Förlust IGEN för Chelsea, José Mourinhos ögon är kolsvarta, och man börjar så smått undra: hur mycket mer kan mannen tåla?

Bortamötet med Stoke i ligacupen måste ha känts som en örfil. När Chelsea kvitterade till 1-1 efter 90+1 och därefter kunde spela mot ett decimerat Stoke i förlängningen var det som att lägga fram ett rött och vackert äpple på bordet: här har du, José, var så god, take it. Tar du inte den här chansen får du inga fler.

Varpå nån elaking rusade in från vänster och snodde godbiten framför hans ögon. Att Eden Hazard skulle missa den sista av tio straffar på Britannia Stadium fanns ju inte på kartan. Nu är alltså de försvarande mästarna borta också ur Capital One Cup – förutom att de är på 15:e plats i ligatabellen.

Det finns mycket att säga om det som händer i Chelsea. Lördagens hemmamatch mot Liverpool – som spelat tre raka oavgjorda under Jürgen Klopp – blir synnerligen intressant. Kanske helt avgörande för Mourinhos framtid. Kanske dagen då glorian till slut halkar på sned. Kanske rent av dagen då han måste lämna London med svansen mellan benen.

Men okej…han lever ju i alla fall. Vilket är mer än vad jag gör, känns det som.

Det råkar ju vara höstlovsvecka i Sverige och i en massa andra länder, och det är minsann ingen lek om man får för sig att trängas i varuhus, restauranger, turistattraktioner och på gator och torg.

Jeeesus…denna oerhörda folkmassa. Jag tror bestämt halva Sverige är i London, exempelvis.

I varenda gathörn står det svenska småbarnsfamiljer med kartor utvecklade framför sig och säger med norrköpingsdialekt:

– Tyst mä dej unge, annars får du ingen tjebab. Vilket alltså betyder kebab.

Jag har genom åren haft besökare här som bestått av två kategorier:

1) De som skiter fullständigt i alla monument och statyer och dylikt och som rycker ointresserat på axlarna när man guidar dem till Trafalgar Square och säger ”där uppe är Lord Nelson”, det enda de vill veta är: När öppnar puben?

2) De som ska uppleva allt från London Eye till Big Ben och Madame Tussauds och stå i evighetslånga köer från 08.30 på morgonen. Sen ska det tas bilder i röda telefonkiosker och åkas dubbeldäckare och ätas fish´n chips.

Nu har jag haft en sån där dag i kategori två. Det ska först och främst sägas att det var mycket trevligt, att sällskapet var suveränt, att sötnosen Ida, sex år, är en fantastisk liten människa och att hennes pappa har total koll på läget.

Men när jag vaknade vid sju på morgonen – mina gäster hade redan varit uppe en timme då och ätit frukost – fanns det ingen återvändo. Man vill ju inte svika sällskapet första dan, så det var bara att packa in sig på District Line och tränga sig över bron vid parlamentet för att slå sig fram till pariserhjulet London Eye. Oh, My Gaaaaaad. Vi var inte de enda höstlovsresenärerna som kommit på den idén. Jag satte mig på ett kafé i närheten medan de andra köade och åkte upp.

Sen var det språngmarsch i 100-meterstempo med flickan på pappans axlar eftersom lilltjejen var pinknödig, diverse stopp på Trafalgar Square, Piccadilly Cirkus, en slags regnskogsrestaurang där det var 50 grader varmt inne och 40 minuters köande, barn överallt, barn, barn, barn och norrköpingsdialekter, sen drog pappa och dotter iväg till en leksaksaffär i sju våningar som de hört talas om, medan jag sa:

– Jag väntar nog lite med det. Jag åker hem och tar en tupplur.

Då hade vi alltså varit i gång i flera timmar och ätit både frukost och lunch. Jag som brukar starta försiktigt med en banan och en snus vid 16.00, ungefär. Jag kanske börjar bli normal?

Så när de tappra besökarna återkom var det dags att sätta på tv:n för lite Arsene Wenger och Jose Mourinho. De förlorade båda. Men de lever i alla fall.

Mourinho och Wenger, dubbel-däckade.