Arkiv för kategori Krönika

- Sida 1 av 1

Retro i fokus: The Gladiators – Trenchtown Mix Up

av Wimp-redaktionen
trench3

Tommy Juto gör den här veckan en djupdykning i ett av tidernas bästa reggaealbum, det ikoniska ”Trenchtown Mix Up” från The Gladiators.

Som om det skulle spela någon roll. Reggae spelar vi väl när vi vill, oavsett årstid? Men existerar en enda årstid då reggae inte kan undvaras torde det vara sommaren. Och ett album som inte får släppas utom hörhåll är Trenchtown Mix Up, rootsreggaebandet The Gladiators så omtyckta debut från 1976.

Bandet startade upp redan i slutet av 60-talet av sångaren och gitarristen Albert Griffiths, på den tiden hårt arbetande murare i Kingstonförorten Trenchtown tillsammans med The Ethiopians ledare Leonard Dillon. En delad passion för musik byggde upp en vänskap mellan de båda och ledde till att en Griffiths-komposition hamnade på B-sidan till The Ethiopians singel ”Train To Skaville”, och sedermera en rad inspelningar för bl.a. Lee ”Scratch” Perrys legendariska Studio One, däribland debutsingeln ”Hello Carol” från 1968 som sedan nyinspelades för debutalbumet. När basisten Clinton Fearon året därpå blev medlem av The Gladiators införde han deras typiska ”fråga-och-svar”-körer(i par med Dallimore Sutherland) och gav Griffiths Bob Marley-klingande låtar en egen identitet.

Virgingrundaren Richard Branson var ett stort fan av reggae, så pass att han startade dotteretiketten Frontline avsedd att ta upp kampen om Jamaica med Island Records. Han anlitade reggaeentusiasten Johnny Rotten – vars Sex Pistols fanns i Virginstallet – till att scouta nya akter, varpå de båda tillsammans med några medarbetare reste ner till Kingston försedda med en lista över potentiella kontrakteringar, däribland The Gladiators som hade haft en handfull undergroundhits på klubbarna i London. Under beskydd av legendariska producenten Prince Tony Robinson reste bandet till den brittiska huvudstaden och signades av Virgin.

Trenchtown Mix Up producerades av Joe Gibbs i dennes studio tillsammans med ljudteknikern Errol ”ET” Thompson(Gibbs och Thompson var kända som ”The Mighty Two”) och trummisen/ikonen Sly DunbarGibbs och Thompson lyckades uppgradera gruppens sound utan att göra avkall på de genuina, opolerade rötterna, ett misstag som ofta begicks i jakten på att blidka den stora internationella publiken. 

Albert Griffiths skrev alla låtarna – vars allvarsamma rastafariteman om fattigdom, gängkrig i Kingstons slumområden och kamp för frihet ändå skänktes visst hopp om ljusning tack vare de upplyftande popmelodierna – förutom två naturligt införlivade Marley-covers, och det är hitvarning på nästan varenda spår. Den lilla gitarrslingan i ”Hearsay”, basgunget i ”Bellyfull”, falsettkörerna och rytmgitarren i ”Looks Is Deceiving”, spelglädjen i ”Rude Boy Ska”. ”Hello Carol” i hörlurar ger intryck av att de spelat över gamla mastertejper som inte riktigt raderats, medan den tondöva melodikan liksom de skeva gitarrerna i ”Thief In The Night” respektive ”Know Yourself Mankind” får en att förnimma Studio One-känslan i motsats till storbolaget på vilken skivan är utgiven.

Efter fyra album för Virgin Frontline, varav det sista självbetitlade(producerat av Eddy Grant) skrämde bort fler fans än gav dem nya, började intresset för reggae tryta hos skivköparna och därmed även hos Virgin. I början av 80-talet gav The Gladiators ut skivor för amerikanska Nighthawk, och trots till en början starka inspelningar förlorade bandet fans och rootsreggaegenren hamnade alltmer i bakvattnet jämfört med mer tidstypisk dancehall, som var på stark frammarsch i kölvattnet av Bob Marleys bortgång. Steget från Marley till The Gladiators var inte långt, men det är sorgligt orättvist att de sistnämnda inte fick framgångarna de förtjänade, särskilt som de gjorde ett av tidernas bästa album alla kategorier.

Om du för en stund skulle ta och lägga undan alla de där sedvanligt sliskiga reggaehitsen du hörde till leda redan förra millenniet och istället plocka fram klassiska Trenchtown Mix Up kommer hängmattan plötsligt att kännas ännu behagligare, solen ännu mer smekande och din semester plötsligt både meningsfull och lättjefull på samma gång. Ingen sommar utan reggae.

