Il Barone.

Hade tänkt skriva nåt lustigt om Bonfire Night, eller Guy Fawkes Day som det också kallas, denna 5 november. Det är ju då det smäller av fyrverkerier över hela London för att ”fira” mannen som försökte spränga hela parlamentet med några tunnor krut i källaren.

Men se det blev inga festligheter, folket fick hålla sig hemma från parker och höga utkiksplatser, ty det regnar så häftigt att det det inte går att skjuta upp några raketer. Fyrverkerierna får vänta till lördag.

Så vad att hitta på denna annars så lediga torsdag?

Tja, en tanke slog mig:

Jag borde kanske i den här bloggen, lite då och då, dra några minnen från möten med berömda människor. Ni som är lite yngre anar nämligen inte. Ni var inte födda för 15-20 år sen och mina intervjuer med kändisar publicerades för en dag i en papperstidning och sen slogs det in fisk i denna tidning och så var allting bortglömt.

Men jag mötte alltså idrottshjältar, de allra största i Sverige (52 stycken på 52 veckor) 1997, sen gick jag vidare till ministrar, skådespelare, musiker och andra berömdheter under ett par år – och ni skulle häpna om jag räknade upp alla de namnen.

Många är döda idag, och en av dem är Nils Liedholm. Han avled vid 85 års ålder just den 5 november, år 2007.

Jag kan ärligt säga att Nisse är en av de människor i världen jag känt störst vördnad och respekt för när jag fick äran att träffa honom. Jag kände mig som en liten mus den här dagen i Rom 1997.

Kort bakgrund, bara:

Liedholm, Il Barone, ingick i AC Milans världsberömda trio Gre-No-Li. Han spelade i Milan mellan 1949 och 1961, och övergick sen till en tränarkarriär i Italien. Han blev den äldste spelaren nånsin, vid knappt 36, att göra mål i en VM-final i fotboll när han sköt 1-0 mot Brasilien 1958. Samma år spelade han final i Europacupen mot Real Madrid (stryk med 3-2) och när Alfredo di Stefano ville byta tröja med Nisse efteråt svarade svensken:

– Keep it. Det enda som spelar roll är att Real Madrid vann.

En vandringssägen från Milano berättar att Liedholm, som var en suverän passningsspelare, efter två år plötsligt missade en passning. Publiken på San Siro blev då så förvånad att den gav Il Barone en stående ovation i flera minuter.

Nå, Nisse fortsatte alltså som tränare och gjorde bland annat fyra olika sejourer i Roma. Han var oerhört uppskattad, både som lågmäld gentleman och uppfinnare av nya träningsmetoder.

Så när han på ålderns höst tillfälligt lämnade sin vingård i Italien, han var 75 år då, och på nytt konsulterades som assisterande manager för Roma var det en jättesensation. Han var redan en legendar som hade fört Roma till seger i ligan med den för Italien då så ovanliga zonmarkeringen i försvaret – och han tog klubben till Europacupfinal mot Liverpool (1984) som de förlorade.

Nu blev jag alltså skickad till Rom, 1997, för att träffa Nisse inför hans första match i comebacken. Gunnar Gren och Gunnar Nordahl var redan avlidna, och jag minns att rubriken på mittuppslaget var: Gren och Nordahl ler i sin himmel, Nisse.

Jag kom till ett hotell i Rom och möttes i korridoren av en Liedholm i pyjamas. Han sa: ge mig några minuter, så kommer jag ner till receptionen.

Och där kom den stilige Lidas i egen hög person. Han frågade var jag kom ifrån och började sen en lång utläggning om Sigge Parling. Sen undrade jag lite försiktigt, med tanke på att det skulle tas en bild också, om vi inte kunde gå ut, runt kvarteret bara, och sätta oss på ett kafé?

– Ska vi ut…sa Nisse…jag vet inte om det fungerar så bra. Men okej…det är väl inte långt, hoppas jag.

Nej. Det var precis runt hörnet. Men det var då jag förstod. Det var då jag begrep vilken hjälte, vilken gigant, vilken stjärna denne gamle Nils Liedholm fortfarande var.

När vi satte oss på det lilla fiket utspelades ungefär samma scen som när Lady och Lufsen kommer till en restaurang på kvällen för att äta spaghetti. Den tjocke, mustaschprydde kafeägaren höll faktiskt på att svimma när han såg Liedholm sitta vid ett av de tre, fyra plastborden på hans enkla lilla hak. Han skrek som en galning och slog händerna för ansiktet, han kunde inte tro sina ögon, han beordrade hustrun och mamman och hela huset därbakom att för Guds skull hämta en KAMERA…och sen var det ett fjäskande och ett kaos runt bordet som var otroligt.

Och det märkligaste i mina ögon:

Ungdomar, kanske bara i 12-13 årsåldern, kände igen Nisse omedelbart och tvärstannade sina cyklar på gatan, skrek ”Lieeedhooolm,”, kastade ifrån sig ryggsäckar och skolväskor, och rusade till Roms hetaste plats för stunden. Det var till slut så mycket folk som skulle ha autografer och bara få TA på Liedholm runt det där bordet att Nisse till slut sa, på sitt milda sätt:

– Nu kanske det får räcka.

Vi pratade om uppväxten i Valdemarsvik, om åren i Sleipner och IFK Norrköping, om VM 58 och om Gre-No-Li. Och om Sigge Parling.

Behöver jag säga att kaffet var gratis?