Il Barone

av Peter Wennman
unnamed

Il Barone.

Hade tänkt skriva nåt lustigt om Bonfire Night, eller Guy Fawkes Day som det också kallas, denna 5 november. Det är ju då det smäller av fyrverkerier över hela London för att ”fira” mannen som försökte spränga hela parlamentet med några tunnor krut i källaren.

Men se det blev inga festligheter, folket fick hålla sig hemma från parker och höga utkiksplatser, ty det regnar så häftigt att det det inte går att skjuta upp några raketer. Fyrverkerierna får vänta till lördag.

Så vad att hitta på denna annars så lediga torsdag?

Tja, en tanke slog mig:

Jag borde kanske i den här bloggen, lite då och då, dra några minnen från möten med berömda människor. Ni som är lite yngre anar nämligen inte. Ni var inte födda för 15-20 år sen och mina intervjuer med kändisar publicerades för en dag i en papperstidning och sen slogs det in fisk i denna tidning och så var allting bortglömt.

Men jag mötte alltså idrottshjältar, de allra största i Sverige (52 stycken på 52 veckor) 1997, sen gick jag vidare till ministrar, skådespelare, musiker och andra berömdheter under ett par år – och ni skulle häpna om jag räknade upp alla de namnen.

Många är döda idag, och en av dem är Nils Liedholm. Han avled vid 85 års ålder just den 5 november, år 2007.

Jag kan ärligt säga att Nisse är en av de människor i världen jag känt störst vördnad och respekt för när jag fick äran att träffa honom. Jag kände mig som en liten mus den här dagen i Rom 1997.

Kort bakgrund, bara:

Liedholm, Il Barone, ingick i AC Milans världsberömda trio Gre-No-Li. Han spelade i Milan mellan 1949 och 1961, och övergick sen till en tränarkarriär i Italien. Han blev den äldste spelaren nånsin, vid knappt 36, att göra mål i en VM-final i fotboll när han sköt 1-0 mot Brasilien 1958. Samma år spelade han final i Europacupen mot Real Madrid (stryk med 3-2) och när Alfredo di Stefano ville byta tröja med Nisse efteråt svarade svensken:

– Keep it. Det enda som spelar roll är att Real Madrid vann.

En vandringssägen från Milano berättar att Liedholm, som var en suverän passningsspelare, efter två år plötsligt missade en passning. Publiken på San Siro blev då så förvånad att den gav Il Barone en stående ovation i flera minuter.

Nå, Nisse fortsatte alltså som tränare och gjorde bland annat fyra olika sejourer i Roma. Han var oerhört uppskattad, både som lågmäld gentleman och uppfinnare av nya träningsmetoder.

Så när han på ålderns höst tillfälligt lämnade sin vingård i Italien, han var 75 år då, och på nytt konsulterades som assisterande manager för Roma var det en jättesensation. Han var redan en legendar som hade fört Roma till seger i ligan med den för Italien då så ovanliga zonmarkeringen i försvaret – och han tog klubben till Europacupfinal mot Liverpool (1984) som de förlorade.

Nu blev jag alltså skickad till Rom, 1997, för att träffa Nisse inför hans första match i comebacken. Gunnar Gren och Gunnar Nordahl var redan avlidna, och jag minns att rubriken på mittuppslaget var: Gren och Nordahl ler i sin himmel, Nisse.

Jag kom till ett hotell i Rom och möttes i korridoren av en Liedholm i pyjamas. Han sa: ge mig några minuter, så kommer jag ner till receptionen.

Och där kom den stilige Lidas i egen hög person. Han frågade var jag kom ifrån och började sen en lång utläggning om Sigge Parling. Sen undrade jag lite försiktigt, med tanke på att det skulle tas en bild också, om vi inte kunde gå ut, runt kvarteret bara, och sätta oss på ett kafé?

– Ska vi ut…sa Nisse…jag vet inte om det fungerar så bra. Men okej…det är väl inte långt, hoppas jag.

Nej. Det var precis runt hörnet. Men det var då jag förstod. Det var då jag begrep vilken hjälte, vilken gigant, vilken stjärna denne gamle Nils Liedholm fortfarande var.

När vi satte oss på det lilla fiket utspelades ungefär samma scen som när Lady och Lufsen kommer till en restaurang på kvällen för att äta spaghetti. Den tjocke, mustaschprydde kafeägaren höll faktiskt på att svimma när han såg Liedholm sitta vid ett av de tre, fyra plastborden på hans enkla lilla hak. Han skrek som en galning och slog händerna för ansiktet, han kunde inte tro sina ögon, han beordrade hustrun och mamman och hela huset därbakom att för Guds skull hämta en KAMERA…och sen var det ett fjäskande och ett kaos runt bordet som var otroligt.

