Vi börjar med ett klargörande: progg, med två g, syftar på den ”progressiva svenska musikrörelsen”. Progrock, med ett g, är den idag vedertagna förkortningen för ”progressive rock”, en brittisk form av rockmusik med symfoniska ambitioner.

När svenska EMI nu hottar upp 19 bortglömda men fina album från 70-talet med digitala releaser (kompletterat med Dungens vid det här laget klassiska debut Stadsvandringar från 2002) och kallar kampanjen för Swedish Progressive Rock är det alltså viktigt att återigen plocka fram pekpinnen och visa på skillnaden mellan progg (exempel: Blå Tåget, Hoola Bandoola Band, Kebnekjase) och progrock (exempel: Yes, Genesis, King Crimson).

Fast om vi ska vara riktigt petiga, och det måste vi dessvärre vara här, hamnar de band och artister som ingår i kampanjen egentligen i ett intressant ingenmansland mellan progg och progrock. Vi hittar inga symfonirockande fantasynördar och politiska proggare kan ju inga av dem vara då alla valt att spela in på EMI. Tillhörde man inte musikrörelsebolagen Silence och MNW, eller något annat ”ickekommersiellt” bolag, hamnade man ju ute i 70-talskylan hur proggig musiken än kunde låta. Och hur politiskt engagerad man än var. Sådan var tidsandan.

Vad man däremot kan säga är att det låter vansinnigt mycket 70-tal om de här albumen. På det där organiska, analoga och flummigt fladdrande sättet som samtida musiker fortfarande inspireras av och, med varierande resultat, försöker efterlikna. Wildmarken, Peter O. Ekbergs System, Ragnar Grippe, Panta Rei, Heta Linjen, Sydkraft, Ahmadu Jarr, Landslaget, Finn Sjöberg, Solar Plexus, Merit Hemmingson och Storm må vara sinsemellan olika men de delar en alldeles speciell kreativitet som uppkom i slutet av 60-talet och utvecklades vidare under 70-talet.

Här finns mycket att lyfta fram. Exempelvis Landslaget, som har ett rykte om sig att vara ett mesigt Melodifestivalband, men vars debutalbum Tänk om jag vore en flyttfågel… (1972) innehåller skönt tillbakalutad folkrock som skulle funka utmärkt bredvid, ska vi säga, Fleet Foxes och andra stämsångssjungande skäggrockband med hög hipsterfaktor. Precis som Tomas Ledins nyligen återutgivna debut Restless mind (också från 1972) är det ett album som förtjänar en andra chans.

Det finns naturligtvis en hel del jazzfusion att hitta bland de här skivorna, 70-talet var ju förvisso jazzfusionmänniskornas gyllene tidsålder. Gitarristen och flöjtisten Finn Sjöbergs soloalbum Finn (1978) är ett utmärkt exempel på det. Fylld med välspelad och infallsrik jazzfusion med folkton, inte helt olik Janne Schaffer och Björn J:son Lindh. Ibland, som i den latinsvängiga Draklåten, med drag av proggbandet Fläsket Brinner. Sjöberg var en eftertraktad studiomusiker och producent och ägnade mer tid åt att kompa stora namn som Harpo och Abba än att göra solokarriär.

Den skiva som ligger närmast proggen (den flummiga falangen alltså) är Uppsalabandet Panta Reis självbetitlade debut från 1973. Den psykedeliska rockmusiken med engelska texter och långa härligt flummigt instrumentala partier – och omslaget med den nakna mannen och katterna – har gjort skivan till ett eftersökt samlarobjekt. Albumet fick ingen uppmärksamhet när den släpptes och gruppen blev inte särskilt långvarig. Att den nu släpps digitalt för första gången är därför en sann kulturgärning.

Hammond-organisten Merit Hemmingsons innovativa folkrockjazz – mjuk som mossa – ligger förstås också nära proggen. Hennes album Huvva! (1971), Trollskog (1972), Bergtagen (1973) och Balsam (1975) har aldrig försvunnit ur syn- och hörhåll men det skadar väl inte att påminna om dessa svenska klassiker.

