I går var det den 18/1. Det var den tredje måndagen i januari, vilket enligt alla ”vetenskapliga” undersökningar är den mest deprimerande dagen på hela året; du är pank, du fryser, det är en hel vecka till lön, du lider av efter-jul-depression, dina nyårslöften har spruckit, du har ett par, tre månader framför dig av snö och helvete och inställda tåg, du ser bilder på nätet där bekanta ligger på en strand nånstans med en paraplydrink, du sjunker ännu djupare ner i deppträsket.

Inte jag! Inte den här gången! Jag fyllde nämligen år på årets värsta dag och mådde som en prins i en bagarbod. Jag var som vanligt okysst och ensam och fet och frusen, men jag hade i alla fall Facebook att ty mig till. Och herregud vad fina ni var, allihop som grattade.

Detta fenomen att använda FB som kommunikationsmedel…det finns dom som tycker det är larvigt att lägga ut födelsedagar och matbilder och foton på katter och hundar och vardagssituationer, men jag älskar det. Jag kan gå så långt att att jag vill påstå att Facebook räddar mitt liv när det gäller kontakter med andra. Jag som sitter lite vid sidan om, så att säga,  kan enkelt meddela mig om vad jag sysslar med, vad vardagsbestyren består av, vad som händer, hur jag mår, vad jag jobbar med för tillfället, ja allting. Det är otroligt bra. Jag får till exempel kontakt med vänner som jag inte hört nåt från på åratal.

Min dotter Agnes hjälpte mig att öppna ett FB-konto för en massa år sen och jag var skeptiskt: det där skiten? Nu är jag för evigt tacksam mot henne, eftersom jag får chansen att berätta om vem jag är och vad jag gör.

Jag tycker inte om Twitter, det är ett NO-NO. Där får du stå ut med förolämpningar på 140 tecken från nån som du aldrig träffat, nån gris som inte har en aning om vilken person du är, och det klarar jag inte. Jag föredrar att välja mina vänner själv på Facebook. Nån kanske tycker att det verkar fegt…att inte ta stryk, liksom…men vem vill inte hellre må bra och slå på datorn på morgonen och känna sig bland friends?

The Blue Monday i januari 2016 blev en höjdare på grund av FB-kommentarerna. Särskilt uppskattade jag att bli kallad ”prestigelös” av min vän Figge i Södertälje. Jag har aldrig haft näsan i vädret, det var länge sen jag tog mig själv på allvar, och när folk gillar att jag gör narr av mina egna tillkortakommanden blir jag glad.

Men nu då, den 19;e januari, dagen efter?

Det var ingen PL-fotboll på tv så jag gick ner till det lokala vattenhålet Devonshire Arms på eftermiddagen för att läsa tidningarna. Det var absolut svinkallt. Det var den där råa kylan som tränger in från Atlanten genom märg och ben, och jag hade skjorta, tjock tröja, täckjacka och den där halsduken jag köpte på Dressman i Södertälje i julas. Ändå frös jag. Och jag, den svenske vikingen, som brukade spela hockey som grabb i minus 25 grader när minsta isplätt var uppspolad utomhus!

Då ser jag Cham från Devonshire Arms (se bilden ovan) komma lugnt gående på Marloes Road. Han hade kortärmad, rutig utanpåskjorta, Han hade gått så hela dan, från hemmet i östra London, till Earls Court Station, längs hela vägen fram till puben. Han frös inte. Han gick ut med mig i sin tunna skjorta och rökte en cigarett medan jag pälsade på mig så gott jag kunde.

Dessa engelsmän, jag förstår inte vad de är gjorda av.

– Jag fryser aldrig, sa Cham. Det är bara ni svenskar.