Och det märkligaste i mina ögon:

Ungdomar, kanske bara i 12-13 årsåldern, kände igen Nisse omedelbart och tvärstannade sina cyklar på gatan, skrek ”Lieeedhooolm,”, kastade ifrån sig ryggsäckar och skolväskor, och rusade till Roms hetaste plats för stunden. Det var till slut så mycket folk som skulle ha autografer och bara få TA på Liedholm runt det där bordet att Nisse till slut sa, på sitt milda sätt:

– Nu kanske det får räcka.

Vi pratade om uppväxten i Valdemarsvik, om åren i Sleipner och IFK Norrköping, om VM 58 och om Gre-No-Li. Och om Sigge Parling.

Behöver jag säga att kaffet var gratis?

 

Det finns ärr och det finns ärr

av Peter Wennman
unnamed-7

Man måste ju säga att make up-artisten har gjort ett bra jobb här. Min italienska favoritservitris Virginia på Devonshire Arms såg verkligen otäck ut denna Halloween-lördag. Det gör hon inte i vanliga fall.

Bland alla helgons blodiga nätter finns det dock ärr som sitter djupare. Mer på insidan, så att säga. Om man går Marloes Road fram, korsar Cromwell Road till Earls Court, fortsätter till Old Brompton Road, tar till vänster på Ifield Road och slutligen vandrar sista biten in på Fulham Road kommer man fram till Stamford Bridge. Det tar knappt en halvtimme, och det inkluderar ett litet besök i spelbutiken William Hill på vägen. Tio pund på 1-1, exempelvis?

Nå, på The Bridge huserar som ni vet José Mourinho, och ingen har sett fler spöken än denne man denna halloween. Han förlorade med 3-1 i går mot The New Kid On The Block, Liverpools Jürgen Klopp, och hade efteråt fler ärr än en gammal tysk ubåtskapten på film.

Frågan är om han ens överlever detta.

Det fanns efteråt så mycket att berätta om matchen – och Mourinhos beteende – att jag kunde ha skrivit i timmar. Jag borde till exempel gått in på detaljer som Diego Costas fula eftersläng mot en liggande Martin Skrtel – som jag upptäckte först på reprisbilderna – och ställt frågan till Mourinho:

– Varför blundar du för allt sånt eget skit när du anklagar hela världen för domslut som går emot dig?

José håller på att bryta ihop. Det är inte långt kvar till kollapsen. Jag hoppas för hans egen hälsas skull att han hinner få sparken först och kan återhämta sig hos sin familj … plus drygt 300 miljoner kronor i kompensation.

Hur som helst, jag hann ner till stampuben och träffa de så vackert sminkade tjejerna i 25 minuter innan de stängde butiken. Eller rättare sagt, jag stod inte ut. Det var en otrolig röra av nya zeeländska nyblivna världsmästare i rugby, besegrade australiensare, utklädda spöken, gråtande barn, knäckta chelseasupportrar och gapiga fyllon med huvuden som urgröpta pumpor.

Efter den här veckan kände jag mig rätt utmattad. Som jag berättade tidigare hade jag min administrative sportchef och hans sexåriga dotter på besök. Dottern var det inga som helst problem med, hon var underbar. Det som tog på krafterna var tempot pappan höll på sina oförtrutna språngmarscher genom gatorna, från den ena turistattraktionen till den andra. Jag fick träningsvärk i benen. Jag fick sätta mig på en bänk medan pappan och dottern skenade genom en folkmassa på tusentals personer i det gigantiska Naturhistoriska Muséet.

Sen på torsdagskvällen när det var dags att varva ner gick vi till den förnämliga japanska restaurangen Benihana, ni vet en sån där specialistkockar står framför stora stekplattor framför oss gäster och gör en massa trick, samtidigt som de spexar och lagar skitläcker mat från fina råvaror. Har ni inte varit där under era londonbesök kan jag rekommendera det, det är en upplevelse för ungarna, om inte annat,

Så just när vi satt där och slappnade av noterade jag att den förre franske fotbollshjälten David Ginola (Newcastle, Tottenham, Aston Villa och Everton, bland andra) satt vid bordet bredvid. Det skulle jag aldrig ha nämnt. Chefen skulle naturligtvis ta en selfie med sig själv och dottern och Ginola, mitt under brinnande middag, och jag sa:

– Glöm det, du stör inte honom, bara så du vet det.

– Jo, men det ska nog gå bra. Han är en idol.

– Då lämnar jag lokalen, sa jag. Detta är pinsamt.

Så jag gick till baren och tillbringade en stund där, och när jag kom tillbaka visade pappan triumferande upp sitt foto:

unnamed-8

 

– Trevlig karl det där, sa han.

På nåt sätt önskar man att Chelsea haft lika stor energi och initiativförmåga som Sportbladets outtröttlige Janne Flash den här veckan.

Vid liv, åtminstone

av Peter Wennman
unnamed-5

Förlust IGEN för Chelsea, José Mourinhos ögon är kolsvarta, och man börjar så smått undra: hur mycket mer kan mannen tåla?