Heta Linjen och Solar Plexus har en hel del gemensamt. Båda var något av supergrupper med kända svenska musiker, båda åkte skickligt slalom mellan pop, soul och jazz. Heta Linjen frontades av Bernt Egerbladh och Janne ”Loffe” Carlsson och deras debut Won’t you step inside (1971) har ett rätt mustigt uttryck, ibland i närheten av Blood, Sweat & Tears. En rolig detalj är att Crime time, ett av de bättre spåren, delvis bygger på samma riff som Sir Andrew Lloyd Webber senare kom att använda till The Phantom of the opera.

Solar Plexus uppstod när Made In Swedens Georg Wadenius och Slim Borgudd gjorde gemensam sak med äkta paret Monica och Carl-Axel Dominique och Tommy Körberg (när Wadenius drog till USA ersattes han av Bosse Häggström). De hade ett mer sofistikerat uttryck än Heta Linjen och såväl Det är inte båten som gungar, det är havet som rör sig (1974) och Hellre gycklare än hycklare (1975) har många skönt grooviga partier att sampla.

Skånska bandet Storm, med Jaques Werup och Rolf Sersam som tongivande medlemmar, kan också buntas ihop med Heta Linjen och Solar Plexus. De är hårdare och lite ruffigare men blandar och ger på ett likartat sätt. Deras tre album Stormvarning (1974), Storm at the top (1975) och konceptalbumet Casanova i Mjölby (1977) är mastiga, på gränsen till omöjliga att ta sig igenom, men fascinerande i sitt tidstypiskt ambitiösa och energiska utspel. Ett spår som Tätt ihop, från debuten, bör kollas upp för det ursnygga gitarrspel och solot på elektrisk saxofon. Den lätt Frank Zappa-rockiga Hur fixar man brudar och den jazzrockiga Casanova vid gatuköket, från Casanova i Mjölby, är inte heller helt fel. Mellanalbumet Storm at the top kunde dock fått ligga kvar på hyllan.

Hårdrockigast i den här kollektionen med gamla svenska EMI-skivor är det mycket obskyra Norrlandsbandet Wildmarken. Men hårdrock från 70-talet är som bekant inte direkt synonymt med den hårdrock vi har idag. Deras album Wildmarken (1976) samt Och nu på sjuttiotalet… (1977) låter därför ganska beskedliga. Vilket absolut inte ska tolkas som ett negativt omdöme. Tvärtom är det ett helskönt rockgroove med täckjacka och fritidsgårdskänsla som levereras, lite som ett funkigt November. Absolut värt att kolla upp.

Peter O. Ekbergs System har väl också lite funkigt tunggungig hårdrock i sig men Det känns som att va’ på en fest… (1979) är mer tillbakalutad i sitt uttryck. Ge dig mera själ har ett skönt västkustrockigt groove på skånska, discobasen på Till livet och till natten går naturligtvis inte att motstå och den mjukt och sensibelt jazzrockiga avslutningen Tills nästa gång är fin men annars är det inte så mycket att hetsa upp sig för.

Att ta med poppunkbandet Sydkraft från Halmstad i en kampanj betitlad Swedish Progressive Rock kan man förstås undra lite över. Deras självbetitlade debut från 1979 har väl sitt största intresse som jämförelseobjekt med Gyllene Tider. Fast den avslutande akustiska Vill du sätta dig här är fin.

Ännu konstigare är inkluderandet av slagverkaren Ahmadu Jarrs barnskiva En dag i Afrika (1975). Fast varför klaga? Mysfarbrorn Ahmadu Jarr gör ingen ledsen när han berättar om Sierra Leone och ledsagar ett gäng svenska musiker (varav flera från fusiongruppen Egba) rätt in i en afrikansk musikkultur som i mitten av 70-talet fortfarande var rätt okänd för många.

Elektronmusikkompositören Ragnar Grippe och hans syntpoppiga album Lost secrets (1981) kan vid en första anblick också tyckas falla ut ur Swedish Progressive Rock-ramen men det är bara innan man inser att ett spår som Babylon passar perfekt i skäggdisko-samlarnas hyllor för progressiv klubbmusik. Vangelis, Moroder och Jarre är namn som dyker upp när man tar sig igenom elektroniskt stela spår med titlar som Dancing aztecs, Time & space och Pyramid.

– Dan Backman, musikkritiker och skivredaktör på Svenska Dagbladet