Man måste ju säga att make up-artisten har gjort ett bra jobb här. Min italienska favoritservitris Virginia på Devonshire Arms såg verkligen otäck ut denna Halloween-lördag. Det gör hon inte i vanliga fall.

Bland alla helgons blodiga nätter finns det dock ärr som sitter djupare. Mer på insidan, så att säga. Om man går Marloes Road fram, korsar Cromwell Road till Earls Court, fortsätter till Old Brompton Road, tar till vänster på Ifield Road och slutligen vandrar sista biten in på Fulham Road kommer man fram till Stamford Bridge. Det tar knappt en halvtimme, och det inkluderar ett litet besök i spelbutiken William Hill på vägen. Tio pund på 1-1, exempelvis?

Nå, på The Bridge huserar som ni vet José Mourinho, och ingen har sett fler spöken än denne man denna halloween. Han förlorade med 3-1 i går mot The New Kid On The Block, Liverpools Jürgen Klopp, och hade efteråt fler ärr än en gammal tysk ubåtskapten på film.

Frågan är om han ens överlever detta.

Det fanns efteråt så mycket att berätta om matchen – och Mourinhos beteende – att jag kunde ha skrivit i timmar. Jag borde till exempel gått in på detaljer som Diego Costas fula eftersläng mot en liggande Martin Skrtel – som jag upptäckte först på reprisbilderna – och ställt frågan till Mourinho:

– Varför blundar du för allt sånt eget skit när du anklagar hela världen för domslut som går emot dig?

José håller på att bryta ihop. Det är inte långt kvar till kollapsen. Jag hoppas för hans egen hälsas skull att han hinner få sparken först och kan återhämta sig hos sin familj … plus drygt 300 miljoner kronor i kompensation.

Hur som helst, jag hann ner till stampuben och träffa de så vackert sminkade tjejerna i 25 minuter innan de stängde butiken. Eller rättare sagt, jag stod inte ut. Det var en otrolig röra av nya zeeländska nyblivna världsmästare i rugby, besegrade australiensare, utklädda spöken, gråtande barn, knäckta chelseasupportrar och gapiga fyllon med huvuden som urgröpta pumpor.

Efter den här veckan kände jag mig rätt utmattad. Som jag berättade tidigare hade jag min administrative sportchef och hans sexåriga dotter på besök. Dottern var det inga som helst problem med, hon var underbar. Det som tog på krafterna var tempot pappan höll på sina oförtrutna språngmarscher genom gatorna, från den ena turistattraktionen till den andra. Jag fick träningsvärk i benen. Jag fick sätta mig på en bänk medan pappan och dottern skenade genom en folkmassa på tusentals personer i det gigantiska Naturhistoriska Muséet.

Sen på torsdagskvällen när det var dags att varva ner gick vi till den förnämliga japanska restaurangen Benihana, ni vet en sån där specialistkockar står framför stora stekplattor framför oss gäster och gör en massa trick, samtidigt som de spexar och lagar skitläcker mat från fina råvaror. Har ni inte varit där under era londonbesök kan jag rekommendera det, det är en upplevelse för ungarna, om inte annat,

Så just när vi satt där och slappnade av noterade jag att den förre franske fotbollshjälten David Ginola (Newcastle, Tottenham, Aston Villa och Everton, bland andra) satt vid bordet bredvid. Det skulle jag aldrig ha nämnt. Chefen skulle naturligtvis ta en selfie med sig själv och dottern och Ginola, mitt under brinnande middag, och jag sa:

– Glöm det, du stör inte honom, bara så du vet det.

– Jo, men det ska nog gå bra. Han är en idol.

– Då lämnar jag lokalen, sa jag. Detta är pinsamt.

Så jag gick till baren och tillbringade en stund där, och när jag kom tillbaka visade pappan triumferande upp sitt foto:

 

– Trevlig karl det där, sa han.

På nåt sätt önskar man att Chelsea haft lika stor energi och initiativförmåga som Sportbladets outtröttlige Janne Flash den här veckan.