Bortamötet med Stoke i ligacupen måste ha känts som en örfil. När Chelsea kvitterade till 1-1 efter 90+1 och därefter kunde spela mot ett decimerat Stoke i förlängningen var det som att lägga fram ett rött och vackert äpple på bordet: här har du, José, var så god, take it. Tar du inte den här chansen får du inga fler.

Varpå nån elaking rusade in från vänster och snodde godbiten framför hans ögon. Att Eden Hazard skulle missa den sista av tio straffar på Britannia Stadium fanns ju inte på kartan. Nu är alltså de försvarande mästarna borta också ur Capital One Cup – förutom att de är på 15:e plats i ligatabellen.

Det finns mycket att säga om det som händer i Chelsea. Lördagens hemmamatch mot Liverpool – som spelat tre raka oavgjorda under Jürgen Klopp – blir synnerligen intressant. Kanske helt avgörande för Mourinhos framtid. Kanske dagen då glorian till slut halkar på sned. Kanske rent av dagen då han måste lämna London med svansen mellan benen.

Men okej…han lever ju i alla fall. Vilket är mer än vad jag gör, känns det som.

Det råkar ju vara höstlovsvecka i Sverige och i en massa andra länder, och det är minsann ingen lek om man får för sig att trängas i varuhus, restauranger, turistattraktioner och på gator och torg.

Jeeesus…denna oerhörda folkmassa. Jag tror bestämt halva Sverige är i London, exempelvis.

I varenda gathörn står det svenska småbarnsfamiljer med kartor utvecklade framför sig och säger med norrköpingsdialekt:

– Tyst mä dej unge, annars får du ingen tjebab. Vilket alltså betyder kebab.

Jag har genom åren haft besökare här som bestått av två kategorier:

1) De som skiter fullständigt i alla monument och statyer och dylikt och som rycker ointresserat på axlarna när man guidar dem till Trafalgar Square och säger ”där uppe är Lord Nelson”, det enda de vill veta är: När öppnar puben?

2) De som ska uppleva allt från London Eye till Big Ben och Madame Tussauds och stå i evighetslånga köer från 08.30 på morgonen. Sen ska det tas bilder i röda telefonkiosker och åkas dubbeldäckare och ätas fish´n chips.

Nu har jag haft en sån där dag i kategori två. Det ska först och främst sägas att det var mycket trevligt, att sällskapet var suveränt, att sötnosen Ida, sex år, är en fantastisk liten människa och att hennes pappa har total koll på läget.

Men när jag vaknade vid sju på morgonen – mina gäster hade redan varit uppe en timme då och ätit frukost – fanns det ingen återvändo. Man vill ju inte svika sällskapet första dan, så det var bara att packa in sig på District Line och tränga sig över bron vid parlamentet för att slå sig fram till pariserhjulet London Eye. Oh, My Gaaaaaad. Vi var inte de enda höstlovsresenärerna som kommit på den idén. Jag satte mig på ett kafé i närheten medan de andra köade och åkte upp.

Sen var det språngmarsch i 100-meterstempo med flickan på pappans axlar eftersom lilltjejen var pinknödig, diverse stopp på Trafalgar Square, Piccadilly Cirkus, en slags regnskogsrestaurang där det var 50 grader varmt inne och 40 minuters köande, barn överallt, barn, barn, barn och norrköpingsdialekter, sen drog pappa och dotter iväg till en leksaksaffär i sju våningar som de hört talas om, medan jag sa:

– Jag väntar nog lite med det. Jag åker hem och tar en tupplur.

Då hade vi alltså varit i gång i flera timmar och ätit både frukost och lunch. Jag som brukar starta försiktigt med en banan och en snus vid 16.00, ungefär. Jag kanske börjar bli normal?

Så när de tappra besökarna återkom var det dags att sätta på tv:n för lite Arsene Wenger och Jose Mourinho. De förlorade båda. Men de lever i alla fall.

unnamed-6

Mourinho och Wenger, dubbel-däckade.

You´ll Never Sleep Alone

av Peter Wennman
unnamed

 

Ja, som ni kan se är detta ett påslakan-set i Manchester Citys färger. Jag köpte det (och dyrt var det) för flera år sen och tänkte: en vacker dag kommer det till pass.

Nu har dagen kommit. He he.

Min administrative sportchef Janne Flash Johansson kommer på besök med sin lilla sexåriga dotter Ida denna måndag, och jag tänkte kanske att ett litet practical joke vore på sin plats. Men vad att hitta på?

Jo, men självklart:

Flash är Liverpool-supporter. Inte av den där obstinata sorten, de som inte är kloka i huvudet, de som inte kan underteckna ens ett vykort utan bokstäverna YNWA, utan en helt vanligt luleågrabb som en gång snickrande hönsburar i Ersnäs, blev sportreporter där uppe i norr och sen började hålla på Liverpool, av nån anledning, innan han flyttade till Stockholm.