Tommy Juto driver bloggen Songs for Whoever och är även musikskribent på KulturbloggenTillbringade under tonåren ohälsosamt många timmar framför Fisher-stereon med ett skivfodral i handen och rec-knappen i ständig beredskap. Har gått igenom “perioder” av de flesta genrer: synth, grunge, powerpop, soul, country, psykedelia, reggae. Har oftast orimligt höga krav på sina spellistor. Väljer alltid ut musik för en biltur om den så tar fem minuter.

Veckans klassiska album: Giuseppe Verdi: Giovanna d’Arco

av Felizia Uggla

Den här veckans klassiska album bjuder inte bara på en unik inspelning av ett verk som vi inte hör så ofta på våra breddgrader, den har dessutom en ensemble som inte gör oss besvikna.

Giuseppe Verdi: Giovanna d’Arco

ukjent (3)

Verdis opera Giovanna d’Arco eller Jeanne d’Arc hade premiär på La Scala i Milano 1845 och är hans sjunde verk. Den ryska supersopranen Anna Netrebko sjunger den dramatiska historien om ”The Maid of Orleans”- hon som kommer att brännas på bål.

Inspelningen skapades under Salzburgsfestivalen 2013 och de spelade då även in en av de tre tenorerna Plácido Domingo; som i detta verk sjunger barytonstämman. Orkestern Münchner Rundfunkorchester och kören Philharmonia Chor Wien leds av den italienska dirigenten Paolo Carignani, som är ansvarig för en annan av Verdis operor – Sicilianska aftonsången.

Giovanna d’Arco betraktas som ett av Verdis tidigaste mästerverk, vilket också det är fullt av passion, underbara melodier och allt en bra italiensk opera bör innehålla.

Som tidigare nämnts sjunger Plácido Domingo här som baryton, den djupa och manliga stämman som ligger strax under tenorstämman, och i denna inspelning är det första gången har sjunger den stämman. Domingo har tidigare gjort succé på operascenen och firat framgångar i flera olika roller, exempelvis Simone Boccanegra.

Även om förändringen från tenor till baryton inträffar sent i hans karriär, så är det långt ifrån främmande för den spanskfödda sångaren. Han började nämligen ursprungligen som baryton, men bytte sedan till tenor i 1959 efter en lyckad audition på den mexikanska nationaloperan.

Bland övriga sångare på albumet hittar du den unga italienska tenoren Francesco Meli i rollen som den franske kungen, Karl den 7: e. Enjoy!

Och kom ihåg att om du har några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

 

 

 

 

In the studio – Platserna som skapat vår tids ljud

av Karin Moberg
1200x720_muscle

I vårt nya magasin hittar ni nu helgens artikel där fokus ligger på studion – platsen där idéer och drömmar blir till en musikalisk verklighet. Här kan du läsa om studios som ligger bakom melodiska mästerverk som förmodligen satt många musikhjärtan i brand – Sun Studios: Rockens födelsestad, Muscle Shoals: Hitmaskinen i söder, Record Plant: Från Ladyland till Lady Gaga och Sound City: No Pro-Tools. Trevlig läsning önskar vi på WiMP!

> Klicka här för att läsa artikeln!

Kategorier Krönika

WiMP listar – Bäst just nu!

av Karin Moberg
karinnora600

Så var det dags igen! Här har ni låtarna ni borde lyssna på just nu – allt från superstjärnorna Daft Punk och Pharrell Williams, via danska indiepop-fenomenet MØ, till en svensk Prince – WiMP listar ”Bäst just nu”.

Kakans favoriter:

Daft Punk feat. Pharrell Williams – Get Lucky
Ja, den kanske känns något given, men vad annars kan man göra när en sådan här monsterhit som är garanterad att bli en sommarplåga landar i ens knä? Jag var helt enkelt tvungen att ha med den på listan.

Midnight Boy – Roll With It
Johan Krafman är definitivt Skånes yngre, blonde svar på Prince. Det doftar 80-tal men med en touch av nytt och fräscht. Om ni någon gång får chansen att se Midnight Boy live, iförd urtvättade jeans och magtröja, kan jag garantera att kärlek uppstår.

Youth Lagoon – Mute
Idahomannen och tillika enmansorkestern Trevor Powers gör det här så bra. Nya plattan Wondrous Bughouse är riktigt, riktigt bra och singeln Mute är både drömsk, melankolisk, naiv och fyllig på samma gång. Känslan är som tagen ur en tonårsfilm.

