Inlägg av Peter Wennman

Diverse irritationsmoment

av Peter Wennman
unnamed-1

Vi lever alltså i en tid då folk dör som flugor i cancer och annat elände. Vi ser ond, bråd död överallt på filmsnuttar i tv och på nätet och översköljs av nyheter om naturkatastrofer och politiskt, religiöst eller meningslöst våld. Vi ser korruption och falska makthavare i tidningsrubrikerna.

Hur kan man då vara så dum att man dagligen beklagar sig över små obetydliga vardagsproblem som driver en halvt till vansinne?

Är det för att man har det för bra? Och lever för skyddat för att förstå hela bilden?

Jag är en sån som retar mig på småsaker. Jag måste försöka bättra mig. Det här går inte. Jag får ständiga tokspel på grejer som egentligen inte betyder nåt. Man kan säga att jag faktiskt går omkring bittert mumlande och vill uppfostra folk i min omgivning.

Ta bara en sak som gratis tidningsläsande. Varje dag när jag går in på Sainsburys stora snabbköp står det en klunga människor och gratisläser dagstidningarna. De har matkassar som kostat hundratals kronor, men de kan inte betala 5 kronor för en tidning. De står och bläddrar från pärm till pärm och läser igenom allt helt obekymrat, sen lägger de tillbaka tidningen i högen igen och går därifrån. Allt sker mitt framför ögonen på butiksföreståndare och vakter.

Jag tål det inte! Det kan möjligen ha med mitt jobb att göra, men om om du vill läsa nyheterna kan du väl för f-n betala för den tjänsten! Det som sker här är utan motsvarighet i till exempel Sverige, där nån i affären troligen skulle påpeka att ”ska du köpa tidningen, eller…”

I den här stan sker snålfusket helt öppet. Det är som om du skulle gå in i en skoaffär, prova ett par skor och gå på fest med dem, sen gå tillbaka och lämna in dojorna begagnade. Du har ju redan stillat din nyfikenhet. Du har gratis utnyttjat en försäljningsidé. Du är en snål skitstövel som inte gör rätt för dig.

Och jag kan förstås inte hålla truten. Varje gång när jag kommer in i affärerna där folket står och smygläser för att spara nån krona här eller där mumlar jag och väser. De tittar på mig som om jag vore från en annan planet.

En gång åkte jag på en svidande prestigeförlust i sammanhanget:

En stor, saftig kille stod och läste Daily Mirrors sportbilaga i evigheter, utan att betala för den, och jag kläckte förstås ur mig:

– Somliga betalar ju för sina tidningar.

Han tittade upp och sa med en fnysning:

– Oh, what a hero, what a hero.

Aj, den tog. Måste erkänna att jag torskade den matchen.

Men det förhindrar inte min irritation i sin helhet. Och det räcker ju inte med det, här är fler exempel på småsaker som kan få mig att svära över alltings jävlighet:

• Folk med gällivarehäng.

• Folk med kepsen bak och fram.

• Folk med fula, slarviga tatueringar.

• Folk som nyser utan att hålla för munnen.

• Folk som rapar högt.

• Folk som släpar med sig alldeles för mycket handbagage på flyget.

• Folk som absolut måste flyga med nyfödda bäbisar.

• Bjäbbande små jävla hundar.

• Folk som hånglar offentligt.

• Folk som pratar för högt i mobilen.

• Folk som smackar när de äter.

• Folk som ägnar halva kvällen åt att dela upp notor.

• Folk på fotbollsmatcher som står och gör onanirörelser åt domaren inför sina egna barn.

• Folk som håller barnen vakna till efter midnatt och låter dem springa så taket gungar.

• Folk som går i kortbyxor när det är två minusgrader.

• Folk som kastar sig över dig och säger ”öh, vad tror du om AIK, då” utan att presentera sig.

• Lövblåsare och allt annat jävla oväsen som väcker mig.

• Koltrastar på takåsar.

• Folk som börjar artiklar med ordet ”jag”.

• Anonyma hatmejl.

• Servitörer som tror de är guds gåva till mänskligheten och går med näsan i vädret (träffade nyligen ett par såna på Tennstopet).

• Grannar med högljudda samlag.

• Folk som inte tvättar händerna när de varit på toa.

• Folk som skrattar för högt.

Ja, ni hör ju själva. Det finns mycket att reta upp sig på. Jag skulle tro att det finns nån som retar sig på min blogg också, men det kan vi ta en annan gång.

 

Fryslortar och andra

av Peter Wennman
IMG_3057-4

I går var det den 18/1. Det var den tredje måndagen i januari, vilket enligt alla ”vetenskapliga” undersökningar är den mest deprimerande dagen på hela året; du är pank, du fryser, det är en hel vecka till lön, du lider av efter-jul-depression, dina nyårslöften har spruckit, du har ett par, tre månader framför dig av snö och helvete och inställda tåg, du ser bilder på nätet där bekanta ligger på en strand nånstans med en paraplydrink, du sjunker ännu djupare ner i deppträsket.