Så nu var det alltså ett iordningställande av gästrummet som gällde. Det har stått tomt där, en halvtrappa ner, ända sen Nanne Grönvall var här i påskas och ville låna en kam.

unnamed-2Kan jag få låna en hårborste, please?

unnamed-3Men för i helvitte, ta hit borstjäveln!

Ursäkta avbrottet, där.

Men Janne Flash är schlagerfantast och kommer att se det som en ära att få ligga i samma gästrum som andats samma luft som Nanne. Däremot råder det alltså vissa frågetecken kring valet av påslakan och örngott. Det finns risk för att Flash svimmar när han ser hela rummet färgat i ljusblått.

Hur som helst, jag vet att redaktör Johansson i fråga får sista ordet här. Han är nämligen av den morgonpigga typen, och inte minst så när han har lilltjejen med sig. Det ska alltså upp och studsas vid halv sju, sju om morgnarna.

Så dags har jag knappt gått och lagt mig och inte sovit en blund eftersom vägarbetetshelvetet ständigt pågår. Men Flash gastar hurtigt på telefon: Halv åtta öppnar Madame Tussauds! Vi måste vara där i tid!

Oh, my God.

Veckan kan bli en mardröm.

Jag har i alla fall haft besök av två bulgariska damer, mor och dotter, denna söndag. De har ersatt den mystiskt försvunna Diana, min gamla städerska. De kom punktligt, fick så furstligt betalt att de gapade av förvåning, och lämnade en lägenhet skinande blank och ren.

Nu kan Liverpool-Flash komma, jag vill se hans min.

Allmänt förvirrad människa

av Peter Wennman
12111943_10153614973607165_369409963421082648_n

 

Så här har jag väl legat då i en vecka, ungefär. På soffan. Och gnällt över tillvaron.

Jag drog alltså till Sverige några dar medan det var uppehåll för landskamper. Eller flydde, rättare sagt. Det sågades upp en gata nedanför mig och lades gasledningar och det var ett oljud som inte var att leka med.

Men det var ändå ett ytterst lämpligt avbrott. Jag fick se sonens hyllade utställning på Fotografiska Muséet i Stockholm, träffa både honom och barnbarnet och dottern, göra lite pappersarbete, äta husmanskost på Tennstopet, få snacka lite med cheferna, få i mig ett par av världens godaste pizzor (de kan fan inte göra pizza i England) och som vanligt dricka några pilsner med mina irländska kompisar i sportbaren på Plaza i Södertälje (f d Stanleys). De var nöjda när Irland slog Tyskland med 1-0 i fotboll och sen gick vidare till kvartsfinal i rugby-VM, det kan jag garantera. Vete sjutton dock om jag vill att Sverige får möta Irland i kvalet till fotbolls-EM, som lottas på söndag förmiddag.

Men annars var det ju som sagt mest klagolåt.

I det stora, viktiga:

Jag begriper tammefan ingenting av det politiska läget i Sverige idag, märker jag, Jag kommer hem ett par dar då eller då och fattar noll. Komma noll. Det är överenskommelser och allianser och korsbefruktningar och beskyllningar som haglar och EN ENDA JÄVLA RÖRA i en politisk soppa –  och där det inte verkar finnas en enda stark ledare. Jag känner mig beklämd. Är det det enda vi intresserar oss för… hur det ska gå för ICA-Stig?

I det lilla, oviktiga:

Jag går in på just detta ICA, i Vasastan, och tar en nummerlapp vid tobaksdisken. Jag vill ha en dosa Ettan och ett paket Marlboro. Tillbaka får jag två lappar med femsiffriga pinkoder. Varpå jag måste uppsöka ett par grå maskiner längre bort, där dessa pinkoder ska knappas in var och en för sig i två maskiner, för att få ut varorna. Men varför? Varför kunde de inte plocka fram dem direkt bakom disken? Vad fan är det som händer?

Jag vet ju att det går åt det här hållet, jag vägrar till exempel att använda gör-det-själv-tjänsten när jag handlar vanlig mat. Jag vill tala och betala med en livs levande människa. Och det är förresten samma elände i England, där man inte kan posta ett brev på posten längre utan att det ska vara maskiner med i bilden och man ska ”göra det själv”. Grattis! Är det undra på att det finns arbetslöshet?

Så kom jag till Arlanda denna fredag för att åka tillbaka till London. Döm om min förvåning när det inte sitter en enda människa av kött och blod vid incheckningsdiskarna. Inte nog med att man som vanligt knappar in sina uppgifter vid nån slags automat och får ett boardingkort, nu har det tagits ett steg längre. Nu ska man alltså gå fram till den tomma desken, ställa väskan där, dra en slags mätare över den streckade koden på det bagageband som jag (och många äldre) inte ens visste var den fanns, lämna bagaget åt sitt öde, inte visa pass eller få möjlighet att bestämma sittplats, bara dra vidare fort som fan.

Jag frågade en SAS-anställd dam: om det fortsätter få det här viset, kommer flygplatser att ha några anställda alls i framtiden?

– Nej, det är ju det som kallas besparingar, svarade hon.

Så jag vet inte. I det stora och i det lilla känner jag mig förvirrad.

I morgon ska jag i alla fall gå på fotboll.

Anna-Greta satt på mitt ansikte

av Peter Wennman
unnamed-8

Här satt jag i allsköns ro i måndags och bevittnade en färsk tv-dokumentär om Wayne Rooney. Den var förresten bra. Intervjuaren Gary Lineker hade fått tillträde till det allra heligaste, rummen med troféer och bardiskar och biljardbord och barnkammare och allt annat i paret Rooneys lyxiga hem, samtidigt som vi fick glimtar av alla de fantastiska mål han gjort genom åren. Han var bättre när han var yngre, den mannen. Lättare i kroppen.

Döm då om min skräck när jag ser ett litet jävla odjur komma galopperande över parketten. Det var den andra jättespindeln på bara några dar som jag tvingades slå ihjäl med en hoprullad Evening Standard.

Jag vet inte om det finns nåt värre. Spindlar med små kroppar och långa ben. Och inte blev det bättre när jag läste i tabloiden Daily Star om just denna spindelsort som tydligen sprider sig med rekordfart över landet nu och ger bett som gör minst lika ont som getingstick. Här är artikeln:

unnamed-11

Ja, det där får man väl ta med en nypa salt. Men det ser i alla fall ut att vara exakt samma sort som jag såg komma  kutande i ögonvrån. Man vill inte ha en sån där långbent fan i sängen, eller hur?

Det är alltså ett rikt djurliv här på Marloes Road, får man säga. Rävar, råttor, kolstrastar, bjäbbande pudlar  och duvskit överallt. Man kan tala om storstadsdjungel.

Nå, vad var det nu jag lovade i rubriken, ni snuskhumrar?

Hade det här varit en plusinlåst artikel hade det blivit rekordmånga klick: ANNA-GRETA SATT PÅ MITT ANSIKTE!

Men det var inte bara sant, det var ännu värre. Den ytterst ludna Anna-Greta hade en kompis med sig som var väldigt hårig hon också, och de kravlade omkring i mitt nylle som om de aldrig gjort annat.

För att reda ut begreppen:

Jonas Wahlström, Skansen-Jesus ni vet, ställde upp och ville bota min spindelfobi. Han tog till min oerhörda fasa fram en tarantelhona som hette Anna-Greta (döpt efter dåvarande Skansen-chefen Anna-Greta Leijon) och placerade henne i pannan på mig. Och dessutom en väninnna bredvid!

unnamed-12Men blev jag särskilt rädd? Faktiskt inte.

Det är tusen gånger värre med små långbenade jävlar som springer blixtsnabbt kors och tvärs över golvet. För att inte tala om när de springer över benen när du ska sova.

Jag läste att de små förökar sig genom att gömma sig i ostädade hörnor i lägenheter nu när det börjar bli höst. Min gamla städerska, Diana, är fortfarande mystiskt försvunnen. Min nya skulle kommit klockan ett i dag men dök aldrig upp.

Så gissa vem som for fram med dammsugaren som en dåre, i alla vinklar och vrår, om inte yours truly?

Best of the Best

av Peter Wennman

unnamed-2Oh, Georgie on my mind.

Jag tänker ofta på honom. Nästan dagligen, faktiskt. Och det beror mest på hans lever.

Saken är den att George Best dog ungefär 50 meter från mig. Köksbalkongen på min lägenhet på Marloes Road vätter nämligen direkt mot det berömda privatsjukhuset Cromwell Hospital. Det är ett sjukhus för rika och välbärgade, för politiker, popstjärnor, sporthjältar och andra som har råd att betala dyrt för specialistvård.

Det är alltså ett sjukhus utan akutmottagning och ambulansservice, så att säga. Om jag skulle få en en hjärtinfarkt tre meter från receptionen skulle jag ändå inte släppas in, utan forslas iväg till ett vanligt NHS-lasarett (National Health Service).

En gång fick jag en smärtsam ögoninfektion och tultade ner för trapporna in genom denna reception och fick faktiskt träffa en ögonläkare i ett annex. Jag kan lugnt påstå att plånboken fladdrade som en abborrkäft efter det.

Här har såna som Maggie Thatcher legat helt nyligen, och den senaste var popsångerskan Cheryl Cole (tidigare gift med Ashley Cole), som hade fått malaria. Vid båda dessa tillfällen fick jag lappar i brevlådan från BBC News, som spanat in mitt utmärkta bakongläge och ville erbjuda en summa pengar för att få klampa in och filma utan att trängas med pöbeln därnere. Vilket de definitivt inte fick tillstånd till.

Filmat från min balkong, innan jag flyttade in, är i alla fall dagen då George Best dog. Hela gården var packad med människor. Där hade familjen, vännen Rodney Marsh, legendarerna ur den heliga treenigheten, Denis Law och Bobby Charlton, och en massa andra tagit farväl. De hade tagit del av Georgie Boys sista hälsning, skriven på ett papper: Don´t die like me.

Han var 59 år, det var den 25 november år 2005, och varje gång jag ser de där sjukhusfönstren på baksidan tänker jag på sättet han dog. Han var inne på sin andra lever efter en kontroversiell transplantation, han fortsatte ändå att dricka, men framför allt var det en kombination av mediciner (för att undvika utstötning) som till slut fick hans inre organ att kollapsa.

Jag brukar klämma lite försiktigt på min egen lever och hoppas den är okej.

När allt kommer omkring krävs det en del för att leva ett så utsvävande liv som Georges. Han sa det själv i det där berömda citatet som ni kan se på t-shirten här ovan:

”Jag har spenderat mycket av mina pengar på sprit, brudar och snabba bilar. Resten har jag slösat bort”.

Jag fick syn på den där tröjan utanför Old Trafford i Manchester i onsdags. Jag köpte den givetvis. Jag är inte United-fan, men jag är George Best-fan.

När han var som bäst var han en fullkomligt fenomenal dribbler, tvåfotad och snabb och oberäknelig. Han upptäcktes som 15-åring i Belfast när talangscouten Bob Bishop ringde till United-bossen Matt Busby och sa:

– Jag tror jag har hittat ett geni.

Resten är, som det heter, historia. George gjorde 179 mål under elva säsonger för Man United, vann klubbens skytteliga fem år i följd, vann Europacupen, vann allas hjärtan, röstades fram som den åttonde bästa spelaren det senaste århundradet, kallades ”den femte Beatlen” och fick alla Uniteds anhängare att gråta när han slutade i klubben – redan vid 27 års ålder.

Resten var en röra av sprit, kvinnor och rätt sorgliga comebacker. Men ingen glömde hans största dagar, då han till exempel spelade landskamp för Nordirland mot England och lekte med det engelska försvaret så till den mildra grad att backarna höll på att bli tokiga.

Självaste Pelé sa en gång: Den bäste spelare jag sett är George Best.

Best sa, innan han, dog, att det var den finaste komplimang han fått.

Och när alla hyllningar räknats in efter hans död, däribland den från Maradona, kan man välja en från Eric Cantona:

– Om jag ska välja en lagkamrat i himlen blir det inte Gud. Det blir George Best.

Han fick en flygplats uppkallad efter sig: George Best Belfast City Airport. Inte alla får det.

Men det bästa sas, helt kort, på hans begravning:

”A beautiful boy, with a beautiful game”.

unnamed-7

Cromwell Hospital.

 

A bridge too far

av Peter Wennman

unnamed-1Stackars Stenson, höll jag på att säga. Man får ju inte glömma att Henrik drog in sisådär 25 miljoner spänn på sin andraplats i FedEx Cup, men herregud så sportsligt knäckt han måste vara.

Kommer han nånsin att komma åt den överjordiske puttmaskinen Jordan Spieth efter det här?

Jag fick Björn Borg-vibbar. Och då tänker jag på den Björn Borg som aldrig vann US Open, utan istället sprang in i en vägg av ATTITYD från såna som Jimmy Connors och John McEnroe. Borg hade slagläge ett par gånger, men det hjälpte inte. Han gnagdes ner själsligt, bröts ner psykologiskt, ty vad han än gjorde, hur bra han än spelade, hade motståndaren de där klassiska marginalerna på sin sida. Vem kan glömma Borgs uppgivna blick upp till Lennart Bergelin på läktaren när McEnroe höll på att koppla greppet?

Bergelin försökte säga nåt uppmuntrande, men Borg svarade med en fnysning och nåt som kan ha varit:

– Håll käften, för fan.

Så…såg ni Henrik Stensons ögon efter att Spieth hade sänkt putten på elfte hålet? Denne unge hårding från Texas hade först satt svåra puttar på åttan och nian. Sen när Stenson la upp sig för en tap in-birdie på elvan hade Spieth ett svårläst monster, från långt bak på greenen. Surely, han kunde väl inte sätta den OCKSÅ?

Jodå. Och Henriks blick sa allt. Han var professionell och gav Spieth en fistbump, men det var som om allt rann ur honom…all koncentration, all laddning, allt det han hade byggt upp under tre och en halv dags jakt på tio miljoner dollar:

– När jag inte ens får betalt för såna här slag, hur ska jag då kunna vinna? Ungefär.

Stenson är som Björn Borg en gång var, rätt oberörd till det yttre, en iceman, men även såna kan alltså brytas ner mentalt. Henrik kollapsade efter detta. Gav upp, nästan.

Jag har väl aldrig sett en människa med större självförtroende – men samtidigt ödmjukhet och visdom – som denne blott 22-årige Jordan Spieth. Jag tror han har satt sån långvarig skräck i Stenson nu att…ja, vi kan väl säga så här: hoppas de två inte ställs mot varandra om de får gå i ledarboll i OS i Rio nästa år.

