Det här är fantastiskt roligt.

Här kommer den store Wayne Gretzky, THE GREAT ONE, till White Hart Lane och får en Tottenham-tröja med felstavat namn på ryggen. Underbart!

Kolla hur han ler mot kamerorna och håller masken. Jag undrar vad han tänkte, denne bortskämde stjärna som  hyllades som en gud av alla hockeyfrälsta i Nordamerika och hela Europa.

– Det där händer hela tiden, påstod Gretzky efteråt.

Det tror jag väl inte. Är det nånstans det händer så är det på en fotbollsarena i London.

Det säger en del om ishockeyintresset i den här stan. Förresten, det säger det mesta om hela idrottskulturen. Engelsmännen har aldrig rusat till i några större skaror för att se lagsporter inomhus, särskilt om de är importerade utifrån (som basketen). Även om det finns uppgifter som säger att ishockeyn faktiskt uppfanns i England, vad nu Kanada har att säga om den saken. Nämner man hockey här tror mina kollegor att det handlar om landhockey.

Som när Englands fotbollslandslag låg på läger i Miami före VM i Brasilien förra året:

Det spelades samtidigt Stanley Cup med New York Rangers Henrik Lundqvist i huvudrollen, och när mina fyrbenta vänner i Drevet ville ha ut mig på galej en kväll tackade jag nej med motiveringen: Great game of hockey tonight.

Så det slutade med att de hängde med mig på sportbar i stället, och där glänste Henke med den ena prakträddningen efter den andra på tv-skärmen.

När den amerikanske kommentatorn gallskrek ”LUNDQVIST!” tittade cricket-, rugby- och fotbollsnördarna Mr Först-i-kön och Howard from The Sun på mig och sa:

– Lundqvist? Det låter svenskt? Spelar det svenskar i NHL?

– Men va fan, är ni dumma i HELA huvudet eller, fnös jag.

Så ishockey är alltså no, no. Det har pratats om att Wembley Lions, den gamle föregångaren till Detroit Red Wings-experimentet London Lions (med Honken Holmqvist, Tord Lundström och Uffe Sterner) ska återuppstå igen och spela sina matcher i Wembley Arena, men det projektet tycks ha kraschat. Ska man se hockey i stan nu får man ta sig till puben The Famous 3 Kings, som ligger i West Kensington och ägs av en hockeygalen kanadensare. Där brukar svenskar, finländare och tjecker samlas framför storbildsskärmarna när det är VM på gång.

I början av 2 000-talet fanns det i alla fall ett lag som hette London Knights. Jag tog mig till London Docklands Arena ett par gånger för att se svenskar spela, bland annat Robert Nordmark som tillhörde Nottingham Panthers. Mycket till hockey var det inte, mest slagsmål mellan avdankade kanadensare (till publikens oerhörda förtjusning). Det var ändå synd att det tog slut så snabbt, laget är nedlagt och till och med arenan är riven.

Nå, tillbaka till Gretzky:

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i honom som person, och jag tror att jag vet vad jag talar om efter mer än 20 års bevakande av VM, Canada Cup/World Cup och OS. Som spelare var han emellertid fenomenal, det är bara att läsa statistikböckerna.

Men: han spelade bara framåt. Han hade fantastisk service. Och han var feg.

Jag glömmer aldrig World Cup 1996, semifinalen i Philadelphia mellan Tre Kronor och Kanada. Mikael Nylander – med samma spelstil som Gretzky – utklassade The Great One, och till slut blev kanadensaren så irriterad att han gav sig på Nylander med klubban bakifrån. När domaren tittade bort, givetvis. Nyllet var väl den ende han vågade sig på.

Jag glömmer inte heller när Uffe Samuelsson jagade Gretzky ner mot ena sarghörnan under OS i Japan 1998 (medan Uffe fortfarande fick spela), och skrek:

– Nu kommer jag!

Gretzky struntade i pucken och kastade sig åt sidan, livrädd att åka på en propp.

Så det där med att han är världens bäste genom tiderna, det köper jag inte riktigt. Ni andra får tycka vad ni vill, men jag kan bara lita på mina egna ögon.

Den som förtjänar det epitetet bättre har också stått på White Hart Lane och fått en Spurs-tröja. Med rättstavat namn. Den mannen heter Peter Forsberg.

Jag har aldrig sett nån bättre, eftersom han var så fruktansvärt bra över HELA banan. Han är den ende som skulle kunnat vinna priset som skyttekung och bäste defensive forward och bäste tacklare och VIP under en och samma säsong. När han dominerade som värst i Colorado Avalanche var han fullständigt ostoppbar. Och stentuff. Det är bara att kolla in hans highligts på Youtube, eller nåt.

Och det väcker frågan: om Foppa hade spelat i ett Edmonton Oilers med Gretzky i spetsen, när de båda var som bäst – vem hade varit kung?

För min del är svaret självklart.