Ja, det är väl lika bra att gå upp då. Sova är ju inte att tänka på i denna stad utan nåd.

Lyckades få ett par timmar på kudden efter avslutat jobb i natt, men väcktes 05.30 av att det pep. Inte pep som i Pep Guardiola, utan peeeeep.

Det förbannade brandlarmet, förstås. Denna eviga plåga som förföljt mig i alla lägenheter jag bebott de senaste 16 åren. Det inkluderar tiden jag var hemma i Stockholm och hyrde Virtanens lägenhet på Söder; så fort du stekte en köttbulle var det en dosa i halltaket som började vråla som en zebra med förlossningssmärtor.

Jag minns hur jag brukade klättra efter väggarna och balansera på ett ben för att få tyst på eländet, men det var nästan omöjligt. Det var gränsfall att brandkåren måste rycka ut till ännu ett falskalarm. Mina trumhinnor läkte ihop först efter ett komplicerat system av korsdrag som till slut fick skiten att tystna.

Så nu då? Åh denna natt, denna underbara natt som vi kallar Bella Notte?

Det peeeep med jämna mellanrum. Alltså inte den typen av hoppsan-glömde-visst-brödrosten-larm som alltid går i engelska hotellkök, väcker halva Europa och tvingar såna som mig att barfota fly ut på trottoaren i för trång morgonrock…nej, här var det ett enerverande pipande var 15:e sekund.

Batteriet, alltså. Dags att byta. Det sker alltid 05.30 en onsdagsmorgon när du är snudd på medvetslös av trötthet.

Så fram med en stol från vardagsrummet, upp och rota i taket alldeles vimmelkantig, och försöka skruva ner dosan.

Det gick till slut. Men det fortsatte pipa. Så småningom fick jag loss sladdarna som ledde till batteriet, klev triumferande ner för stolen som om jag vunnit OS-guld i svikthopp och drämde ner hela rubbet på köksbänken.

Då pep det igen!

Men vad i helvete.

In då för ett kirurgiskt ingrepp i själva dosan, nu var det ingen lek längre, nu krävdes skalpeller och annat. Hjärtat, alltså batteriet, satt förstås stenhårt fast under ett plastlock och gick inte att rubba. Men jag kunde se artärerna, blå och röda trådar, som löpte från knutpunkten och ut i resten av kroppen.

Jag kände mig som Doktor Christiaan Barnard när jag äntligen kunde öppna en klaff med baksidan på en tesked och med milt…nja, rätt brutalt…våld få ut batterihelvetet på diskbänken.

Så där låg alltså likdelarna styckade och klara. Kunde man få sova några minuter nu?

Ni tror mig inte, MEN DET PEP IGEN!

Det var som om en avhuggen arm skulle börja sprattla, eller nåt. Jag fattade ingenting. Jag trodde att jag blivit galen. Men tydligen var det en sista nervryckning från detta batteri och dess sladdar.

Jag tycker inte om brandvarnare, hur nyttiga de än är. De lever tammefan sitt eget liv.

Det är alltså som vanligt här på Marloes Road. Det grävs gropar på gatan nedanför, sopbilarna låter som en jordbävning varje morgon, det är stopp i avloppet, det piper och har sig i lägenheterna, det tutas bland irriterade trafikanter, den polske kocken på Devonshire Arms kan inte ens koka en potatis – och mycket snart kommer Jussi, den sjungande koltrasten, att dyka upp på takåsen mitt emot.

Men jag trivs, det gör jag. Nu går jag och lägger mig igen.