Och därmed säger några av er, golfhatarna:

Vad har golf i OS att göra?

Det är bara dumhuvuden som ställer den frågan. Såna som inte fattar hur svårt det är. Såna som aldrig försökt spela själva.  Såna som inte har en susning om vad som krävs av träning, bollsinne, koncentration och – faktiskt – fysik. De är så skickliga de här killarna och tjejerna att man blir mörkrädd.

Till golfhatarnas förtvivlan – alltså de som tycker att inga SPEL har med riktig IDROTT att göra – följer härmed dåliga nyheter.

Det engelska bridgeförbundet (EBU) har gått till domstol för att få detta kortspel erkänt som riktig sport av den bestämmande instansen, Sport England. De vill därmed få del av lotterifonderna – och till yttermera visso: de vill komma i fråga för deltagande i OS 2020.

Internationella Olympiska Kommittén är inte främmande för att släppa in både schack och bridge, som de betraktar som en form av hjärngymnastik. Och EBU säger att om dart, ballongflygning, sportfiske, poolbiljard och snooker kan få del av lotteripengarna…så varför inte bridgen?

Sport England hävdar dock att ”bridge inte är mer sport än att sitta hemma och läsa en bok”.

The High Court kommer att meddela sitt utslag senare under hösten.

Bonustillägg: Holland, Irland och Polen har redan gett sportstatus till bridgen. Och både Kina och Frankrike anser att tävlingar med BREVDUVOR är en sport.

A bridge too far?

Foppa är ändå störst

av Peter Wennman

unnamed-16Det här är fantastiskt roligt.

Här kommer den store Wayne Gretzky, THE GREAT ONE, till White Hart Lane och får en Tottenham-tröja med felstavat namn på ryggen. Underbart!

Kolla hur han ler mot kamerorna och håller masken. Jag undrar vad han tänkte, denne bortskämde stjärna som  hyllades som en gud av alla hockeyfrälsta i Nordamerika och hela Europa.

– Det där händer hela tiden, påstod Gretzky efteråt.

Det tror jag väl inte. Är det nånstans det händer så är det på en fotbollsarena i London.

Det säger en del om ishockeyintresset i den här stan. Förresten, det säger det mesta om hela idrottskulturen. Engelsmännen har aldrig rusat till i några större skaror för att se lagsporter inomhus, särskilt om de är importerade utifrån (som basketen). Även om det finns uppgifter som säger att ishockeyn faktiskt uppfanns i England, vad nu Kanada har att säga om den saken. Nämner man hockey här tror mina kollegor att det handlar om landhockey.

Som när Englands fotbollslandslag låg på läger i Miami före VM i Brasilien förra året:

Det spelades samtidigt Stanley Cup med New York Rangers Henrik Lundqvist i huvudrollen, och när mina fyrbenta vänner i Drevet ville ha ut mig på galej en kväll tackade jag nej med motiveringen: Great game of hockey tonight.

Så det slutade med att de hängde med mig på sportbar i stället, och där glänste Henke med den ena prakträddningen efter den andra på tv-skärmen.

När den amerikanske kommentatorn gallskrek ”LUNDQVIST!” tittade cricket-, rugby- och fotbollsnördarna Mr Först-i-kön och Howard from The Sun på mig och sa:

– Lundqvist? Det låter svenskt? Spelar det svenskar i NHL?

– Men va fan, är ni dumma i HELA huvudet eller, fnös jag.

Så ishockey är alltså no, no. Det har pratats om att Wembley Lions, den gamle föregångaren till Detroit Red Wings-experimentet London Lions (med Honken Holmqvist, Tord Lundström och Uffe Sterner) ska återuppstå igen och spela sina matcher i Wembley Arena, men det projektet tycks ha kraschat. Ska man se hockey i stan nu får man ta sig till puben The Famous 3 Kings, som ligger i West Kensington och ägs av en hockeygalen kanadensare. Där brukar svenskar, finländare och tjecker samlas framför storbildsskärmarna när det är VM på gång.

I början av 2 000-talet fanns det i alla fall ett lag som hette London Knights. Jag tog mig till London Docklands Arena ett par gånger för att se svenskar spela, bland annat Robert Nordmark som tillhörde Nottingham Panthers. Mycket till hockey var det inte, mest slagsmål mellan avdankade kanadensare (till publikens oerhörda förtjusning). Det var ändå synd att det tog slut så snabbt, laget är nedlagt och till och med arenan är riven.

Nå, tillbaka till Gretzky:

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i honom som person, och jag tror att jag vet vad jag talar om efter mer än 20 års bevakande av VM, Canada Cup/World Cup och OS. Som spelare var han emellertid fenomenal, det är bara att läsa statistikböckerna.

Men: han spelade bara framåt. Han hade fantastisk service. Och han var feg.

