Sorry, mina vänner, men idag känner jag mig sentimental på det där gamla lokala planet ni vet, nästan tårdrypande nostalgisk.

Gästrikeidrottens Historiska Förening gjorde sig omaket att skicka mig ett brev till min adress i London, och vad ramlade ur kuvertet om inte dessa vackra klubbmärken:

Gävle GIK. GGIK. Godis. Godtemplarna. Saftpiraterna. Kärt barn har många namn.

Den som undertecknat brevet var den gamle idealisten och Godis-kämpen Curre Larsson…herregud, han måste vara gammal nu…vilket fick mig att minnas en bild han skickade för typ tio år sen:

Den föreställer alltså mig. Notera GGIK-märket på bröstet. Jag tror jag var tolv och spelade i Godis talangfabrik Stjärnserien. Jag kan fortfarande känna dofterna runt den där gamla rinken. Jag kan höra ljuden när skridskorna knarrade i snön, på vägen ner från omklädningsrummet. Jag kan minnas den brist på utrustning en arbetargrabb som jag ständigt fick brottas med. Inga riktiga skydd nånstans, egentligen. Ibland fick man låna ihop. Klubban var tung som en trästock. Handskarna var så stela att det knappt gick att skjuta. Men det hände att jag gjorde mål. Jag har aldrig i mitt liv varit lyckligare än under denna tid.

Tack Curre Larsson och ni andra ledarhjältar som gjorde det möjligt.

Och kanske är det också en påminnelse om de välbäddade sängar dagens ungdomar hoppar omkring i. Nu ska tydligen inte hockeyn få räkna tabeller heller förrän efter en viss ålder. Vi som höll på då ansåg nog att det var det som var grejen…hur man låg till jämfört med de andra. Och vi som aldrig blev nåt tog väl ingen större skada, vad jag vet?

Jag tror jag vet en som kommer att älska det här blogginlägget, och det är Anders ”Masken” Carlsson. Precis som jag tog han sina första skridskoskär i den lilla klubben IK Stacken. Sen hamnade han i Gävle GIK och sen slutar likheterna.

Masken, sportchef i Rögle,  blev storstjärna i Brynäs och i femtioelva andra klubbar och spelade i New Jersey Devils och vann framför allt VM med Tre Kronor 1987.

Jag var på guldfesten i Wien och där satt salige Tommy Sandlin (också med en bakgrund i Godtemplarna) vid hedersbordet och sa, när jag gick förbi:

– Det är Godis bakom allt! Det är du och jag och Masken!

Det glömmer jag aldrig.

Det är annat jag inte glömmer från Godis storhetstid. Jag var bara en liten knatte som fick följa med farsan till gamla Isstadion – det var promenadavstånd från Norra Slottsgatan – och där fick jag se glimtar av legendarer som Nisse Nilsson, Acka Andersson och Stöveln Öberg och andra. Inte för att jag minns mycket, men jag var DÄR.

Sen kom Honken Holmqvist och jag fick upp ögonen för Strömsbro. De mötte Brynäs i en träningsmatch och jag var svårt imponerad av att Honken, nybliven landslagsman, och farsan stod och pratade med varann över sargen. De hade nån gammal kontakt med varann. Jag tyckte Rallarbo med världsmästarna Perra Härdin och Masen Karlsson hade så snygga, brandgula dräkter.

Några år senare vändes världen upp och ned när det sagolika Brynäs gjorde entre på allvar. Jag minns när de mötte Västra Frölunda borta i den första slutspelsmatchen 1964. Farsan ringde Gefle Dagblads resultatservice för att få reda på hur det hade gått. Han la ner luren och såg chockad ut. Sen sa han…det blev 10-2. Till Brynäs.

I nästa match i detta slutspel skulle Brynäs möta Djurgården hemma. Grindarna sprängdes. Det var hysteri. Där skulle alltså Sven Tumba, Lill-Stöveln, Rolle Stoltz och alla de andra komma till stan. Jag stod på min plats längst nere vid sargen i ett par timmar i förväg och höll på att förfrysa fötterna.

Brynäs i svart! För första gången! Lill-Strimma Svedberg tog fart från egen zon och det gick ett sus genom de minst 10 000 i publiken, han var en sensation, han var ostoppbar!

Det blev 8-1 till Brynäs mot det Djurgården som vunnit SM sex gånger i rad – 1958, 1959, 1960, 1961, 1962 och 1963. Och vilka vann 1957…om inte Gävle GIK.

Nåväl, vad jag försöker komma till är att idrottspubliken på den tiden, som i en stad som Gävle, faktiskt kunde hålla på tre lag samtidigt. Det var inte helt vanligt, var du strömsbroare kanske du inte gillade Brynäs, men det var en vänskaplig fiendskap. Gävle hade ett tag tre lag i ishockeyns högsta serie, och jag inbillar mig att stoltheten över detta – att vara landets hockeyhuvudstad – smällde högst.

Ni kan ju tänka er en människa som håller på AIK, Djurgården och Hammarby samtidigt – finns det såna?

I Gävle fanns det till och med en landslagsstjärna som spelade för alla tre storlagen: Gert Blomé.

När jag var fyra, fem år – och här kommer tårdryparen – körde Blomé glassbilen genom Gävle. Han stannade utanför vårt hus och jag rusade alltid ut för att bara stå där och glo på glassgubben, hoppandes att han skulle förbarma sig och skänka lillgrabben en glasspinne.

Det hände aldrig, och farsan sa:

– Det är en snål fan den där Blomé.

När jag började på Aftonbladet i slutet av 70-talet blev det en match mellan Gamla Tre Kronor och Trail Smoke Eaters. Det blev succé. Det var fulla hus överallt, på Johanneshov, i Gavlerinken och i Scaniarinken. Efter matchen i Södertälje tog jag mod till mig och gick fram till Gert Blomé, som fortfarande var stark och ung i kroppen:

– Gert, visst var det du som körde glassbilen i Gävle runt 1959-60, ungefär?

– Javisst!

– Den där lilla killen som stod där varje gång du kom…varför fick han aldrig nån glass?

Han svarade undvikande. Men jag såg det på honom: han visste. Han mindes.