Det har varit en intressant fotbollshelg.

Först Manchester City-Leicester på ett regnigt Etihad i lördags, då Leicester fortsatte sin chockattack mot ligatiteln genom att spela strålande och vinna med 3-1.

Sen var det tåg tillbaka till London för söndagsmötet Chelsea-Manchester United (1-1), ytterligare en dyblöt föreställning där vi alla såg ut som dränkta katter när vi traskade hemåt.

Och sen på nattkröken, en helt annan sorts ”fotboll”:

Super Bowl.

American football.

Denver Broncos-Carolina Panthers 24-10.

Jag satt givetvis uppe och följde spektaklet, ty ett sällsynt spektakel är det ju. Bara pausunderhållningen är en show som liknar en mindre OS-invigning.

Jag är dock inget större fan av själva spelet. Jag tillhör definitivt inte dom där som plötsligt dyker upp vid varje Super Bowl och är fantastiska experter framför tv-apparaterna. Och det beror förstås på att jag inte begriper finesserna. Vilket i sin tur beror på att jag inte är tillräckligt intresserad.

På sina håll i svensk media skrivs det om denna amerikanska lagsport som om det vore en kär angelägenhet för idrotts-Sverige. Som om namnen på quarterbacks och andra är välbekanta folkhjältar hemma i vardagsrummen. När det i själva verket handlar om en slags inbördes beundran bland USA-kåta.

Jag har sett ett par matcher live och ryckts med av allt festligt som sker runt omkring, det är verkligen gigantiska jippon även i vanliga NFL-matcher. Men jag kan inte med allt stillastående därnere på planen. All icke-action. Allt snack och diskuterande och taktikpilar hit och dit och ständiga avbrott. Under Super Bowl pratades det ivrigt om den längsta spelsekvensen i matchen…jag tror den var på fem sekunder.

Jag vill ha lir. Jag vill ha matcher där bollen är i spel, där folk kan göra de mest underbara saker med den. Jag är mer en Messi-man och en Foppa-man, och jag ser  tusen gånger hellre Waldner, Persson och Appelgren spela bordtennis och Bubba Watson skruva en golfboll än att vänta på att Peyton Manning ska hitta en wide receiver med en passning.

Det ena behöver förstås inte utesluta det andra. En bollartist som Peter Forsberg bör förstås ha njutit när Broncos från gamla hemstaden Denver vann.

Men amerikansk fotboll är ändå ingenting jag vill eller tänker fördjupa mig i ytterligare. Jag kanske är för gammalmodig. Men ni får acceptera att smaken är olika hos olika människor.

En sak får man i alla fall ge Super Bowl:

Det är aldrig fel med Beyoncé i halvtid. Sånt ser man för sällan på Stamford Bridge.