Oh, Georgie on my mind.

Jag tänker ofta på honom. Nästan dagligen, faktiskt. Och det beror mest på hans lever.

Saken är den att George Best dog ungefär 50 meter från mig. Köksbalkongen på min lägenhet på Marloes Road vätter nämligen direkt mot det berömda privatsjukhuset Cromwell Hospital. Det är ett sjukhus för rika och välbärgade, för politiker, popstjärnor, sporthjältar och andra som har råd att betala dyrt för specialistvård.

Det är alltså ett sjukhus utan akutmottagning och ambulansservice, så att säga. Om jag skulle få en en hjärtinfarkt tre meter från receptionen skulle jag ändå inte släppas in, utan forslas iväg till ett vanligt NHS-lasarett (National Health Service).

En gång fick jag en smärtsam ögoninfektion och tultade ner för trapporna in genom denna reception och fick faktiskt träffa en ögonläkare i ett annex. Jag kan lugnt påstå att plånboken fladdrade som en abborrkäft efter det.

Här har såna som Maggie Thatcher legat helt nyligen, och den senaste var popsångerskan Cheryl Cole (tidigare gift med Ashley Cole), som hade fått malaria. Vid båda dessa tillfällen fick jag lappar i brevlådan från BBC News, som spanat in mitt utmärkta bakongläge och ville erbjuda en summa pengar för att få klampa in och filma utan att trängas med pöbeln därnere. Vilket de definitivt inte fick tillstånd till.

Filmat från min balkong, innan jag flyttade in, är i alla fall dagen då George Best dog. Hela gården var packad med människor. Där hade familjen, vännen Rodney Marsh, legendarerna ur den heliga treenigheten, Denis Law och Bobby Charlton, och en massa andra tagit farväl. De hade tagit del av Georgie Boys sista hälsning, skriven på ett papper: Don´t die like me.

Han var 59 år, det var den 25 november år 2005, och varje gång jag ser de där sjukhusfönstren på baksidan tänker jag på sättet han dog. Han var inne på sin andra lever efter en kontroversiell transplantation, han fortsatte ändå att dricka, men framför allt var det en kombination av mediciner (för att undvika utstötning) som till slut fick hans inre organ att kollapsa.

Jag brukar klämma lite försiktigt på min egen lever och hoppas den är okej.

När allt kommer omkring krävs det en del för att leva ett så utsvävande liv som Georges. Han sa det själv i det där berömda citatet som ni kan se på t-shirten här ovan:

”Jag har spenderat mycket av mina pengar på sprit, brudar och snabba bilar. Resten har jag slösat bort”.

Jag fick syn på den där tröjan utanför Old Trafford i Manchester i onsdags. Jag köpte den givetvis. Jag är inte United-fan, men jag är George Best-fan.

När han var som bäst var han en fullkomligt fenomenal dribbler, tvåfotad och snabb och oberäknelig. Han upptäcktes som 15-åring i Belfast när talangscouten Bob Bishop ringde till United-bossen Matt Busby och sa:

– Jag tror jag har hittat ett geni.

Resten är, som det heter, historia. George gjorde 179 mål under elva säsonger för Man United, vann klubbens skytteliga fem år i följd, vann Europacupen, vann allas hjärtan, röstades fram som den åttonde bästa spelaren det senaste århundradet, kallades ”den femte Beatlen” och fick alla Uniteds anhängare att gråta när han slutade i klubben – redan vid 27 års ålder.

Resten var en röra av sprit, kvinnor och rätt sorgliga comebacker. Men ingen glömde hans största dagar, då han till exempel spelade landskamp för Nordirland mot England och lekte med det engelska försvaret så till den mildra grad att backarna höll på att bli tokiga.

Självaste Pelé sa en gång: Den bäste spelare jag sett är George Best.

Best sa, innan han, dog, att det var den finaste komplimang han fått.

Och när alla hyllningar räknats in efter hans död, däribland den från Maradona, kan man välja en från Eric Cantona:

– Om jag ska välja en lagkamrat i himlen blir det inte Gud. Det blir George Best.

Han fick en flygplats uppkallad efter sig: George Best Belfast City Airport. Inte alla får det.

Men det bästa sas, helt kort, på hans begravning:

”A beautiful boy, with a beautiful game”.

Cromwell Hospital.