Inte jag! Inte den här gången! Jag fyllde nämligen år på årets värsta dag och mådde som en prins i en bagarbod. Jag var som vanligt okysst och ensam och fet och frusen, men jag hade i alla fall Facebook att ty mig till. Och herregud vad fina ni var, allihop som grattade.

Detta fenomen att använda FB som kommunikationsmedel…det finns dom som tycker det är larvigt att lägga ut födelsedagar och matbilder och foton på katter och hundar och vardagssituationer, men jag älskar det. Jag kan gå så långt att att jag vill påstå att Facebook räddar mitt liv när det gäller kontakter med andra. Jag som sitter lite vid sidan om, så att säga,  kan enkelt meddela mig om vad jag sysslar med, vad vardagsbestyren består av, vad som händer, hur jag mår, vad jag jobbar med för tillfället, ja allting. Det är otroligt bra. Jag får till exempel kontakt med vänner som jag inte hört nåt från på åratal.

Min dotter Agnes hjälpte mig att öppna ett FB-konto för en massa år sen och jag var skeptiskt: det där skiten? Nu är jag för evigt tacksam mot henne, eftersom jag får chansen att berätta om vem jag är och vad jag gör.

Jag tycker inte om Twitter, det är ett NO-NO. Där får du stå ut med förolämpningar på 140 tecken från nån som du aldrig träffat, nån gris som inte har en aning om vilken person du är, och det klarar jag inte. Jag föredrar att välja mina vänner själv på Facebook. Nån kanske tycker att det verkar fegt…att inte ta stryk, liksom…men vem vill inte hellre må bra och slå på datorn på morgonen och känna sig bland friends?

The Blue Monday i januari 2016 blev en höjdare på grund av FB-kommentarerna. Särskilt uppskattade jag att bli kallad ”prestigelös” av min vän Figge i Södertälje. Jag har aldrig haft näsan i vädret, det var länge sen jag tog mig själv på allvar, och när folk gillar att jag gör narr av mina egna tillkortakommanden blir jag glad.

Men nu då, den 19;e januari, dagen efter?

Det var ingen PL-fotboll på tv så jag gick ner till det lokala vattenhålet Devonshire Arms på eftermiddagen för att läsa tidningarna. Det var absolut svinkallt. Det var den där råa kylan som tränger in från Atlanten genom märg och ben, och jag hade skjorta, tjock tröja, täckjacka och den där halsduken jag köpte på Dressman i Södertälje i julas. Ändå frös jag. Och jag, den svenske vikingen, som brukade spela hockey som grabb i minus 25 grader när minsta isplätt var uppspolad utomhus!

Då ser jag Cham från Devonshire Arms (se bilden ovan) komma lugnt gående på Marloes Road. Han hade kortärmad, rutig utanpåskjorta, Han hade gått så hela dan, från hemmet i östra London, till Earls Court Station, längs hela vägen fram till puben. Han frös inte. Han gick ut med mig i sin tunna skjorta och rökte en cigarett medan jag pälsade på mig så gott jag kunde.

Dessa engelsmän, jag förstår inte vad de är gjorda av.

– Jag fryser aldrig, sa Cham. Det är bara ni svenskar.

Värt att minnas

av Peter Wennman
unnamed

Kommer nyss från Stamford Bridge efter att ha sett Chelseas John Terry kvitterat till 3-3 mot Everton – på en klackspark i offsideposition. Matchen hade då pågått i 97 minuter och 51 sekunder. Det var förresten samme kapten Terry som gjorde det självmål som gav Everton ledningen med 1-0.

Det var sannerligen en minnesvärd match. Alla mål och allt annat spektakulärt hände under den galna andra halvleken, så när jag kallar matchen ”minnesvärd” är det inte bara nåt jag kastar ur mig. Ni kan slå er i backen på att jag minsann menar det.

Chelsea-Everton, 3-3 lördagen den 16 januari 2016, kan till och med kanske hitta ett ledigt litet rum, kanske en etta med kokvrå, i denne redaktörs hjärna. Så att jag verkligen kommer ihåg matchen, målen och alla detaljer och om några år kan föra dem vidare utan att googla.

Men det blir väl svårt. Det är redan fullt på denna övervåning. Det är så mycket som kommer och går och bara stannar nåt dygn eller två att det mesta av det som sker två trappor upp bara fungerar som nåt slags natthärbärge numera. Och de fasta, fina rum jag har är redan upptagna av gamlingar som vägrar flytta på sig. Det är då fan att de inte släpper greppet och öppnar dörren för nån yngre.

Ni i min ålder fattar:

Närminnet blir sämre, man blandar ihop årtal och matcher och händelser och namn och kan till och med känna sig blasé och nonchalant – vilket garanterat inte är bra för hjärnhotellet. Samtidigt är tempot högre, informationsströmmen mer hysterisk, nyheterna allt fler…det finns inte rum för allt.

Så det är inte konstigt att jag har glömt hur det siffermässigt gick i de flesta matcherna med Chelsea, Arsenal, Manchester City, Liverpool, Manchester United, West Ham och alla de andra förra säsongen. Jag kommer inte ens ihåg resultaten i Champions League-grupperna. Otroligt. Det finns inte en hjärncell som svarar på såna tillrop.

Å andra sidan kan ni ställa en fråga till mig vem som vann OS-guld i tyngdlyftning 1948 (supertungvikt). Det var amerikanen John Davis, som var obesegrad i 13 år. Ni kan fråga mig om vilka som satte världsrekord på 4×1 500 meter (Gösta Bergqvist, Henry Eriksson, Olle Åberg, Ingvar Bengtsson). Ni kan fråga mig vem som missade en straff mot Brynäs-keepern Hasse Dahllöf 1964 (Lill-Stöveln Öberg).

Grejen är ju att en massa sånt  är onödigt vetande. Du får aldrig frågan i ”Vem vill bli miljonär” om det där OS-guldet i tyngdlyftning 1948. Och om du fick det…vilken chock om du kunde svaret. Men det var sånt som vi lärde oss som små, vi som läste Strömbergs och Brunnhages idrottsböcker istället för att googla och glömma.

Det behövs hur som helst rensas ut en del gammalt och beredas ny plats, nu när hjärnan krymper. Det finns en jäkla massa jag inte vill minnas längre, men det är en annan sak.

Ett glasklart minne är i alla fall när jag träffade en trevlig karl i min ålder vid namn Tommy Clarin i Södertälje för kanske 20 år sen.

– Clarin? Det hette ju mannen som var min första fotbollsidol, sa jag. Han spelade i Sandvikens IF och var med i VM-truppen 1958 och när jag satt med farsan på Jernvallens läktare runt 1960 skrek jag alltid ”Clarin, Clarin”, oklart varför, det kanske var lätt att säga, bara.

– Det är min pappa, sa Tommy. Jag ringer upp honom i Örnsköldsvik.

Så där satt farsan Ingemar Clarin, 88 nu, och jag i telefon och utbytte komplimanger så många år senare. Det var en vänskap som höll sig fint mellan oss tre.

I morse fick jag veta att Tommy, 62,  gått bort i cancer. Ingen son borde dö före sin far. Ingen jävla människa borde dö i denna sjukdom. Ingen kompis borde råka ut för detta. Är det inte väldigt mycket Big C nu, över huvudtaget?

 

 

Ja, då var det januari

av Peter Wennman
unnamed

Farmor och farfar spelar plockepinn med barnbarnet på julafton.

 

Januari börjar milt. Det har redan varit den varmaste december på många herrans år, och när jag läste lokaltidningarna nere på Devonshire Arms vid lunchtid flög det till och med in en fet humla och började surra vid fönstret. Borde inte humlor ha frusit ihjäl så här dags?

Jag läser till och med varningar som säger att södra England kommer att få ett helvetes getingår 2016. Detta för att drottningarna överlever den behagliga vintern och kommer att skapa massor av nya kolonier. I det avseendet har jag inget emot en liten köldknäpp nu. Minus 30 eller så. Medan jag sover. Sen tillbaka till kortärmat.

Vi skriver den 5:e idag, och månaden januari har jag faktiskt ingenting emot. Inte i det här landet. Det har varit många röda dagar på senare tid och de är inte slut än, vilket innebär att det sprider sig ett visst lugnt på Marloes Road. Det är inte så många bilar som tutar och väcker en på morgonen, det är mindre kaos över huvudtaget, vägarbetarna har tagit ut klämdagar och koltrasten Jussi har inte börjat terrorisera mig än.

Det är dessutom en månad där veckorna flyger iväg fort med fotbollsskvaller i ett Silly Season-fönster och matcher i tätt tempo: Premier League, Carling Cup, FA-cupen. Sen har du Champions League att se fram emot i februari, och det går väl an, så den enda månad jag egentligen har problem med är mars. Inger falska förhoppningar. Det vet alla svenskar: just när du tror att våren är hemma och klar kommer det en jävla smäll till.

Nåväl, det här året som gått…hur har det varit?

Jag måste tänka. Vid min ålder och med mitt jobb är det som som om jag varje nyårsdag vaknar upp till ett Groundhog Year. Jaha, jag såg Chelsea-Arsenal igen. Jag stekte mina pytt-i-pannor. Jag drack mina pilsner. Jag såg lika plufsig ut i spegeln. Jag sorterade mina sopor. Jag betalade mina räkningar. Jag sov lika illa. Jag tog mina aspririn. Jag var lika självvalt ensam.

Men NÅNTING stod väl ut lite extra, gubbfan?

Okej då, här är årets…

• SPORTUPPLEVELSE:

Det var en ynnest att på tv få följa det svenska U21-landslaget i fotboll under semestern hemma i Sverige. När Patrik Carlgren knep sista straffen stod jag bland syrianerna på en sportbar i Södertälje…och jublet var sanslöst.

• DET-TRODDE-NI-INTE:

  1. Att denne redaktör nånsin skulle bli med blogg. Men så skedde i augusti.
  2. Att denne redaktör skulle köpa en bingolott, men så skedde den 23 december.
  3. Att denne redaktör skulle besöka julottan, men så skedde den 25 december.

• MÖTE:

Fick en halvtimme exklusivt med ”världens sexigaste man”, David Beckham, och på den tiden hinner man inte fördjupa sig i nånting, det är bara att pumpa ut frågorna så snabbt man kan och hoppas på det bästa. Men Becks är rutinerad och säger ingenting förhastat, så Nobelpriset i litteratur lär jag inte få. Men vilken skön, snäll och behaglig kille han är.

• TV

Har nyss sett SvT-dokumentären i två delar om Leif GW Persson. Den var naturligtvis lysande, med Jens Linds fantastiska berättarteknik, klippningen, produktionen och den folkkäre GW i egen hög person. Problemet jag har är att det måste finnas tusentals andra svenskar som gjort liknande, eller mer anmärkningsvärda, klassresor. Det DÄR var väl för fan ingen klassresa att tala om?! Fel sida av Odengatan?! Kom igen med bröderna Salming, Zlatan Ibrahimovic, med flera, med flera, med flera, och ni fattar att skickliga berättare som Lind och Tom Alandh kan åstadkomma underverk med vilken gruvarbetare som helst som hamnat på Östermalm.

• MATRÄTT:

Jag reste en del och bodde på en himla massa hotell och åt gott men ingenting gick upp mot den 22 december på Glashyttans världshus i Södertälje: en Janssons Frestelse som bara smalt i munnen. Den var som en Messi-fint, en Foppa-dragning, ett Usain Bolt-lopp ner för strupen.

• SÅGNING:

Efter en rad missade målchanser skrev jag att Manchester Citys Sergio Agüero ”inte skulle träffa ett flodshästarsle med en banjo”.

Dagen efter gjorde han fem mål på 20 minuter.

• POSITIVA RESPONS:

På Valborgsmässoafton spelades den sista matchen på Strömvallen i Gävle, och jag skrev om mitt liv på denna klassiska arena. Det blev personligt – och bra, om man ska döma efter reaktionerna.

• MYSPYS:

Julafton hemma hos barn och barnbarn och familj hemma i Sverige…det framkallade en tår i ögat när jag tog taxi hem.

En jävla bra kille

av Peter Wennman
unnamed

Och vad har jag gjort denna tisdag?

Tja, förutom att öppna dagen med de obligatoriska idiotmejlen från fanatiska, tonåriga Liverpool-fans som skriver saker som ”har du nånsin sett en match live i ditt liv?” har jag väl inte gjort ett jävla dugg, egentligen.

Jag stekte ett par falukorvskivor och kompletterade med bröd, ägg och bostongurka. Jag slötittade lite på repriser av Gold Rush, Gold Divers, Pawn Stars och Homicide Hunter. Sen läste jag The Sun, Daily Mirror, The Times och alla de andra newspapersarananana. Och sen glodde jag på regnvädret över Marloes Road.

Sen gick jag väl och la mig i soffan som vanligt…nej, förresten, vad säger jag!

Jag träffade ju David Beckham.

Vi sågs på det femstjärniga May Fair Hotell mitt i London, vi hade mycket trevligt, och det blev en lyckad intervju.

Exclusive to Sportbladet.

Take that, you fuckers.

Becks har jag träffat förr genom åren – ”jag som aldrig sett en match live” – och alltid gillat honom som person, mer än som spelare, faktiskt.. Han är ödmjuk och fin och vältalig – och han älskar svenska människor.

Jag kommer att berätta mer sen när intervjun publiceras i Sportbladet. Den är för närvarande under embargo, eftersom hans lysande BBC-dokumentär som ska sändas i jul inte är offentlig än.

Det blir Zlatan, Svennis, Tord Grip och hans dragspel, Jesper Blomqvist, Bojan Djordjic, slädåkning i Sverige, den irriterande färgen på Beckhams strumpor och lite annat – men ni får alltså vänta några dagar till.

Under tiden kan ni fundera på vem som nyss blev framröstad till världens sexigaste man – han till höger eller till vänster?

Godis från Gävle

av Peter Wennman
unnamed

Sorry, mina vänner, men idag känner jag mig sentimental på det där gamla lokala planet ni vet, nästan tårdrypande nostalgisk.

Gästrikeidrottens Historiska Förening gjorde sig omaket att skicka mig ett brev till min adress i London, och vad ramlade ur kuvertet om inte dessa vackra klubbmärken:

Gävle GIK. GGIK. Godis. Godtemplarna. Saftpiraterna. Kärt barn har många namn.

Den som undertecknat brevet var den gamle idealisten och Godis-kämpen Curre Larsson…herregud, han måste vara gammal nu…vilket fick mig att minnas en bild han skickade för typ tio år sen:

unnamed-1

Den föreställer alltså mig. Notera GGIK-märket på bröstet. Jag tror jag var tolv och spelade i Godis talangfabrik Stjärnserien. Jag kan fortfarande känna dofterna runt den där gamla rinken. Jag kan höra ljuden när skridskorna knarrade i snön, på vägen ner från omklädningsrummet. Jag kan minnas den brist på utrustning en arbetargrabb som jag ständigt fick brottas med. Inga riktiga skydd nånstans, egentligen. Ibland fick man låna ihop. Klubban var tung som en trästock. Handskarna var så stela att det knappt gick att skjuta. Men det hände att jag gjorde mål. Jag har aldrig i mitt liv varit lyckligare än under denna tid.

Tack Curre Larsson och ni andra ledarhjältar som gjorde det möjligt.

Och kanske är det också en påminnelse om de välbäddade sängar dagens ungdomar hoppar omkring i. Nu ska tydligen inte hockeyn få räkna tabeller heller förrän efter en viss ålder. Vi som höll på då ansåg nog att det var det som var grejen…hur man låg till jämfört med de andra. Och vi som aldrig blev nåt tog väl ingen större skada, vad jag vet?

Jag tror jag vet en som kommer att älska det här blogginlägget, och det är Anders ”Masken” Carlsson. Precis som jag tog han sina första skridskoskär i den lilla klubben IK Stacken. Sen hamnade han i Gävle GIK och sen slutar likheterna.

Masken, sportchef i Rögle,  blev storstjärna i Brynäs och i femtioelva andra klubbar och spelade i New Jersey Devils och vann framför allt VM med Tre Kronor 1987.

Jag var på guldfesten i Wien och där satt salige Tommy Sandlin (också med en bakgrund i Godtemplarna) vid hedersbordet och sa, när jag gick förbi:

– Det är Godis bakom allt! Det är du och jag och Masken!

Det glömmer jag aldrig.

Det är annat jag inte glömmer från Godis storhetstid. Jag var bara en liten knatte som fick följa med farsan till gamla Isstadion – det var promenadavstånd från Norra Slottsgatan – och där fick jag se glimtar av legendarer som Nisse Nilsson, Acka Andersson och Stöveln Öberg och andra. Inte för att jag minns mycket, men jag var DÄR.

Sen kom Honken Holmqvist och jag fick upp ögonen för Strömsbro. De mötte Brynäs i en träningsmatch och jag var svårt imponerad av att Honken, nybliven landslagsman, och farsan stod och pratade med varann över sargen. De hade nån gammal kontakt med varann. Jag tyckte Rallarbo med världsmästarna Perra Härdin och Masen Karlsson hade så snygga, brandgula dräkter.

Några år senare vändes världen upp och ned när det sagolika Brynäs gjorde entre på allvar. Jag minns när de mötte Västra Frölunda borta i den första slutspelsmatchen 1964. Farsan ringde Gefle Dagblads resultatservice för att få reda på hur det hade gått. Han la ner luren och såg chockad ut. Sen sa han…det blev 10-2. Till Brynäs.

I nästa match i detta slutspel skulle Brynäs möta Djurgården hemma. Grindarna sprängdes. Det var hysteri. Där skulle alltså Sven Tumba, Lill-Stöveln, Rolle Stoltz och alla de andra komma till stan. Jag stod på min plats längst nere vid sargen i ett par timmar i förväg och höll på att förfrysa fötterna.

Brynäs i svart! För första gången! Lill-Strimma Svedberg tog fart från egen zon och det gick ett sus genom de minst 10 000 i publiken, han var en sensation, han var ostoppbar!

Det blev 8-1 till Brynäs mot det Djurgården som vunnit SM sex gånger i rad – 1958, 1959, 1960, 1961, 1962 och 1963. Och vilka vann 1957…om inte Gävle GIK.

Nåväl, vad jag försöker komma till är att idrottspubliken på den tiden, som i en stad som Gävle, faktiskt kunde hålla på tre lag samtidigt. Det var inte helt vanligt, var du strömsbroare kanske du inte gillade Brynäs, men det var en vänskaplig fiendskap. Gävle hade ett tag tre lag i ishockeyns högsta serie, och jag inbillar mig att stoltheten över detta – att vara landets hockeyhuvudstad – smällde högst.

Ni kan ju tänka er en människa som håller på AIK, Djurgården och Hammarby samtidigt – finns det såna?

I Gävle fanns det till och med en landslagsstjärna som spelade för alla tre storlagen: Gert Blomé.

När jag var fyra, fem år – och här kommer tårdryparen – körde Blomé glassbilen genom Gävle. Han stannade utanför vårt hus och jag rusade alltid ut för att bara stå där och glo på glassgubben, hoppandes att han skulle förbarma sig och skänka lillgrabben en glasspinne.

Det hände aldrig, och farsan sa:

– Det är en snål fan den där Blomé.

När jag började på Aftonbladet i slutet av 70-talet blev det en match mellan Gamla Tre Kronor och Trail Smoke Eaters. Det blev succé. Det var fulla hus överallt, på Johanneshov, i Gavlerinken och i Scaniarinken. Efter matchen i Södertälje tog jag mod till mig och gick fram till Gert Blomé, som fortfarande var stark och ung i kroppen:

– Gert, visst var det du som körde glassbilen i Gävle runt 1959-60, ungefär?

– Javisst!

– Den där lilla killen som stod där varje gång du kom…varför fick han aldrig nån glass?

Han svarade undvikande. Men jag såg det på honom: han visste. Han mindes.

 

Hit the road, Jack

av Peter Wennman
unnamed-8

 

 

Detta är Jack Johnson, boxare. Heavyweight Champion of the World för hundra år sen. Jag har nyss sett två långa dokumentärfilmer om hans liv på den utmärkta kanalen PBS America. Jag fick lära mig mycket som jag inte visste. Om hans fantastiska karriär, om hans kamp mot de vita, rasistiska asen som styrde samhället på den tiden, om hans uppkäftiga kamp mot överheten, om hans uppgång och fall.

Jag visste ju att han var en gammal mästare, och en överlägsen sådan. Men att de gamla journalfilmerna från hans matcher skulle avslöja så mycket om vår relativt färska historia…det kom som en överraskning.

De vita hatade honom. Han var den förste ”neger” som klev upp i ringen och buntade ihop de vitskinnade mästarna som om de vore luft. Han skrattade åt dem när han slog ut dem med en förkrossande räckvidd. Han hånade dem öppet i sin nonchalanta överlägsenhet. Han hade helt enkelt inget motstånd, och boxningspubliken gjorde allt för att knäcka honom.

Så gjorde också polis och åklagarmyndigheter. Det gick inte an att ha en sån där överlägsen jävel i sportvärlden. Jack Johnson hade dessutom fräckheten att umgås med vita kvinnor till höger och vänster, han hade hundratals, och kunde gå in på en nattklubb enbart för vita och säga: kommer jag inte in? Då köper jag stället.

Han åkte i de finaste, dyraste sportbilarna och körde så fort han kunde. När han blev stoppad av den vita polisen – vilket skedde flera gånger om dan – gav han dem en ovikt 100-dollarsedel som bötesbelopp och sa: Keep the change. Det var en förolämpning så god som någon.

Jag kunde berätta hur mycket som helst om Jack Johnsons otroliga livsöde. Låt oss bara konstatera att när Muhammad Ali gick och såg pjäsen om hans liv på Broadway (spelad av James Earl Jones) kom han ut efteråt och sa, skakad:

– Det där var ju historien om mitt eget liv.

Grejen är emellertid att det varken finns en Jack Johnson eller en Muhammad Ali numera. Inte heller en George Foreman, en Mike Tyson, en Joe Frazier, en Larry Holmes, en Evander Holyfield, en Sonny Liston eller nån av de RIKTIGA mästarna.

Jag kunde räkna upp flera, inte minst i de grymt tuffa mellanviktsklasserna för några år sen, då vi såg några av de bästa boxarna någonsin pound-for-pound.

Vad har vi nu?

Vi hade en stel Vladimir Klitschko (engelsk stavning) som var obesegrad i elva år innan han fick stryk på poäng av britten Tyson Fury i lördags. Det var ingen vidare match, måste jag säga. Den 2.06 långe Tyson Fury (tufft namn, förvisso) var den minst dålige av de telefonstolpar som rörde sig som två Lillen Eklund-kopior. Och då är jag snäll mot salige Lillen, som åtminstone var mjukare i axelpartiet.

Herregud vad stryk de här herrarna skulle ha fått mot de bästa svarta boxarna! Mot en Tim Whiterspoon, Bonecrusher Smith eller de riktiga mästarna! Eller kanske Jack Johnson! Pang, godnatt!

Men vi får väl gratulera den här ön till en titel, för en gångs skull. England förlorar ju i allting annars …cricket, rugby, fotboll.

Nej, höll på att glömma:

Storbritannien vann ju Davis Cup i tennis! Mot Belgien i finalen! Det var inte direkt som när Sverige fick möta Connors och McEnroe och de andra i USA, men det var ändå…Belgien (!). Grattis till Skottland!

 

 

Jag kan ej dö, sa han

av Peter Wennman
unnamed-7

Väldigt mycket Joe Hill i media nu.

Idag, den 19 november, är det 100 år sen han sköts av en exekutionspatrull i fängelset i Salt Lake City. Om arbetarhjälten från Gävle var skyldig till mord eller inte har jag ingen aning om, men hela historien verkar skum. Han verkade inte direkt vara av mördarmaterial. Och jag önskar att min farmor inte hade bränt den där skokartongen med alla brev som Joe skickade hem till Nedre Bergsgatan från USA. Hon misstänkte nämligen att han kunde vara skyldig, och skämdes.

Jag och mina syskon är alltså kusinbarn till gamle Joe. Pappa John var kusin, trots att han föddes efter Joes avrättning. Det är en sagolik härva av släktingar – kusiner och kusinbarn och andra – utspridda över ett stort antal år och många olika platser.

En gemensam nämnare är dock efternamnet Wennman. Det dyker upp överallt i olika amerikanska biografier, till exempel. I bland heter min farfar (som dog 1928) August. Ibland heter min farmor Ulrica. Det är är tydligen mellannamnen. Och så vitt jag förstår var min farmor (död 1954) syster till Joe Hills pappa.

Jag vet inte så noga, nån gång när jag blir pensionär ska jag sätta mig ner och skapa ett släktträd som kan förklara alla turer hit och dit.

Ett av Joe Hills många syskon var i alla fall Ester Dahl, och henne har jag träffat i verkliga livet. Hon besökte oss i Hille utanför Gävle när jag var runt elva år gammal. Hon berättade historien om Joe innan den liksom blev riktigt känd bland allmänheten i Sverige. Jag tror inte farsan, kusinen alltså, hade särskilt bra koll.

Men sen blev det rampljus på Joe. Det började med Woodstock-festivalen, där Joan Baez stod i den kolsvarta natten och sjöng för en halv miljon människor därute – med absolut glasklar röst – ”I Dreamed I Saw Joe Hill Last Night”.

Och sen kom Bo Widerbergs film med Thommy Berggren i huvudrollen (Thommys pappa kom också från gamla stan i Gävle). Jag började sträcka på mig och skröt för skolkompisarna hemma att jag minsann var släkting. Det var ingen som trodde mig.

Men nu är släktbanden etablerade efter allt som skrivits. Min farbror Olle skötte om Joe Hill-gården, och det gamla födelsehuset där både Joe och farsan växte upp flyttades till ett campingområde utanför Gävle (Engesberg) och där bodde vi faktiskt, under samma tak som en gång Joe, en sommar.

Och nu när Bruce Springsteen sjungit helt underbart om Joe Hill (kolla Youtube!) är han liksom större än nånsin, 100 år efter sin död. ”I Never Died, Said He…”

Joel Emmanuel Hägglund blev Joseph Hillstrom och till sist Joe Hill.

Ett snärtigt namn. Lätt att uttala. Jag vill också ha ett namn med fyra bokstäver. Som Pelé, Didi, Vava, Borg, Pugh, Lyck, Brus, Hull, Bank, Niva, Bond, Depp och Pitt. Eller…nja, kanske inte Peter Pitt.

Korta namn är coolt. 

Vilket plötsligt får mig att tänka på motsatsen, en historia ni kanske hört redan.

Två svenska turister kom till en by i Wales och fick syn på det där stationsnamnet som är världens längsta:

Lianfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwillantysiliogogogoch.

De var nyfikna på hur det egentligen uttalades och gick in på en hamburgerbar, där de frågade servitrisen:

– Var är vi? Kan du uttala det väldigt långsamt?

Hon drog efter andan och sa sen, sakta:

– B-u-r-g-e-r …K-i-n-g.

unnamed-6

 

Snåljåpar och andra

av Peter Wennman
unnamed-4

 

Här ser ni större delen av Drevet. Ni vet, fotbollsjournalisterna som är en slags statsmakt i England och som har så mycket krut i bössorna att de kan avsätta förbundskaptener och tränare nästan hur de vill. Bara de pratar ihop sig om saken och går till samlad attack. De jobbar lite annorlunda än svenskt pressfolk, kan man säga.

Här står vi på en färja på Amazonfloden under VM i Brasilien, det måste vara första gången så många konstiga människor samlats på samma bild, och ende utlänning i denna illustra församling är naturligtvis jag (i randig tröja).

Varför jag kom att tänka på den här bilden var en sittning med fyra andra i Drevet denna torsdagsafton i Alicante, Spanien. Vi var här för match mot spanjorerna under fredagkvällen, och efter avslutad presskonferens och hemskickade artiklar såg vi en mjäll och fin lucka: kanske en matbit? Lite vin, rent av? Sovmorgon i morgon, eller hur?

Så min gamle vapendragare Howard from The Sun och jag gjorde upp planer. Vi hörde oss för och fick tips om de bästa, mest genuina, lokala restaurangerna i stan.

Det spred sig förstås och till slut, trots att vi ville hålla det privat, var vi fem. Alla kan ses på Drevet-bilden ovan: Bondlurken, Eleganten, Oliver Holt från Mail on Sunday,  Howard from The Sun och jag själv.

Det blev synnerligen intressant eftersom Eleganten inte synts till på månader. Han kan sägas vara Englands bäste fotbollsjournalist och värvades i våras – för ett hyfsat belopp, kan man tänka – från Daily Telegraph till The Times. Som om Leo Messi skulle skriva på för Arsenal. Eleganten börjar sitt nya jobb i slutet av november, och hade alltså inte varit synlig i pressrummen på länge.

Nu dök han upp bland oss vanliga dödliga igen, han har inte missat en landskamp med England, hemma eller borta,  sen 1993, och blev förstås korsförhörd. Särskilt av Bondlurken, som pressade honom hårt om kommande lön och arbetsvillkor. Det var mycket underhållande – och maten var dessutom delikat.

Problemet såna här gånger kommer alltid när det ska betalas. Jag har sannerligen tagit min beskärda del av notor i Drevet-sammanhang, jag orkar helt enkelt inte dividera med folk om ett glas vin hit eller dit. Jag tar hellre hela notan på en gång, suckar och går i stället för att tjafsa. Varpå alla de andra säger ”…men inte ska väl du…”.  Jo, tjena.

Vid närmare eftertanke är det kanske därför de vill ha Sportbladet med på dessa middagar?

Nja, kanske inte. Men nu blev det i alla fall strul igen. Vi fem hade olika rätter allihop och till slut var det som att höra ett svenskt sällskap vid ett Mallorca-bord. ”Men du då Bertil, du tog ju två Ramlösa och jag bara en?”

Det fattades alltså några euros när alla lagt sina respektive kreditkort på bordet, och sen var helvetet i gång. De här krönikörerna som är några av landets mest välbetalda och tjänar många gånger mer än jag svor sig oskyldiga allihop. Det slutade med att Howard from The Sun begärde komplicerade kvitton till alla oss fem och sen reste sig, svor och gick hem. Han kan vara mycket snål och bli väldigt retlig när det handlar om 10 euros på fel sida av notan.

Nå, vi andra tog en promenad genom gamla stan där vi mötte andra medlemmar av Drevet. Vi höll på till midnatt innan de engelska fotbollsfansen – som härjar som värst i närliggande Benidorm – tog över ruljansen.

 

Mannen på taket

av Peter Wennman
unnamed-3

 

Det finns en fast övertygelse hos mig och det är att jag inom en snar framtid kommer att få ett fullständigt sammanbrott. A nervous breakdown. Ett så kallat tokspel. A falling down.

Jag kan se mig själv ligga på ett hustak med en älgstudsare och skjuta människor som bär neongröna västar.

Jag tänker börja med de värsta, de som sågar ner träd med motorsåg utanför mitt fönster, sen gå vidare till folk med:

• Lövblåsare.

• Betongskärare.

• Elektriska gräsklippare.

• Asfaltsborrar.

Jag bor nämligen i ett land där invånare i gröna västar visar stor respekt för de döda. Men de som fortfarande är vid liv ger de fullständigt fan i.

I går, söndag, var det till exempelvis Remembrance Day. Det var tysta minuter och lugnt och stilla och värdigt för att hylla offren för de båda världskrigen. Men hur är det med respekten för oss som lever då? Som kanske jobbar natt och har sett fram emot åtminstone en söndagmorgon med lite sömn och en smula tystnad mitt i storstadsbruset?

Jag vaknade och satte mig käpprak i sängen igår morse och trodde att TREDJE världskriget brutit ut. På bakgården sågades det ner ett stort träd. Det var inte ett träd som kunde fällas i riktning Marloes Road eller mot sjukhuset Cromwell Hospital, det stod för trångt till, så det skulle alltså tas ner bit för bit. Med motorsåg av den värsta sorten.

Så det sågades. Och sågades. I timme efter timme. Det var olidligt. Som jag berättat tidigare klarar jag inte att använda öronproppar, så det fanns inget hopp, ingen räddning, inte en chans till sömn.

När andra pappor firade Fars Dag denna söndag väcktes de kanske mjukt och fint av en trevlig hustru och några välartade barn. De kanske fick kaffe på sängen. Eller nån liten present, rent av.

Den här gamle farsan fick nåt helt annat. Han fick en motorsågschock i huvudet efter en jobbnatt med fotbollsskrivande. Hade det kommit in barn hade de suckat och sagt: Nu är pappa trött igen.

Varför de här jävlarna i sina västar måste såga ner ett stort träd en söndagmorgon övergår mitt förstånd. Jag vet inte ens om det är tillåtet, men jag misstänker det. Det är en fråga för kommundelen Kensington&Chelsea.

Efter att jag öppnat fönstret och vrålat ”STOP IT YOU FUCKING IDIOTS” i ett litet minisammanbrott tittade dom upp på mig på andra våningen och sa ingenting. Strax därefter hade de styckat trädet i lagom stora vedbitar, till glädje för någons brasa, kan man tänka, och stoppat in dem i en vit skåpbil precis utanför. Det blev med ens tyst, och jag skrek ”HURRAY!” och tänkte mig åtminstone nån timmes sömn innan det var dags att gå på derbyt Arsenal-Tottenham.

Var ser jag då i ögonvrån?

Jo, hur den skallige mannen på bilden ovan, han som bär på två bitar nedsågat träd, plötsligt tar fram en LÖVBLÅSARE ur bilen.

Givetvis. Den var stor som en luftvärnskanon och lät ungefär lika högt. Sen var det dags för en ny omgång. Att använda kratta eller en enkel sopborste var inte att tänka på. Här skulle det blåsas undan kvistar och löv. Att det sen låg enorma högar av löv från ANDRA träd, inte från det som de just sågat ner, struntade de i.

Jag kände att jag kom allt närmare att göra en Ingvar Hirdwall i Mannen på Taket. Och jag som brukar klaga, halvt på skämt och halvt på allvar, om den sjungande koltrasten Jussi på taket mitt emot under vårmånaderna. Men Jussi har ju alibi, så att säga. De mänskliga neonvästarna kan dra iväg och sjunga med motorsågen nån annanstans, och definitivt inte på en söndag.

Detta fick i alla fall till följd att jag i min totala sömnbrist vacklade i väg till Piccadilly Line och tog tåget till Emirates. Jag kände mig helt slut när jag väl öppnade datorn och skulle skriva. Om min rapport från Arsenal-Tottenham verkar torr och fantasilös känner ni i alla fall till orsaken.

unnamed-1
Sida 3 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB