I dessa tider av Grammisar och Guldbaggar och Oscars och Golden Globes och Polarpriser och Melodifestivaler och allt annat som ska fördelas vill jag dela med mig av ett märkligt minne. Innan jag glömmer det, som allt annat.

Året var 2000. Jag var Aftonbladets tjusige korrespondent i London och kunde således råka ut för vilka uppdrag som helst. Det ringde konstant från olika avdelningar på tidningen, av vilka få tycktes ha närkontakt med varann. Vilket innebar att det kunde köra ihop sig, så att säga. Allt från jordbävningar och fotbollsmatcher till konflikter i Gaza.

Nu hände det sig i alla fall att Globen i Stockholm skulle få arrangera den stora MTV Europe Music Awards. En riktig storfräsargrej. Allt var ytterst hemligt, särskilt vem som skulle bli programledare för själva galan.

Eftersom jag arbetade för Stockholms största tidning blev jag tillfrågad om att göra den första, avslöjande intervjun med denne så hemlige/hemliga programledare.

Jag läste på lite innan och såg att de stjärnor som presenterat MTV-galan åren innan var såna som Tom Jones, Jean Paul Gaultier, Robbie Williams, Ronan Keating och Jenny McCarthy.

Så jag tänkte:

Wow, nu får jag exklusivt träffa en superkändis. Vem visste jag inte, jag kunde alltså inte plugga några fakta i förväg, men man kunde ju alltid hoppas att det var Jennier Lopez eller nån.

Och så blir jag eskorterad av en ung dam runt lyxhotellet i centrala London. Vi gick bakom en scen där Mel C från Spice Girls och några andra stod och ylade och jag frågade försiktigt:

– Vem är det egentligen jag ska intervjua?

Hon tittade med nöjd blick på mig och sa:

– Whcksluff Jejjanne.

– Ursäkta, jag hörde inte riktigt i den här höga musiken…vad sa du?

– Men det är ju Whatshytliff Schaaaaaann!

Jaha. Det stod sju frågetecken runt mitt huvud.

Så i nästa sekund står jag i en studio bakom scenen med MTV:s kameror påslagna och skrider in i ett bländande ljus. Där i soffan sitter en svart man med rosa kostym och tunga guldkedjor runt halsen.

Jepp, här kom sportjournalisten från Gävle som inte hade de blekaste aning om vem mannen var, den som han stod i färd att intervjua.

Wyclef Jean, visade det sig. Hade aldrig hört talas om honom. Han är mer berömd nu efter ett liv inom film, skådespeleri, hip hop, reggae, r&b och låtar som är några av decenniets storsäljare. Han har dessutom försökt bli president i Haiti. Och blivit förtjust i Sandviken i Gästrikland.

Jag satte mig i soffan bredvid honom och visste alltså noll om vem mannen var. Han kunde lika gärna varit en fotbollsspelare i West Ham.

Så jag la korten på bordet.

– Sorry, sa jag, har inte den minsta aning om din karriär. Kan du liksom…ta det från början?

Och Wyclef spelade med. Han var inte dum. Det visade sig vara en underbar person som under omständigheterna sa de rätta sakerna inför MTV-kamerorna och blinkade lite till mig med ena ögat. Han hajade.

Nu hade jag gjort ett par hundra intervjuer med kända storheter de föregående åren, så jag var sannerligen ingen amatör i sammanhanget. Men den där storyn jag skrev om Wyclef Jean…uj, aj, jag tänker banne mig inte söka efter den på nätet. Jag vill helst inte se den igen.