Minsann är det inte José Mourinho som springer där nere.  På min gata. Denne räv.

Jag har nyss varit och sett Chelsea slå Arsenal med 2-0 på Stamford Bridge och Mourinho kan sägas ha överlistat alla. En falsk och ständigt ljugande fan, må vara – men smart.

Inte undra på att Arsene Wenger är galen på honom. Han blir ständigt lurad. 15 gånger har de mötts och Arsenal har bara vunnit en gång – i den rätt betydelselösa Community Shield.

– Det var den enda gången Wenger inte hade några dåliga ursäkter att komma med efteråt, flinade retstickan José i pressrummet efteråt.

Ska HAN säga!

Jag vill ändå berätta att han inte är ensam räv i området. Stadsdelen Kensington/Chelsea, där jag bor, meddelar att befolkningen minskar här beroende på att folk köper dyra lägenheter i vinstsyfte, lämnar dem tomma och flyttar nån annanstans.

Men rävstammen ökar desto mer.

Ni tror mig inte, men det finns nu 10 000 – tiotusen! – rävar i London. Det är bara att googla, så får ni se. Urban Foxes, kallas de.

Flera av dem, åtminstone tre, bor på Marloes Road. Jag brukar gå upp om nätterna när jag som vanligt inte kan sova och ställa mig i sovrumsfönstret och spana efter dem. I bland hinner jag ta upp mobilen och ta en bild, som den här ovan, men de är snabba som satan.

Första gången jag noterade dem var det bara en mager hona som bodde i det lilla snåret bakom parkeringen tvärs över. Sen kom det en bitigare hanne med yvig svans. Han hittade feta råttor runt sjukhusområdet bakom mig som han tydligen matade sin nya familj med. Så nu är det alltså flera små rackare  som raskar runt här på gatorna mellan 03.00 och 06.00, ungefär.

Det är charmigt, tycker kanske ni och de flesta engelska djurvännerna. Däribland jag, som fönstertittare på andra våningen. Men för många andra har det blivit en plåga, en pest rent av. Rävarna är nu fler till antalet än dubbeldäckarna i London.

Två småbarn har blivit attackerade i hemmet under senare år sedan rävar till exempel bitit fingrarna av dem och föräldrarna rusat in i sovrummet för att finna galna rävar som är hungriga. Och de sprider sig som en farsot , eftersom djurvännerna också väljer att mata dem på nätterna. För att inte tala om alla soppåsar som på engelskt manér står utställa för hämtning innan sopbilarna kommer – mums!

Men London börjar få nog. Det är för mycket nu. Vissa områden i stan börjar betala snipers – speciella krypskyttar – för att skjuta ihjäl djuren. En av dem, 62-årige Brian, berättar i en tidning att han tappade tålamodet och började jaga dem sedan en räv bitit huvudet av hans dotters marsvin.

Han får nu 75 pund för den först skjutna räven, sen 50 för de andra som han knäpper.

Man kan nu tala om en slags fox-kartell runt om i stan där människor försöker med snaror och fällor och gifter  för att bli av med odågorna.

Själv har jag inga problem, jag står där bara i fönstret och spanar och försöker ta bilder av dem. Den enda jag tänker på är José Mourinho. Översteräven himself.