Lördagkväll i Sunderland. Inte det sämsta, ska jag säga. Havsutsikten är bedårande.

Men det är ändå en ensam lördagkväll i Sunderland.

Ni hajar.

Tog tåget upp längs östkusten,  tre och en halv timme, och hamnade på ett hotell som inte var märkvärdigt men som levde på just denna vidunderliga utsikt över vågorna.

Jag hade egentligen tänkt se Manchester United-Liverpool först och sen hitta en tåglinje därifrån upp till det nordöstra hörnet, men det funkade inte särskilt bra. Det hade blivit uppstigning vid halv sex på morgonen och tre-fyra tågbyten senare skulle jag ändå missa första halvlek av Sunderland-Tottenham.

Men det är alltså därför jag är här. För att se Ola Toivonens högst eventuella hemmadebut från start. Och Sebastian Larsson, också hans startplats osäker. Allt är en chansning.

Jag anlände till hotellet vid tio i fem, checkade in och slog mig ner i nån slags sportbar vid receptionen för att följa matchen på Old Trafford. Det var mycket bekvämt. Där satt jag och mådde gott i en skinnfåtölj och antecknade lite matchdetaljer på ett papper.

Så small det till i dörren.

Bröllopsfest på gång.

In i lokalen stormade brittiska kvinnor i de mest fantastiska kreationer. Inte ens mössen och fåglarna i den där filmen om Askungen hade kunnat sy upp nåt fantasifullare. Ovanpå det hade de uppsprayade håruppsättningar som trotsade tyngdlagen. Några av dem var med i VM i åderbråck.

Och så männen…jag kom att tänka på en sån där Finlandsfärja där medelålders män i slarvigt knutna slipsar, mjälliga kavajer och fula skjortor tycker att de är skitläckra så fort de fått ett par snapsar innan för västen. Det finns väl inget mer patetiskt än män i min ålder som i samma tillstånd försöker imponera på något yngre damer.

Så där tog alltså sällskapet baren i besittning, likt en tjutande pöbel, det blev STAMPEDE fram till ölkranarna, och så var det slut med det må-gottandet i skinnfåtöljen.

Jag kände mig som den där gamle majoren i Fawlty Towers, helt förvirrad och halvdöv och bortkommen, och väntade bara på att Basil skulle hojta:

– Morning, Major!

– Jaså, stod det i The Times?

Jag drog mig tillbaka till mina rum, som det heter, och kollade igenom alla sammandrag från lördagens matcher. Sen började jag gruva mig inför söndagens match, ty den innehåller ett avsnitt som inte är att leka med:

På Stadium of Light finns fotbollsvärldens värsta trappa. Den går från pressrummet, i källaren nånstans, upp till taket. Det är så brant och jobbigt och jävligt att senaste gången jag var här fick jag sätta mig ner halvvägs och kippa efter andan. Benen skakade. Jag har min yngre kollega på Expressen, Juborg,  som vittne.

Så det blev stilla förberedelser denna lördagnatt, lite boxning på tv, bara. Och en sorgligt seg lammkotlett med ett glas rött på rummet.

När det ljusnar i morgon bitti har jag i alla fall en underbar utsikt.