Klockan 04.30: väcktes av Jussis skönsång från takåsen, han var verkligen i kanonform denna morgon. Men det gjorde faktiskt inte så mycket, ty han befriade mig från en obehaglig mardröm som fick mig att snurra vilt bland svettiga lakan.

Jag minns mycket sällan drömmar, vackra eller hemska, men den här var så påtaglig, på nåt sätt. Och sjuk.

Jag gick omkring i ett mörkt rum och letade efter nånstans att sova. Det var nån slags stor lokal där det låg folk överallt på madrasser och snarkade. Till slut hittade jag en bädd med ett påslakan som hade blå blommor på. Där kröp jag ner, men efter en stund kände jag att nån rörde på sig intill. Och så petade ett par iskalla fingrar på mig och jag hörde en välbekant röst, på värmländska:

– Vem är det som är här?

Det var Sven-Göran Eriksson. Han såg mer än nånsin ut som mr Burns i Simpsons. Jag trodde verkligen inte att jag skulle hamna i säng med nån av dem.

Innan jag hann förklara mig för Svennis väcktes jag i alla fall av koltrasten, så det var lika bra att kliva upp och skriva några rader på bloggen.

Det var ju några dar sen nu, beroende på att det varit matcher och resor var och varannan dag på sistone. Det har banne mig inte varit många fotbollsfria dagar här i England under mars och april.

I veckan som gick var jag först i Manchester två dar för att rapportera om Man City-Paris SG. Sen hem med tåget för att skriva om kanonmatchen Liverpool-Dortmund, därefter London Calling på fredagen, sen till Leicester för texter om det guldjagande Foxes över helgen, så Stoke-Tottenham i går kväll…och på samma vis fortsätter det nu dag ut och dag in.

Matcher, matcher, matcher. I afton är det Newcastle-Man City, i morgon är det derby i Liverpool, bland annat. I helgen är det FA-cupsemifinaler och Premier League. På måndag bär det iväg till Manchester igen för City-Real Madrid.

Det är givetvis tv-pengarna som styr, allt ska spridas ut så mycket som möjligt. Men jag klagar sannerligen inte, även om man kan drabbas av sidoeffekter som inkluderar Svennis iskalla fingrar.