Jag glömmer aldrig World Cup 1996, semifinalen i Philadelphia mellan Tre Kronor och Kanada. Mikael Nylander – med samma spelstil som Gretzky – utklassade The Great One, och till slut blev kanadensaren så irriterad att han gav sig på Nylander med klubban bakifrån. När domaren tittade bort, givetvis. Nyllet var väl den ende han vågade sig på.

Jag glömmer inte heller när Uffe Samuelsson jagade Gretzky ner mot ena sarghörnan under OS i Japan 1998 (medan Uffe fortfarande fick spela), och skrek:

– Nu kommer jag!

Gretzky struntade i pucken och kastade sig åt sidan, livrädd att åka på en propp.

Så det där med att han är världens bäste genom tiderna, det köper jag inte riktigt. Ni andra får tycka vad ni vill, men jag kan bara lita på mina egna ögon.

Den som förtjänar det epitetet bättre har också stått på White Hart Lane och fått en Spurs-tröja. Med rättstavat namn. Den mannen heter Peter Forsberg.

Jag har aldrig sett nån bättre, eftersom han var så fruktansvärt bra över HELA banan. Han är den ende som skulle kunnat vinna priset som skyttekung och bäste defensive forward och bäste tacklare och VIP under en och samma säsong. När han dominerade som värst i Colorado Avalanche var han fullständigt ostoppbar. Och stentuff. Det är bara att kolla in hans highligts på Youtube, eller nåt.

Och det väcker frågan: om Foppa hade spelat i ett Edmonton Oilers med Gretzky i spetsen, när de båda var som bäst – vem hade varit kung?

För min del är svaret självklart.

unnamed-17

Diverse rävar i kvarteret

av Peter Wennman
unnamed-15

Minsann är det inte José Mourinho som springer där nere.  På min gata. Denne räv.

Jag har nyss varit och sett Chelsea slå Arsenal med 2-0 på Stamford Bridge och Mourinho kan sägas ha överlistat alla. En falsk och ständigt ljugande fan, må vara – men smart.

Inte undra på att Arsene Wenger är galen på honom. Han blir ständigt lurad. 15 gånger har de mötts och Arsenal har bara vunnit en gång – i den rätt betydelselösa Community Shield.

– Det var den enda gången Wenger inte hade några dåliga ursäkter att komma med efteråt, flinade retstickan José i pressrummet efteråt.

Ska HAN säga!

Jag vill ändå berätta att han inte är ensam räv i området. Stadsdelen Kensington/Chelsea, där jag bor, meddelar att befolkningen minskar här beroende på att folk köper dyra lägenheter i vinstsyfte, lämnar dem tomma och flyttar nån annanstans.

Men rävstammen ökar desto mer.

Ni tror mig inte, men det finns nu 10 000 – tiotusen! – rävar i London. Det är bara att googla, så får ni se. Urban Foxes, kallas de.

Flera av dem, åtminstone tre, bor på Marloes Road. Jag brukar gå upp om nätterna när jag som vanligt inte kan sova och ställa mig i sovrumsfönstret och spana efter dem. I bland hinner jag ta upp mobilen och ta en bild, som den här ovan, men de är snabba som satan.

Första gången jag noterade dem var det bara en mager hona som bodde i det lilla snåret bakom parkeringen tvärs över. Sen kom det en bitigare hanne med yvig svans. Han hittade feta råttor runt sjukhusområdet bakom mig som han tydligen matade sin nya familj med. Så nu är det alltså flera små rackare  som raskar runt här på gatorna mellan 03.00 och 06.00, ungefär.

Det är charmigt, tycker kanske ni och de flesta engelska djurvännerna. Däribland jag, som fönstertittare på andra våningen. Men för många andra har det blivit en plåga, en pest rent av. Rävarna är nu fler till antalet än dubbeldäckarna i London.

Två småbarn har blivit attackerade i hemmet under senare år sedan rävar till exempel bitit fingrarna av dem och föräldrarna rusat in i sovrummet för att finna galna rävar som är hungriga. Och de sprider sig som en farsot , eftersom djurvännerna också väljer att mata dem på nätterna. För att inte tala om alla soppåsar som på engelskt manér står utställa för hämtning innan sopbilarna kommer – mums!

Men London börjar få nog. Det är för mycket nu. Vissa områden i stan börjar betala snipers – speciella krypskyttar – för att skjuta ihjäl djuren. En av dem, 62-årige Brian, berättar i en tidning att han tappade tålamodet och började jaga dem sedan en räv bitit huvudet av hans dotters marsvin.

Han får nu 75 pund för den först skjutna räven, sen 50 för de andra som han knäpper.

Man kan nu tala om en slags fox-kartell runt om i stan där människor försöker med snaror och fällor och gifter  för att bli av med odågorna.

Själv har jag inga problem, jag står där bara i fönstret och spanar och försöker ta bilder av dem. Den enda jag tänker på är José Mourinho. Översteräven himself.

 

 

Sida 4 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB