Detta är Jack Johnson, boxare. Heavyweight Champion of the World för hundra år sen. Jag har nyss sett två långa dokumentärfilmer om hans liv på den utmärkta kanalen PBS America. Jag fick lära mig mycket som jag inte visste. Om hans fantastiska karriär, om hans kamp mot de vita, rasistiska asen som styrde samhället på den tiden, om hans uppkäftiga kamp mot överheten, om hans uppgång och fall.

Jag visste ju att han var en gammal mästare, och en överlägsen sådan. Men att de gamla journalfilmerna från hans matcher skulle avslöja så mycket om vår relativt färska historia…det kom som en överraskning.

De vita hatade honom. Han var den förste ”neger” som klev upp i ringen och buntade ihop de vitskinnade mästarna som om de vore luft. Han skrattade åt dem när han slog ut dem med en förkrossande räckvidd. Han hånade dem öppet i sin nonchalanta överlägsenhet. Han hade helt enkelt inget motstånd, och boxningspubliken gjorde allt för att knäcka honom.

Så gjorde också polis och åklagarmyndigheter. Det gick inte an att ha en sån där överlägsen jävel i sportvärlden. Jack Johnson hade dessutom fräckheten att umgås med vita kvinnor till höger och vänster, han hade hundratals, och kunde gå in på en nattklubb enbart för vita och säga: kommer jag inte in? Då köper jag stället.

Han åkte i de finaste, dyraste sportbilarna och körde så fort han kunde. När han blev stoppad av den vita polisen – vilket skedde flera gånger om dan – gav han dem en ovikt 100-dollarsedel som bötesbelopp och sa: Keep the change. Det var en förolämpning så god som någon.

Jag kunde berätta hur mycket som helst om Jack Johnsons otroliga livsöde. Låt oss bara konstatera att när Muhammad Ali gick och såg pjäsen om hans liv på Broadway (spelad av James Earl Jones) kom han ut efteråt och sa, skakad:

– Det där var ju historien om mitt eget liv.

Grejen är emellertid att det varken finns en Jack Johnson eller en Muhammad Ali numera. Inte heller en George Foreman, en Mike Tyson, en Joe Frazier, en Larry Holmes, en Evander Holyfield, en Sonny Liston eller nån av de RIKTIGA mästarna.

Jag kunde räkna upp flera, inte minst i de grymt tuffa mellanviktsklasserna för några år sen, då vi såg några av de bästa boxarna någonsin pound-for-pound.

Vad har vi nu?

Vi hade en stel Vladimir Klitschko (engelsk stavning) som var obesegrad i elva år innan han fick stryk på poäng av britten Tyson Fury i lördags. Det var ingen vidare match, måste jag säga. Den 2.06 långe Tyson Fury (tufft namn, förvisso) var den minst dålige av de telefonstolpar som rörde sig som två Lillen Eklund-kopior. Och då är jag snäll mot salige Lillen, som åtminstone var mjukare i axelpartiet.

Herregud vad stryk de här herrarna skulle ha fått mot de bästa svarta boxarna! Mot en Tim Whiterspoon, Bonecrusher Smith eller de riktiga mästarna! Eller kanske Jack Johnson! Pang, godnatt!

Men vi får väl gratulera den här ön till en titel, för en gångs skull. England förlorar ju i allting annars …cricket, rugby, fotboll.

Nej, höll på att glömma:

Storbritannien vann ju Davis Cup i tennis! Mot Belgien i finalen! Det var inte direkt som när Sverige fick möta Connors och McEnroe och de andra i USA, men det var ändå…Belgien (!). Grattis till Skottland!