She & Him – Never Wanted Your Love
Min enorma kärlek till energiknippet Zoey Deschanel kan vara något bidragande till det här valet. Det här är verkligen en låt man blir glad av och det ska man aldrig underskatta.

Noras favoriter:

MØ- Pilgrim 
Den unga, Köpenhamnsbaserade sångerskan MØ har tagit världen med storm. Det började med den danspoppiga ”Glass”, som direkt slog sig in på de kreddigaste musikbloggarna. Och i förra veckan kom efterföljaren – den något hårdare ”Pilgrim”. Det här är bara så himla bra! Med attityd, integritet och en stor dos skinn på näsan kan MØ vara det coolaste som hänt Skandinavien på mycket, mycket länge. 

Born Ruffians – Needle
Kanadensiska Born Ruffians låter ungefär som en blandning av Band of Horses och Mystery Jets. Det är finstämt men stundvis helt utflippat. Och jag gillar det! Bästa från nya skivan ”Birthmarks” är den inledande ”Needle”, som garanterat kommer få följa med mig på många förfester i sommar!

Kurt Vile – Was All Talk
Som många andra älskar jag Kurt Viles nya platta, även om låtarna i bland kan tyckas lite väl utdragna, även för en outro-älskare som mig själv. Därför utlyser jag härmed en önskning till Kurt – kan jag få ”Was All Talk” i en 4-minuters-version som jag hinner lyssna på när jag går till affären? Annars är ju det här ungefär det snyggaste jag hört någonsin. 

Jeepstarr – Ta mig härifrån
Det går bra för svensk reggae just nu, och en av de som just nu står på randen till ett genombrott är Kapten Röds högra hand och vapendragare – Jeepstarr, eller Jesper Engström som han heter i passet. I januari kom debutalbumet ”Rotlösa Singlar” och en av höjdpunkterna är utan tvivel den samhällskritiska men skönt gungiga  ”Ta mig härifrån”. Mer Jeepstarr till folket!

Kategorier Krönika

Lars Lovéns Roskilde

av Wimp-redaktionen

I morse tänkte jag på Fally Ipupa. Det har jag ofta gjort på sistone, egentligen ända sedan Roskildefestivalen förra året. Men inte bara på honom utan även på ett fantastiskt band, en varm natt och som jag minns det ett tjugotal dansare på scen. Kanske minnet överdriver, men det spelar ingen roll. Så fort jag tänkt tankar kring eufori, eller helt enkelt bra konserter, har ögonblicket dykt upp för mig.

Nu var det Roskildes spilleplan som publicerades. Jag läste den precis så selektivt som jag brukar. Skummade huvudnumren och hoppade över välbekanta och europeiskt klingande namn. Men antecknade artister som Conjunto Angola 70 och Jupiter & Okwess International.

När jag hittat tillräckligt många pustade jag ut. Det kändes tryggt, allt skulle bli som vanligt. Och så kom Fallys spelning för mig igen.

Roskilde är inte längre den enda stora festivalen i Skandinavien och programmet skiljer sig allt mindre från konkurrenternas. Med ett undantag. Fortfarande är chansen att få se band som Hamadcha Sufi Tariqa of Essaouira eller Jagwa Music betydligt större mitt på Själland än på valfri annan åker, park eller torg. Det som var en sidoverksamhet är numera det som gör  Roskildefestivalen speciell, och som rent faktiskt gör den till norra Europas bästa afrikanska festival.

Fast jag har också mer personliga skäl att läsa programmet på ett så insnöat vis. Det var först nyligen jag förstod det, men den moderna afrikanska musiken har mer och mer börjat fungera som en tillflykt för mig. Inte undan informationsstressen, paniken över att vara ständigt vara uppkopplad eller något annat 2010-talssyndrom. Utan tvärt om det förflutna, eller rättare sagt längtan till det förflutna. Det som Simon Reynolds i boken med samma namn kallar retromania. Nostalgin som ingen i västvärlden, allra minst jag, verkar veta hur man ska ta sig runt.

Kontrasten mot det urbana Afrika är slående. I coupé-décalé från Elfenbenskusten refererar sound och estetik inte hela tiden till en sedan länge försvunnen guldålder. Kanske för att det nära förflutna var så uppenbart mycket sämre. I Angolas kuduro görs alltid den bästa musiken precis just nu. Och är kongolesisk ndombolo gammal är den per definition dålig, trots att låtarna i sig ofta bygger på traditonella rytmer. Ghanas moderna hybridgenre hiplife har till och med lånat delar av sitt namn från den tidiga nittonhundratalsgenren highlife. Men är strikt modernistisk.

