Bloggmorgon igen. Ni vet vem som väckte mig.

Den här bilden här ovan tog jag i alla fall från baksätet av en taxi vid 23-tiden  igår. Jag åkte längs Themsen på väg hem till mina kvarter i västra Kensington och tänkte…herregud, den här stan…den är så mäktig på många sätt, så magisk, så magnifik.

Ni som tittar in här och läser ibland vet att jag använder mig av ett av de äldsta tricken i boken:

Om du klagar på en massa saker i din omgivning, förminskar dig själv och gör humor av dina egna tillkortakommanden, då blir folk i allmänhet rätt glada och nöjda. Det vet man ju själv, det finns väl inget mer irriterande än människor som skryter om hur fantastiskt fint de har det och hur bra de mår.

Jag fattar ju att det ibland drabbar helhetsintrycket av staden London. Så illa är det ju inte. Det är närmare bestämt helt fantastiskt. Det är vackert, det är fascinerande, det är mystiskt, mångfacetterat, miljonmyllrande och makalöst. Det finns till och med dagar då det inte regnar, matcherna är utmärkta och maten smakar bra.

Denna tisdag var en sådan dag. Jag var bjuden till ett par goda vänner från Sverige som hade haft turen att få en helt makalös hotellsvit nere på Lower Thames Street. Den var så stor att man gick vilse mellan rummen. Där var två balkonger och stora panoramafönster ut mot två av Londons berömda landmärken: den vackra Tower Bridge och gamla Tower of London (se bilderna).

 

 

Så där satt vi tre vid ett glasbord med fönster ut mot härligheten, njöt av hemlagad mat i svitens rymliga kök, och funderade över sakernas märkliga tillstånd medan Themsen flöt fram och de andra två såg fram mot dagens ELO-konsert i O2 Arena.

Alla som varit inne i den gamla borgen Towern…eller slottet, kanske…vet ju hur det ser ut där inne när man går i smala trappor bland de äldsta byggnaderna och förfasas över platser där det torterades och halshöggs. Man fattade liksom inte att de kunde vara så grymma på den tiden. Borgen uppfördes ju redan år 1078, hur knäppa måste inte folk ha varit då?

Jomen, tjenare. Tusen år senare halshuggs och torteras det fler människor än nånsin i vårt ”moderna” samhälle. Avrättningsmetoderna blir allt hemskare. När asen i Isis härjar som värst vill man bara spy. Människans hjärnor har inte växt en millimeter på tusen år, så vitt jag kan bedöma.

Om sådant samtalade vi medan solen gick ner och månen sken över denna fantastiska stad.

Sen när jag åkte hem hade jag alltså London Eye, för dagen lysande i rött, till vänster. Sen passerade jag Buckingham Palace, upplyst och fint, och undrade om drottningen var hemma och hur hon hade det inför 90-årsdagen i morgon.

Det är såna här dagar, med alla monument och statyer och historia och minnen och massiva byggnader som det krympande Imperiet slår tillbaka.

De har inte vunnit en match i cricket på länge, men skit samma.