Ibland måste man bita ihop, säger dom.

Jag är i allmänhet rätt bra på det när det gäller katastrofer som verkligen betyder nåt. Som dödsfall bland släkt och vänner, sjukdomar och elände eller tragedier som utspelats på platser som man skickats till som journalist. Jag har varit rätt stark där. Det har varit som om jag gått in i ett särskilt sinnestillstånd. Det har till exempel funnits tillfällen under åren då jag tvingats till så många urbota dumma och omöjliga uppdrag av gamla chefer att det borde ha författats böcker om saken. Vilket jag borde gjort om jag inte varit så lat.

Jag är, som jag berättat tidigare, sämre på att bita ihop när det handlar om små, rätt obetydliga saker i vardagslivet. Nu i skuggan av terrorn i Bryssel framstår de som ännu larvigare.

Men de senaste två dagarna har jag faktiskt lyckats bita mig i min giftiga tunga och undvikit utbrott. Jag bara tog allt från den humoristiska sidan och smålog fånigt. Som om nån hade smugit ner valium i kaffet.

Det började med att jag checkade in på Hotel Malmaison i Manchester för helgens derby mellan Manchester City och Manchester United. Jag har bott där säkert 50 gånger, för att inte tala om hur många hundra nätter jag tillbringat på andra hotell i den stan, och just det här stället har varit pålitligt med bra rum, en juste grillrestaurang och en housekeeping-staff som inte smäller så inihelvete i dörrarna på morgnarna.

Nu fick jag rum 501, tände lyset och gick fram till fönstret och drog undan gardinerna.

Smack, rätt i nyllet, en grå stenmur. Direkt utanför fönstret. Jag höll på att studsa baklänges. Det var sannerligen A Room With A View, Manchester style. Eller som en kompis skrev på Facebook: Another Brick In the Wall.

Men blev jag arg?

Nä. Jag orkade inte. Jag beslöt att se det från den lustiga sidan. Så när jag checkade ut morgonen därpå frågade den spralligt pigga receptionisten som brukligt är:

– Did you have a nice stay here?

– Oh yes, log jag. I had the most amazing view from my room.

– Really? How nice.

– Room 501. Straight in to a brick wall. It was an interesting experience.

Hennes leende stelnade något. Men hon såg alltså att jag inte var arg. Möjligen uppgiven, men inte upprörd. Hon vinkade adjö med ett ”welcome back”.

Det var när allt kommer omkring långt, långt ifrån min värsta hotellvistelse i Manchester. Den utspelade sig en natt på Hotell Britannia på Portland Street, där det var så kallt att jag tvingades sova inlindad i min svarta skinnrock. När städerskan kom in på morgonen trodde hon att jag var ett vildsvin som nån hade skjutit och lagt i sängen.

Efter hemkomsten till London gick jag till det fasansfulla Sainsburys, en jätteaffär i mina kvarter som har så oduglig personal att ni inte skulle tro era ögon. De har öppet till midnatt, men om man som jag kommer 22.30 har alla gått hem. Det finns tio kassor, men ingen sitter i dem. Det är meningen att man vid den tiden på dygnet ska sköta allt själv via do-it-your-self-maskiner, och det vägrar jag. Det gör också andra sunda människor, varpå det bildas en 40 meter lång kö till EN kassa som en slö manager i orange keps till slut suckande öppnar för att ta betalt på normalt vis.

I vanliga fall hade jag blivit topp tunnor rasande (det har hänt förr på samme man), men blev jag arg nu? Nä. Jag bet ihop.

Så, i morse klockan halv fem, vaknade jag med ett ryck. Han var tillbaka. Koltrasten Jussi sjöng för full hals från takåsen mitt emot. Man kunde tro att han skulle drunkna i oväsendet av trafiken på de omgivande gatorna, men det fungerar inte så. Det oljudet blir en vana, ett bakgrundsbrus. Men när Jussi drar igång O Helga Natt sätter man sig käpprak i bingen och svär för sig själv tyst några gånger, går ner till gästrummet och öppnar fönstret och tänder en cigg och funderar ut planer på hur man ska bli kvitt honom.

Men blev jag arg? Nä, inte särskilt.

Det riktiga eldprovet återstod emellertid. När jag skulle logga in på min laptop på morgonen var min gamla BT Home Hub med vidhängade wi-fi totalt stendöd. Inga lampor lyste. Den har varit en trogen vän sen 2008, men nu hade den dragit sin sista suck.

Därmed väntade det totala helvetet: att ringa British Telecom för att försöka få tala med en livs levande människa och reda ut problemet.

Jag ska inte trötta ut er med detaljer. Jag säger bara att det tog mellan 09.00 och 11.30 denna förmiddag innan jag passerat alla tonvalsträsk, talat med människor som inte kan prata engelska, blivit kopplad till imbecilla, stressade idioter och mitt i alltihop nån som helt sonika la på luren varpå jag fick börja om från början igen.

Jag ska nu få ett nytt system som det skrevs nytt kontrakt på via telefon, det måste ha varit hundra frågor att besvara och jag svarade ”yes” på allting eftersom det ändå inte gick att förstå, mannen torterade mig svårt, och normalt sett hade jag för länge sen drabbats av ett psykiskt sammanbrott. Sen när jag avslutningsvis frågade när de kunde sända en operatör för att installera hela den komplicerade skiten sa han:

– Den femte april. Tidigare kan han inte komma. Det blir ju påsk nu.

Utan internet hemma i två veckor, alltså. Jag suckade tungt och tänkte att det är då för väl att de har wi-fi på Devonshire Arms.

Men blev jag arg? Nä, faktiskt inte.