Det är också därför jag återkommer till Roskilde år efter år, i texter och rent faktiskt. För det är inte bara bredden på programmet som gör festivalen bra, utan minst lika mycket att de lyckas boka artister som är relevanta inte bara i Europa utan även i sina hemländer.

Lite senare läser jag namnen jag antecknat en gång till och försöker uppbåda samma entusiasm. Men kan inte riktigt. För det är något som saknas just i år. Kanske har jag hört Amadou & Mariam och Baloji lite för många gånger. Kanske hade jag velat se någon artist som DJ Arafat eller Sarkodie, någon ung och smärtsamt samtida. Kanske tar jag bara det hela för personligt.

Och så tänker jag på Fally Ipupa igen. Det är inte alls omöjligt att någon av årets spelningar blir precis lika tranceframkallande. Kanske Jupiter & Okwess internationals, gatubandet från Kinshasa.

Men just den där svårfångade känslan av framtid, den kommer nog inte att infinna sig. Och om det nu beror på mig eller på Roskilde, så hoppas jag att det är något övergående.

– Lars Lovén

Kategorier Krönika

Lokko om David Toop och The Face

av Wimp-redaktionen

På sistone har jag tänkt väldigt ofta på David Toop och tidningen The Face.
Toop är en av västvärldens mest respekterade musikjournalister och fundamentet för sin position byggde han på den så inflytelserika brittiska mode- och musiktidningen The Face.

The Face hade inga album- eller konsertrecensioner – de hade istället David Toop.

David Toop (källa: MySpace.com/DavidToop)

I varje nummer under ett antal år i mitten och slutet av 1980-talet hade han en egen och ytterst tätskriven sida där han skrev fritt om vad han ansåg vara just den här månadens bästa och intressantaste musik. Men han gjorde det på ett sätt som ingen annan kunde eller kanske ens fick.

Toop tog avstamp i någon ny skiva med, säg, The Isley Brothers som han skrev en (nästan) regelrätt recension av för att – och nu tog man som läsare ett djupt andetag – i det ögonblick han jämförde den med någon annan artist genast förlorade sig i ett fascinerande garnnystan av idéer, tankar och, för Toop, till synes helt logiska trestegshopp in i annan musik, in i andra parallella världar.

Som om vore det så att vi andra skulle ha råd och möjlighet att lyssna på musik så som han gjorde och kasta oss från ett album med Luther Vandross in i en nyutgåva av den uråldriga countryduon The Louvin Brothers Satan is real, sidleds vidare i en tankevelodrom om Redskins passionerat plakatpolitiska manifesterande på Neither Washington Nor Moscow till tidiga houseexperiment med Larry ”Mr Fingers” Heard och så på något oftast ganska imponerande vis tillbaka till The Isley Brothers för att stiligt knyta ihop hans teoretiska tes om musikens tillstånd i i alla fall hans hem om inte nödvändigtvis utanför det.
Man var – som min kollega Kristin Lundell så skarpt skrev om en konsert med Dexys nyligen – gisslan i hans hjärna.

Jag älskade att vara gisslan i David Toops (och, för den delen, Kevin Rowlands) huvud.
Men 1987 var det för de flesta av oss var det ett relativt utopiskt – eller ska det kanske vara utoopiskt? – sätt att lyssna på musik. Jag gick i skolan och hade helt enkelt inte råd, hur gärna jag än ville vara exakt som David Toop. Men det intressanta är hur dessa musikkrönikor som han skrev för mer än ett kvarts sekel sedan framstår som så extremt moderna idag.

Andres Lokko

Varje gång – vilket är ganska ofta – någon vill tala med mig om musikjournalistikens framtid tänker jag på – och nämner – just David Toop. Till slut fick han ju rätt. Den (läs: jag) som för bara tio år sedan betedde sig som David Toop betraktades som en elitisk snobb utan verklighetsförankring utanför sitt eget vardagsrum. Idag?
Idag är du din egen personliga avsändare.
Även om det, märkligt nog, inte riktigt märks i vare sig den traditionella musik- eller kulturjournalistiken ännu så har vi alla blivit David Toop.

De tvära kasten i de spellistor vi gör eller i en text som den här tar vi för givet. Ingen tycker det är det minsta vare sig ansträngt eller ens snobbigt med att rusa från en elektronisk vals med Peaking Lights till Lord Kitcheners London-calypso via Frankie Valli & The Four Seasons underbara You’re A Song fram till valfritt spår från Actress fantastiska album R.I.P.

– Andres Lokko

Kategorier Krönika
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB