I morse tänkte jag på Fally Ipupa. Det har jag ofta gjort på sistone, egentligen ända sedan Roskildefestivalen förra året. Men inte bara på honom utan även på ett fantastiskt band, en varm natt och som jag minns det ett tjugotal dansare på scen. Kanske minnet överdriver, men det spelar ingen roll. Så fort jag tänkt tankar kring eufori, eller helt enkelt bra konserter, har ögonblicket dykt upp för mig.

Nu var det Roskildes spilleplan som publicerades. Jag läste den precis så selektivt som jag brukar. Skummade huvudnumren och hoppade över välbekanta och europeiskt klingande namn. Men antecknade artister som Conjunto Angola 70 och Jupiter & Okwess International.

När jag hittat tillräckligt många pustade jag ut. Det kändes tryggt, allt skulle bli som vanligt. Och så kom Fallys spelning för mig igen.

Roskilde är inte längre den enda stora festivalen i Skandinavien och programmet skiljer sig allt mindre från konkurrenternas. Med ett undantag. Fortfarande är chansen att få se band som Hamadcha Sufi Tariqa of Essaouira eller Jagwa Music betydligt större mitt på Själland än på valfri annan åker, park eller torg. Det som var en sidoverksamhet är numera det som gör  Roskildefestivalen speciell, och som rent faktiskt gör den till norra Europas bästa afrikanska festival.

Fast jag har också mer personliga skäl att läsa programmet på ett så insnöat vis. Det var först nyligen jag förstod det, men den moderna afrikanska musiken har mer och mer börjat fungera som en tillflykt för mig. Inte undan informationsstressen, paniken över att vara ständigt vara uppkopplad eller något annat 2010-talssyndrom. Utan tvärt om det förflutna, eller rättare sagt längtan till det förflutna. Det som Simon Reynolds i boken med samma namn kallar retromania. Nostalgin som ingen i västvärlden, allra minst jag, verkar veta hur man ska ta sig runt.

Kontrasten mot det urbana Afrika är slående. I coupé-décalé från Elfenbenskusten refererar sound och estetik inte hela tiden till en sedan länge försvunnen guldålder. Kanske för att det nära förflutna var så uppenbart mycket sämre. I Angolas kuduro görs alltid den bästa musiken precis just nu. Och är kongolesisk ndombolo gammal är den per definition dålig, trots att låtarna i sig ofta bygger på traditonella rytmer. Ghanas moderna hybridgenre hiplife har till och med lånat delar av sitt namn från den tidiga nittonhundratalsgenren highlife. Men är strikt modernistisk.

Det är också därför jag återkommer till Roskilde år efter år, i texter och rent faktiskt. För det är inte bara bredden på programmet som gör festivalen bra, utan minst lika mycket att de lyckas boka artister som är relevanta inte bara i Europa utan även i sina hemländer.

Lite senare läser jag namnen jag antecknat en gång till och försöker uppbåda samma entusiasm. Men kan inte riktigt. För det är något som saknas just i år. Kanske har jag hört Amadou & Mariam och Baloji lite för många gånger. Kanske hade jag velat se någon artist som DJ Arafat eller Sarkodie, någon ung och smärtsamt samtida. Kanske tar jag bara det hela för personligt.

Och så tänker jag på Fally Ipupa igen. Det är inte alls omöjligt att någon av årets spelningar blir precis lika tranceframkallande. Kanske Jupiter & Okwess internationals, gatubandet från Kinshasa.

Men just den där svårfångade känslan av framtid, den kommer nog inte att infinna sig. Och om det nu beror på mig eller på Roskilde, så hoppas jag att det är något övergående.

– Lars Lovén