Så här har jag väl legat då i en vecka, ungefär. På soffan. Och gnällt över tillvaron.

Jag drog alltså till Sverige några dar medan det var uppehåll för landskamper. Eller flydde, rättare sagt. Det sågades upp en gata nedanför mig och lades gasledningar och det var ett oljud som inte var att leka med.

Men det var ändå ett ytterst lämpligt avbrott. Jag fick se sonens hyllade utställning på Fotografiska Muséet i Stockholm, träffa både honom och barnbarnet och dottern, göra lite pappersarbete, äta husmanskost på Tennstopet, få snacka lite med cheferna, få i mig ett par av världens godaste pizzor (de kan fan inte göra pizza i England) och som vanligt dricka några pilsner med mina irländska kompisar i sportbaren på Plaza i Södertälje (f d Stanleys). De var nöjda när Irland slog Tyskland med 1-0 i fotboll och sen gick vidare till kvartsfinal i rugby-VM, det kan jag garantera. Vete sjutton dock om jag vill att Sverige får möta Irland i kvalet till fotbolls-EM, som lottas på söndag förmiddag.

Men annars var det ju som sagt mest klagolåt.

I det stora, viktiga:

Jag begriper tammefan ingenting av det politiska läget i Sverige idag, märker jag, Jag kommer hem ett par dar då eller då och fattar noll. Komma noll. Det är överenskommelser och allianser och korsbefruktningar och beskyllningar som haglar och EN ENDA JÄVLA RÖRA i en politisk soppa –  och där det inte verkar finnas en enda stark ledare. Jag känner mig beklämd. Är det det enda vi intresserar oss för… hur det ska gå för ICA-Stig?

I det lilla, oviktiga:

Jag går in på just detta ICA, i Vasastan, och tar en nummerlapp vid tobaksdisken. Jag vill ha en dosa Ettan och ett paket Marlboro. Tillbaka får jag två lappar med femsiffriga pinkoder. Varpå jag måste uppsöka ett par grå maskiner längre bort, där dessa pinkoder ska knappas in var och en för sig i två maskiner, för att få ut varorna. Men varför? Varför kunde de inte plocka fram dem direkt bakom disken? Vad fan är det som händer?

Jag vet ju att det går åt det här hållet, jag vägrar till exempel att använda gör-det-själv-tjänsten när jag handlar vanlig mat. Jag vill tala och betala med en livs levande människa. Och det är förresten samma elände i England, där man inte kan posta ett brev på posten längre utan att det ska vara maskiner med i bilden och man ska ”göra det själv”. Grattis! Är det undra på att det finns arbetslöshet?

Så kom jag till Arlanda denna fredag för att åka tillbaka till London. Döm om min förvåning när det inte sitter en enda människa av kött och blod vid incheckningsdiskarna. Inte nog med att man som vanligt knappar in sina uppgifter vid nån slags automat och får ett boardingkort, nu har det tagits ett steg längre. Nu ska man alltså gå fram till den tomma desken, ställa väskan där, dra en slags mätare över den streckade koden på det bagageband som jag (och många äldre) inte ens visste var den fanns, lämna bagaget åt sitt öde, inte visa pass eller få möjlighet att bestämma sittplats, bara dra vidare fort som fan.

Jag frågade en SAS-anställd dam: om det fortsätter få det här viset, kommer flygplatser att ha några anställda alls i framtiden?

– Nej, det är ju det som kallas besparingar, svarade hon.

Så jag vet inte. I det stora och i det lilla känner jag mig förvirrad.

I morgon ska jag i alla fall gå på fotboll.