Startsida / Inlägg

Do it for Steven

av Peter Wennman
unnamed-1

 

Just hemkommen från Berlin. Tyskland-England 2-3.

Steven Howard, den legendariske sportchefen på The Sun (på bilden), trodde förstås inte sina ögon. Han tvingades till och med skriva positivt om det ungdomliga, entusiastiska och spännande engelska laget.

I 38 år har Howard from The Sun häcklat och dömt ut England. Han har klagat och gnällt och varit media-Englands störste cyniker ända sen jag kom ombord inför VM 2002. Ingenting har varit bra. Hans fighter med Sven-Göran Eriksson på presskonferenserna är klassiska. Jag har dragit några av de bästa historierna i mina krönikor om det engelska Drevet.

Hur som helst, Steven Howard har blivit en av mina absolut bästa vänner under åren i London, eftersom jag älskat hans torra, pricksäkra humor. Utan humor överlever man inte särskilt länge i det här jobbet, särskilt inte om man hunnit bli 65 som Mr Howard.

Han slutar nu. Han går med ett fett, furstligt avgångsvederlag den 30 april. Det är han värd, förstås, men det innebär också att jag kommer att sakna min gamle kompis under EM i Frankrike i sommar. Jag måste leta efter nån annan att leka med, men jag tvivlar på att någon kan fylla hans plats fullt ut.

Vi hade en trevlig middag på en nattöppen restaurant i Berlin i den sena fredagskvällen, och de flesta i Drevet var där för att säga adjö när han nu gjorde sin sista bortalandskamp med England. Där var Henry ”Eleganten” Winter , Paul Hayward från Daily Telegraph, Oliver Holt från Mail on Sunday, Charlie Wyett från The Sun och några till, men vi önskade att det hade varit det gamla goa gänget från förr.

Alla tycks ju dö eller byta jobb eller få sparken numera. Drevets hardcore har decimerats betänkligt under senare år. I Berlin fanns varken Mr-Först-i-Kön, Skelettet, Mr Bison, Babyface, Laptop, Schakalen, Luffarn, Björnen, Bondlurken eller nån av de kända figurerna på plats för att tacka av Howard from The Sun. Och naturligtvis inte Torrbollen, som väl satt på sitt rum och spelade tv-spel och käkade havre.

Men vi som var där, och som då och då besökt honom och hans hustru Clare i huset i Middleton-by-Sea (mellan Brighton och Portsmouth), fick som vanligt njuta av hans otroligt roliga historier.

Saken är nämligen den att Stevens farfar var den kände gamle skådespelaren Leslie Howard (Borta Med Vinden). Mannen växte alltså upp med guldsked i munnen, men han har alltid haft ett litet bittert stråk i sin själ och känt sig förföljd av Släkten Howards Förbannelse.

Den sägs ha börjat när farfar Leslie Howard beslöt att ta en engångssumma för filmen ”Borta Med Vinden” i stället för att ta några procent av succérullens kommande intäkter. Familjen Howard förlorade hundratals miljoner där.

Sen har han till exempel berättat om när han satsade sina sparpengar på ett bolag med oljeplattform i Atlanten och dagen efter slog på text-tv:n och insåg att han förlorat allt.

Han gick dessutom en gång på muséum med sin mamma och såg en fantastisk, ovärderlig målning av Rubens, varpå mamman stannade till och mumlade:

– Oh, so there it is.

– Vafan säger du, sa Steven.

– Well…den stod på vinden och samlade damm. Så jag bytte den.

– Bytte mot VAD DÅ?

– En skrivmaskin, sa mamman.

Denna skrivmaskin blev i alla fall Steven Howards verktyg i en karriär som hans familj egentligen aldrig gav sitt medgivande till. Men som fört honom över hela världen i många år för att se de största inom friidrott, fotboll, cricket, rugby, tennis, cykel och golf och allt annat, och som fått honom att leva ett gott liv med fina hotell och lyxiga restauranger.

Han ska skriva sina memoarer nu, och han har redan berättat för mig hur han tänker starta det första kapitlet:

Han vaknar som sexårig pojke i sin säng av att en kvinna nyper honom ömt i kinden och säger:

– Åh, vilken söt liten gosse!

Den kvinnan var Brigitte Bardot, som sen försvann fnittrande in i pappans sovrum.

Nå, denne i grunden så Englands-negative man satt bakom mig i Berlins Olympiastadion på påskaftonen, och England hade just vänt och vunnit med 3-2.

Allt pekade på förlust vid tysk ledning 2-0, så Howards kolumn var redan skriven efter 60 minuters spel och ”allt var som vanligt, typiskt England, och så vidare”. Så efter slutsignalen och Eric Diers segermål i sista sekunden försökte Steven ändra desperat i texten och vara vara positiv så gott han kunde.

Vi två var de sista som satt kvar på pressläktaren och försökte knacka ihop nåt blixtsnabbt med stelfrusna fingrar. Vi svor båda över sommartiden, som gjorde att vår deadline blev ännu tidigare.

– Folk tror att vi har ett jävla drömjobb, men skriv en krönika på en halvtimme som flera miljoner människor ska läsa, från en pressläktare med taskig wi-fi, och du kanske fattar att det inte är så lätt alla gånger, sa Steven.

65 år gammal, alltså.

Han fick i alla fall avsluta med några positiva rader. Vi andra fattar ju att det är Murphys Law som gäller nu. När Steven Howard för första gången i modern tid är frånvarande under en stor internationell turnering kommer England förstås att vinna EM.

Vi planerar att trycka upp speciella t-shirts, med ett enkelt budskap, i händelse av att England går till finalen:

DO IT

FOR

STEVEN!

 

 

  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB