Usch, känner att jag måste uppdatera här. Har ingen som helst lust. Varit under isen ett tag och är fortfarande. Ständig sömnbrist på grund av oväsendet nere på Marloes Road, vilket är värre än nånsin. Utmattning fast man egentligen inte gör nåt. Allmän depression. Skrivångest. Känningar efter åratal av de hemskaste luftföroreningar. Och så vidare.

Jag har blivit smått folkilsken som Rolf Lassgård i rollen som ”En Man Som Heter Ove”. Det kommer att sluta med att jag står nere på gatan här och skriker åt sopbilarna och kastar sten på en koltrast på takåsen.

Egentligen orkar jag inte skriva ens ett vykort just nu, jag kommer knappt ur sängen. Men jag ser fram emot en eventuell uppryckning när det spelas FA-cupfinal på Wembley i morgon, Manchester United-Crystal Palace.

Just den fotbollshändelsen tror jag är årets höjdpunkt för min del. Det är så mycket färg och fest och glamour och orkestrar och fyrverkerier runt arrangemanget, och i år kan det bli bättre än nånsin. Förresten tror jag Palace vinner. Sen får vi se hur det slutar för Louis van Gaal i United.

Nå, om en man som heter Ove kunde hämta sig från sin lilla misär ska väl jag kunna göra det också. Han blev ju rätt lycklig till slut.

Lassgård har jag aldrig riktigt tagit till mig som skådespelare, trots att han är brynäsare. Som person är han däremot härlig.

Vi satt i en intervju på restaurang Ulla Winbladh, 1999 tror jag det var, och åt strömmingslåda och pratade om hans senaste film, Magnetisörens Femte Vinter.

Vi snackade om gamla tider, om flakmoppar, Loranga och fetvadd, och det var många skratt och mycket trevligt. När vi kom in på hans film blev det emellertid lite mera spänt.

Jag tyckte inte om den. Jag tyckte inte Lassgård passade i en kostymfilm av den typen. Och jag hade modet att säga det face-to-face.

Rolf tog det i alla fall som en man, och sen har han ju gjort bättre ifrån sig, måste man säga. I En Man Som Heter Ove hittar han alldeles rätt, förutom en liten detalj:

Han pratar gävlemål genom hela filmen. Men när det ges tillbakablickar på hans yngre år, då finns det inte tillstymmelse till gävledialekt.

Sånt kan tyckas vara en bagatell, till och med gå under rubriken ”konstnärlig frihet”, men jag kan reagera på sånt.

Jag var en gång, samma år troligen, hemma hos regissören Lukas Moodyson i Malmö för samma intervjuserie. Lukas satt vid sin gamla skrivmaskin – kan ha varit en Remington eller en Halda – och skrev manus på papper. Underbart. Han hade Svenska Ishockeyförbundets årskalender i bokhyllan och var en mycket skön typ.

Moodyson (vad gör han nu?) hade gjort den med rätta hyllade ”Fucking Åmål”. Nu satt han och berättade vad som verkligen störde honom: filmer som bestod av logiska fel i någon form, filmer som inte levde upp till verkligheten, filmer som ansågs begåvade men som gjorde honom deppig – för att det fanns scener som inte var trovärdiga. Och då talade vi om regissörer i världsklass.

Jag kände verkligen igen det. Jag är lika gnällig över detaljer. Jag minns till exempel ”Mitt Liv Som Hund”, Lasse Hallströms lilla mästerverk, där han i en scen låter två pojklag ute på landsbygden i 50-talets Sverige byta tröjor med varann. För att visa att en av spelarna var en flicka. Det var naturligtvis fullständigt omöjligt på den tiden. Skulle de köpa nya tröjor efter det?

Felet kan ha varit författaren Reidar Jönssons (fan, jag har träffat honom OCKSÅ, jag blir så trött på mig själv) som möjligen skrev in det där tröjbytet i boken eller manuset. Men det retade mig i alla fall. Och varken Hallström eller Jönson är fotbollsintresserad, vad jag vet.

Nu blev det ju ett litet blogginlägg i alla fall, men mycket mer tänker jag inte göra efter FA-cupfinalen. Inte förrän England-Portugal på Wembley den 2 juni och sen den efterföljande avresan till EM i Frankrike. Om jag hämtar mig tills dess får ni de sedvanliga rapporterna om England och Drevet.