot servitrisen att hon  tryckte på en hemlig knapp i kassan?

Jag vet inte. Jag gav henne i alla fall en gammal hederlig high-five. Numera heter det visst knuckles.

Sen när jag gick hemåt såg jag på nytt de senaste upplagorna av Mirror, Mail, Sun, Star och alla de andra, alla de som hade den fruktansvärda bilden av den lille drunknade, ilandspolade flyktingpojken på förstasidodorna.

Jag har varit med om en del, men aldrig sett nåt mer gripande. Lillkillen. Stackarn. Det kunde varit mitt barnbarn.

Man får vara tacksam för det lilla – men vad sägs om lite random act of kindness där det verkligen räknas?