Det finns en fast övertygelse hos mig och det är att jag inom en snar framtid kommer att få ett fullständigt sammanbrott. A nervous breakdown. Ett så kallat tokspel. A falling down.

Jag kan se mig själv ligga på ett hustak med en älgstudsare och skjuta människor som bär neongröna västar.

Jag tänker börja med de värsta, de som sågar ner träd med motorsåg utanför mitt fönster, sen gå vidare till folk med:

• Lövblåsare.

• Betongskärare.

• Elektriska gräsklippare.

• Asfaltsborrar.

Jag bor nämligen i ett land där invånare i gröna västar visar stor respekt för de döda. Men de som fortfarande är vid liv ger de fullständigt fan i.

I går, söndag, var det till exempelvis Remembrance Day. Det var tysta minuter och lugnt och stilla och värdigt för att hylla offren för de båda världskrigen. Men hur är det med respekten för oss som lever då? Som kanske jobbar natt och har sett fram emot åtminstone en söndagmorgon med lite sömn och en smula tystnad mitt i storstadsbruset?

Jag vaknade och satte mig käpprak i sängen igår morse och trodde att TREDJE världskriget brutit ut. På bakgården sågades det ner ett stort träd. Det var inte ett träd som kunde fällas i riktning Marloes Road eller mot sjukhuset Cromwell Hospital, det stod för trångt till, så det skulle alltså tas ner bit för bit. Med motorsåg av den värsta sorten.

Så det sågades. Och sågades. I timme efter timme. Det var olidligt. Som jag berättat tidigare klarar jag inte att använda öronproppar, så det fanns inget hopp, ingen räddning, inte en chans till sömn.

När andra pappor firade Fars Dag denna söndag väcktes de kanske mjukt och fint av en trevlig hustru och några välartade barn. De kanske fick kaffe på sängen. Eller nån liten present, rent av.

Den här gamle farsan fick nåt helt annat. Han fick en motorsågschock i huvudet efter en jobbnatt med fotbollsskrivande. Hade det kommit in barn hade de suckat och sagt: Nu är pappa trött igen.

Varför de här jävlarna i sina västar måste såga ner ett stort träd en söndagmorgon övergår mitt förstånd. Jag vet inte ens om det är tillåtet, men jag misstänker det. Det är en fråga för kommundelen Kensington&Chelsea.

Efter att jag öppnat fönstret och vrålat ”STOP IT YOU FUCKING IDIOTS” i ett litet minisammanbrott tittade dom upp på mig på andra våningen och sa ingenting. Strax därefter hade de styckat trädet i lagom stora vedbitar, till glädje för någons brasa, kan man tänka, och stoppat in dem i en vit skåpbil precis utanför. Det blev med ens tyst, och jag skrek ”HURRAY!” och tänkte mig åtminstone nån timmes sömn innan det var dags att gå på derbyt Arsenal-Tottenham.

Var ser jag då i ögonvrån?

Jo, hur den skallige mannen på bilden ovan, han som bär på två bitar nedsågat träd, plötsligt tar fram en LÖVBLÅSARE ur bilen.

Givetvis. Den var stor som en luftvärnskanon och lät ungefär lika högt. Sen var det dags för en ny omgång. Att använda kratta eller en enkel sopborste var inte att tänka på. Här skulle det blåsas undan kvistar och löv. Att det sen låg enorma högar av löv från ANDRA träd, inte från det som de just sågat ner, struntade de i.

Jag kände att jag kom allt närmare att göra en Ingvar Hirdwall i Mannen på Taket. Och jag som brukar klaga, halvt på skämt och halvt på allvar, om den sjungande koltrasten Jussi på taket mitt emot under vårmånaderna. Men Jussi har ju alibi, så att säga. De mänskliga neonvästarna kan dra iväg och sjunga med motorsågen nån annanstans, och definitivt inte på en söndag.

Detta fick i alla fall till följd att jag i min totala sömnbrist vacklade i väg till Piccadilly Line och tog tåget till Emirates. Jag kände mig helt slut när jag väl öppnade datorn och skulle skriva. Om min rapport från Arsenal-Tottenham verkar torr och fantasilös känner ni i alla fall till orsaken.