Det är torsdag och det är min favoritdag. Särskilt under veckor när det spelas mycket fotboll och det är en del att göra. Som nu: London Calling i fredags, tågresa och jobb i Sunderland i lördags, Sunderland-Spurs i söndags, tågresa hem till London i måndags, nytt tåg och ny hotellnatt upp till  Manchester (City-Juventus) i tisdags, tåg hem igen för Chelsea-Maccabi i onsdags – och så börjar det om igen med Premier League och nya skriverier idag fredag. No problems.

Men däremellan kläms det alltså in en liten fin torsdag som endast har att erbjuda några engelska lag i Europa League och möjligen ett par njutbara tallrikar Soldatens Ärtsoppa på burk.

Irritationsmoment finnes dock:

Folket på min lokala pub längre ner på gatan, Devonshire Arms (se bilden), har också upptäckt fördelen med torsdagar. Det är nåt fruktansvärt med folk som väller in där efter klockan 18.00, ungefär. Jag tror det har nånting med After Work att göra, och det är olidligt. Man får ju inte vara i fred. Det är ett ständigt gapflabbande, och är det nåt jag avskyr så är det människor som skrattar överdrivet och övertydligt högt, ungefär som om de just har sitt livs bästa tid. F**k them.

Sen det allra värsta:

Diana är försvunnen.

Hon har varit en trogen och pålitlig följeslagerska i många år, ända sen jag fick överta henne från f d London-korren Stefan Holm i min gamla  lägenhet på Abingdon Road. Diana är alltså städerska. Hon är från Colombia och i övre medelåldern.

Denna städtant, som jag lite slarvigt brukar kalla henne, är kanske den mest bortskämda och välbetalda av alla städerskor i området Chelsea/Kensington. Holm brukade till och med laga fläskpannkaka särskilt åt henne. Och jag kör med öppet kylskåp, ta vad du vill, drick vad du vill, och sen när hon ska köra igång med städningen försvinner jag ut i tre timmar, jag klarar helt enkelt inte att se en annan person skrubba mina golv. Jag brukade göra det själv under lång tid innan jag fick reda på att Aftonbladet faktiskt kunde ha råd att betala för denna tjänst.

Och vad mera är:

Innan Diana brukade dyka upp här vid halv två varje torsdag såg jag till att ”förstäda” lite. Plocka undan, diska upp det värsta, se till att spisen inte var äcklig…och så vidare. Det är ungefär vad jag orkar numera, konditionsmässigt.

Så nu sitter jag här efter sommarsemestern och ser dammtussarna lägga sig på varann, och ingen Diana finns i sikte. Hon har inte varit här på månader. Jag är allvarligt oroad.

Jag vet ju att hon gillar mig, hon har aldrig haft en snällare och frikostigare arbetsgivare, men Diana är alltså försvunnen. Jag ringer och ringer, men telefonen är avstängd. Vad fan kan ha hänt?

Snart måste jag söka en ny städerska, vilket känns en smula motbjudande. Ungefär som en sån där spelare Hammarby värvat efter att endast ha sett honom på video.

Och apropå motbjudande:

Här sitter jag och klagar på en tydligen bortsprungen städerska medan halva världen står i brand och det är elände vart man än vänder sig. Men det är ju min lilla personliga sfär detta…jag måste ändå be om ursäkt.

Come back to me!