Större än så här blir det inte.

Ser Idrottsgalan i tv och blir rörd till tårar av den fantastiska och välförtjänta hyllningen till tre av våra största stjärnor genom tiderna: Peter Forsberg, Mats Sundin och Nicklas Lidström.

Det var tecken på bra bollsinne av SvT att placera dem vid samma bord och låta dem ta emot en stående ovation av publiken (även om det var sega ben på sin håll innan gamlingarna reste sig).

Peter Forsberg är världens bäste hockeyspelare genom tiderna, fortsätter jag att hävda, och han var naturligtvis genomskicklig som talare också.

Grabbarna kan ju det här efter alla år på diverse scener och framför nordamerikanska tv-kameror. Sundin och Lidström är inte långt efter på min privata lista över världens toppspelare. Så högt håller jag faktiskt dem. Otroliga hockeyspelare.

Vem har gjort snyggare mål inför en fientlig publik i Prag än Mats Sundin?

Det hade förstås varit bättre med en annan prisutdelare än den trevlige Lasse Granqvist, som fick prata om ett misslyckat referat. Jag hade till exempel gärna sett Börje Salming hylla sina yngre kollegor.

Eller ännu hellre:

Ulf Sterner.

Uffe satt ju där i Globen, med hustrun Pia, och vi ska vara tacksamma för att han faktiskt tog svensk ishockey till NHL.

Det var bara sex lag i ligan då, och Sterner åkte ut barhuvad och utan hjälm, i New York Rangers tröja nummer 5, och gjorde sin NHL-debut mot Boston Bruins (vill jag minnas) säsongen 1964-65.

Han blev avundsjukt betraktad som en marsmänniska, en europé som inte hade där att göra, men det var en förbannat bra hockeyspelare med en blick för spelet och med passningar som inte kanadensarna förstod.

Tänk vilken grej det hade varit om de släckt ner scenen lite när Foppa, Sudden och Lidas stod där och låtit legendaren Sterner, DEN FÖRSTE AV DEM ALLA, komma in i rampljuset och få dela ut killarnas hederspriser.

Det hade inte varit mer än rätt. Så vitt jag begriper har Ulf Sterner aldrig riktigt fått den uppskattning han förtjänar, till skillnad från den folklige Sven Tumba.

Jag är stolt över att jag fick en selfie med ungdomsidolen Sterner för några år sen. Han kände mig inte, men var ytterst paff över hur mycket jag visste om honom. Det var ju annorlunda då, vi som hade läst idrottsböcker istället för att googla.

Foppa, Sudden och Lidas var en senare generation som kom att bli sensationer i sina tuffa proffslag. De var fan inga marsmänniskor. Ser man klippen på trions bästa framträdanden i NHL och Tre Kronor börjar man banne mig grina, det är så bra att det inte är SANT.

Jag har varit hos Foppa i Colorado, hemma hos Sudden i Toronto, följd Lidas i Västerås och Tre Kronor (har aldrig varit i Detroit) och skrivit om deras karriärer från första sekunden till den sista. De har alltid varit oerhört bussiga och ställt upp på allting, från konstiga bilder till märkliga reportage. De har känts som goda vänner genom åren.

Love you, guys – tack för allt ni gjort för svensk ishockey och för svensk idrott i allmänhet. Vilka ambassadörer!

Jag spelar Bowies ”Heroes” för er nu, på repeat hela natten.