Väldigt mycket Joe Hill i media nu.

Idag, den 19 november, är det 100 år sen han sköts av en exekutionspatrull i fängelset i Salt Lake City. Om arbetarhjälten från Gävle var skyldig till mord eller inte har jag ingen aning om, men hela historien verkar skum. Han verkade inte direkt vara av mördarmaterial. Och jag önskar att min farmor inte hade bränt den där skokartongen med alla brev som Joe skickade hem till Nedre Bergsgatan från USA. Hon misstänkte nämligen att han kunde vara skyldig, och skämdes.

Jag och mina syskon är alltså kusinbarn till gamle Joe. Pappa John var kusin, trots att han föddes efter Joes avrättning. Det är en sagolik härva av släktingar – kusiner och kusinbarn och andra – utspridda över ett stort antal år och många olika platser.

En gemensam nämnare är dock efternamnet Wennman. Det dyker upp överallt i olika amerikanska biografier, till exempel. I bland heter min farfar (som dog 1928) August. Ibland heter min farmor Ulrica. Det är är tydligen mellannamnen. Och så vitt jag förstår var min farmor (död 1954) syster till Joe Hills pappa.

Jag vet inte så noga, nån gång när jag blir pensionär ska jag sätta mig ner och skapa ett släktträd som kan förklara alla turer hit och dit.

Ett av Joe Hills många syskon var i alla fall Ester Dahl, och henne har jag träffat i verkliga livet. Hon besökte oss i Hille utanför Gävle när jag var runt elva år gammal. Hon berättade historien om Joe innan den liksom blev riktigt känd bland allmänheten i Sverige. Jag tror inte farsan, kusinen alltså, hade särskilt bra koll.

Men sen blev det rampljus på Joe. Det började med Woodstock-festivalen, där Joan Baez stod i den kolsvarta natten och sjöng för en halv miljon människor därute – med absolut glasklar röst – ”I Dreamed I Saw Joe Hill Last Night”.

Och sen kom Bo Widerbergs film med Thommy Berggren i huvudrollen (Thommys pappa kom också från gamla stan i Gävle). Jag började sträcka på mig och skröt för skolkompisarna hemma att jag minsann var släkting. Det var ingen som trodde mig.

Men nu är släktbanden etablerade efter allt som skrivits. Min farbror Olle skötte om Joe Hill-gården, och det gamla födelsehuset där både Joe och farsan växte upp flyttades till ett campingområde utanför Gävle (Engesberg) och där bodde vi faktiskt, under samma tak som en gång Joe, en sommar.

Och nu när Bruce Springsteen sjungit helt underbart om Joe Hill (kolla Youtube!) är han liksom större än nånsin, 100 år efter sin död. ”I Never Died, Said He…”

Joel Emmanuel Hägglund blev Joseph Hillstrom och till sist Joe Hill.

Ett snärtigt namn. Lätt att uttala. Jag vill också ha ett namn med fyra bokstäver. Som Pelé, Didi, Vava, Borg, Pugh, Lyck, Brus, Hull, Bank, Niva, Bond, Depp och Pitt. Eller…nja, kanske inte Peter Pitt.

Korta namn är coolt. 

Vilket plötsligt får mig att tänka på motsatsen, en historia ni kanske hört redan.

Två svenska turister kom till en by i Wales och fick syn på det där stationsnamnet som är världens längsta:

Lianfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwillantysiliogogogoch.

De var nyfikna på hur det egentligen uttalades och gick in på en hamburgerbar, där de frågade servitrisen:

– Var är vi? Kan du uttala det väldigt långsamt?

Hon drog efter andan och sa sen, sakta:

– B-u-r-g-e-r …K-i-n-g.