Startsida / Inlägg

Halle Luja

av Peter Wennman
unnamed

 

Tänk att det bara fortsätter. Vi trodde ju att vi var på väg mot nåt bättre, att diskussionen rent av var över?

Men nej. Det är tydligen fortfarande skillnad på svart och vitt. Som om jag skulle hålla Wayne Rooney högre än Pelé på grund av hudfärgen. Som om jag skulle hålla Carola som en bättre sångerska än Aretha Franklin. Som om en artist vore mer fantastisk än en annan på grund av ursprung och ras.

Eller för att tala klarspråk i det vanliga livet:

För att vi fortfarande inte kan kalla en amatör för en amatör, en idiot för en idiot, en hjälte för en hjälte, på grund av att…ja, en är vit och en annan svart.

Det är år 2016 och jag läser i de engelska tidningarna att svarta skådespelare klagar över att de inte fått några Oscars-nomineringar. Diskriminering sen gammalt, hävdar de. I samma veva får de mothugg av såna som Charlotte Rampling, som menar att det lika gärna kan handla om diskriminering mot de vita: det är ju de bästa prestationerna som gäller, oavsett färgen på skinnet.

Jag blir så trött på hela resonemanget.

År 2002 fick Halle Berry (se bilden) en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i filmen Monsters Ball. Hon var den första svarta kvinna som fick det priset. Jag är inte helt säker på att hon förtjänade statyn för den rollen, men so what. Alla var glada och nöjda.

Jag skriver det enbart för att få berätta om mitt möte med Halle.

Det var 2001 och på ett hotell i London var det pressmöte med hela gänget som gjorde filmen Swordfish. Vi satt tre, fyra personer från olika länder runt ett bord och först in var John Travolta. Han var trevlig, men rätt stel. Sen kom Hugh Jackman. Han var också trevlig, men ännu stelare.

Sen kom hon.

Halle Berry gled in i hotellrummet som en älva över morgondagg, som en uppenbarelse i en tonårsdröm, som en oas i en stentorr öken. Hon hade högklackat, var klädd i vitt och exploderade i ett leende som fick mig att kasta mig ner i närmsta bunker.

Jag vet att man i dagens politiskt korrekta läge inte, som manlig, får skriva att en kvinna är vacker. Så jag får väl påpeka att Travolta och Jackman var vackra också. Liksom de storvuxna vakterna vid dörren. Och pressagenterna. Och taxichauffören som körde mig dit.

Men i alla fall…hon slog sig ner vid bordet och mina okända kollegor var blyga och osäkra och tysta, så jag sträckte fram näven och sa:

– Hi, I´m Peter from Stockholm. You look wonderful, Halle.

Hon gav mig en kritvit tandrad och ett par bruna ögon, hon sa ”Thanks Peter” och sen var intervjun som en dialog mellan oss två. Medan de andra utsända tyst lyssnade och antecknade fick de lära sig hur en man förför en kvinna…hahahahaha!

Allvarligt:

Två veckor senare var Halle tillbaka i London för att hålla presskonferens inför James Bond-filmen Die Another Day. Hon satt på ett podium i Hammersmith bredvid Pierce Brosnan, och jag hade placerat mig längst fram i den stora salongen. När Halle Berry kom in och spanade längs bänkraderna kände hon igen mig och vinkade glatt.

Vilken jävla seger! Vilken triumf! Och Gud min skapare vad de andra nöjesjournalisterna måste ha undrat: hur kan hon känna den där lille tjocke svenske fan?

Nå, hon fick i alla fall sin Oscar sen.

Jag har solointervjuat såna som Cate Blanchett, Isabella Scorupco, Maud Adams och Gena Lee Nolin, men jag har aldrig tyckt bättre om nån än Halle Berry.

 

 

 

 

  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan D Lundin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB