Kommer nyss från Stamford Bridge efter att ha sett Chelseas John Terry kvitterat till 3-3 mot Everton – på en klackspark i offsideposition. Matchen hade då pågått i 97 minuter och 51 sekunder. Det var förresten samme kapten Terry som gjorde det självmål som gav Everton ledningen med 1-0.

Det var sannerligen en minnesvärd match. Alla mål och allt annat spektakulärt hände under den galna andra halvleken, så när jag kallar matchen ”minnesvärd” är det inte bara nåt jag kastar ur mig. Ni kan slå er i backen på att jag minsann menar det.

Chelsea-Everton, 3-3 lördagen den 16 januari 2016, kan till och med kanske hitta ett ledigt litet rum, kanske en etta med kokvrå, i denne redaktörs hjärna. Så att jag verkligen kommer ihåg matchen, målen och alla detaljer och om några år kan föra dem vidare utan att googla.

Men det blir väl svårt. Det är redan fullt på denna övervåning. Det är så mycket som kommer och går och bara stannar nåt dygn eller två att det mesta av det som sker två trappor upp bara fungerar som nåt slags natthärbärge numera. Och de fasta, fina rum jag har är redan upptagna av gamlingar som vägrar flytta på sig. Det är då fan att de inte släpper greppet och öppnar dörren för nån yngre.

Ni i min ålder fattar:

Närminnet blir sämre, man blandar ihop årtal och matcher och händelser och namn och kan till och med känna sig blasé och nonchalant – vilket garanterat inte är bra för hjärnhotellet. Samtidigt är tempot högre, informationsströmmen mer hysterisk, nyheterna allt fler…det finns inte rum för allt.

Så det är inte konstigt att jag har glömt hur det siffermässigt gick i de flesta matcherna med Chelsea, Arsenal, Manchester City, Liverpool, Manchester United, West Ham och alla de andra förra säsongen. Jag kommer inte ens ihåg resultaten i Champions League-grupperna. Otroligt. Det finns inte en hjärncell som svarar på såna tillrop.

Å andra sidan kan ni ställa en fråga till mig vem som vann OS-guld i tyngdlyftning 1948 (supertungvikt). Det var amerikanen John Davis, som var obesegrad i 13 år. Ni kan fråga mig om vilka som satte världsrekord på 4×1 500 meter (Gösta Bergqvist, Henry Eriksson, Olle Åberg, Ingvar Bengtsson). Ni kan fråga mig vem som missade en straff mot Brynäs-keepern Hasse Dahllöf 1964 (Lill-Stöveln Öberg).

Grejen är ju att en massa sånt  är onödigt vetande. Du får aldrig frågan i ”Vem vill bli miljonär” om det där OS-guldet i tyngdlyftning 1948. Och om du fick det…vilken chock om du kunde svaret. Men det var sånt som vi lärde oss som små, vi som läste Strömbergs och Brunnhages idrottsböcker istället för att googla och glömma.

Det behövs hur som helst rensas ut en del gammalt och beredas ny plats, nu när hjärnan krymper. Det finns en jäkla massa jag inte vill minnas längre, men det är en annan sak.

Ett glasklart minne är i alla fall när jag träffade en trevlig karl i min ålder vid namn Tommy Clarin i Södertälje för kanske 20 år sen.

– Clarin? Det hette ju mannen som var min första fotbollsidol, sa jag. Han spelade i Sandvikens IF och var med i VM-truppen 1958 och när jag satt med farsan på Jernvallens läktare runt 1960 skrek jag alltid ”Clarin, Clarin”, oklart varför, det kanske var lätt att säga, bara.

– Det är min pappa, sa Tommy. Jag ringer upp honom i Örnsköldsvik.

Så där satt farsan Ingemar Clarin, 88 nu, och jag i telefon och utbytte komplimanger så många år senare. Det var en vänskap som höll sig fint mellan oss tre.

I morse fick jag veta att Tommy, 62,  gått bort i cancer. Ingen son borde dö före sin far. Ingen jävla människa borde dö i denna sjukdom. Ingen kompis borde råka ut för detta. Är det inte väldigt mycket Big C nu, över huvudtaget?