Jörgen och Foppa spelar pingis.

 

Har inte bloggat på tio dar. Lite för långt mellanrum där. Men jag må vara ursäktad av att det spelats fotboll i alla tänkbara ligor och turneringar och sammanhang den senaste tiden, varpå det har krönikerats, och på samma vis fortsätter det de närmaste veckorna.

Dessutom hade jag son och sonson på besök i London den gångna helgen. Och har man en liten pigg och söt illbatting springades runt benen i Philadelphia Flyers-tröja blir det inte mycket jobb gjort. Jag syftar på sonsonen då, alltså.

Nu har jag i alla fall hämtat mig efter den legobit jag trampade på, barfota på rumsgolvet (ni vet hur DET känns), och plockat upp resterna av diverse Kinderegg. Jag hade dessutom tänkt mig en sovmorgon i morse, men se det sprack med dunder och brak.

I de gigantiska gamla träden (som jag fortfarande efter tio år inte vet vad de heter, bladen liknar lönnar men är större) omedelbart utanför mina fönster mot Marloes Road klängde det män i rep. De var viga som apor och imponerande skickliga i sitt hantverk. De kapade grenar för glatta livet inför vårens, förhoppningsvis, snara ankomst.

Problemet är att de måste använda motorsågar för att göra detta. Och nere på gatan stod en sån där maskin där man pular in kvistarna så att de förvandlas till träflisor. Det var kort och gott ETT JÄÄÄÄÄVLA LIV. När de sen äntligen tog paus för att byta träd tänkte jag mig en kvart på kudden, men då ringde hustanten Louisa på dörren och meddelade att det skulle inspekteras vattenledningar.

– Här ska fan inte inspekteras nånting, röt jag. Det enda ni gör här numera är ju att installera en massa brandlarm och skit.

Men så fick det naturligtvis bli. Det stod tre bastanta vattentekniker i overaller bakom henne.

Jag vet ju att ni älskar när jag klagar på oljud och störningar och sånt – jag blir alltmer lik Jack Nicholson i filmen ”As Good As It Gets” – så nu är i alla fall den kvoten fylld. Nu väntar vi bara på att koltrasten Jussi – som var här och sjöng upp sig lite redan den 26 februari – ska placera sig permanent på takåsen mitt emot och förvandla mina nerver till en sprattlande bläckfisk.

Jag har emellertid en plan. Jag har spanat in en butik där de säljer små laserkanoner. Lagliga, får man anta. Jag hoppas jag kan störa fjäderfäet så pass med de gröna strålarna att han finner reviret enerverande.

Annars?

Jodå, grabbarna och jag såg Melodifestivalen i lördags kväll. Eftersom jag gillar en präktig gammal schlagerdänga höll jag förstås på Kizunguzungu. Men den var givetvis chanslös mot nån yngling som kommer att hamna långt ner i finalfältet.

Bättre var då Mästarnas Mästare, som jag såg i efterhand i går. Där kan vi snacka om intressant tv, särskilt eftersom vi bjuds på glimtar från deltagarnas karriärer. Programmet innehåller dessutom två av mina absoluta favoriter i sportvärlden.

Efter ett helt liv i sportjournalistikens tjänst har jag lärt mig uppskatta stjärnor som är utan divalater, som pratar och uppträder som folk, och inte bara som vissa bortskämda fotbollsspelare går rakt igenom en mixad zon med hörlurar runt huvudet och låtsas att du, som är där för att göra ett jobb, inte existerar.

Jag tycker i allmänhet att ishockeyspelare som Peter Forsberg, Mats Sundin och Nicklas Lidström, för att ta tre bra exempel, har mycket större folkvett och är mindre nonchalanta än sina fotbollsbröder. Det gäller genom hela hockeyn, för övrigt. De flesta är skitbra grabbar. Jag bevakade Elitserien i mer än 20 år och hade aldrig några problem med dem.

Och detsamma kan sägas om de bordtennisstjärnor jag mött. Det är helt underbart att se en spelare som Jörgen Persson i det här tv-programmet, till exempel.

Ett minne:

Efter VM-finalen i japanska Chiba 1991, då Jörgen spöade J-O Waldner, hade jag jobbat färdigt och började traska efter vägen från arenan till mer bebodda trakter. Det var långt att gå och mörkt ute, arenan låg på nåt slags industriområde ute i periferin, och taxi gick inte att beställa.

Plötsligt saktar en stor, svart bil in vid vägkanten intill mig. Fönstret i baksätet hissas ner och där dyker Jörgen Perssons glada nuna upp. Med VM-buckla och allting.

– Ska du åka med en bit?

Det sa en del om en nybliven världsmästare i en av jordens största sporter.