Startsida / Inlägg

Lokko om David Toop och The Face

av Wimp-redaktionen

På sistone har jag tänkt väldigt ofta på David Toop och tidningen The Face.
Toop är en av västvärldens mest respekterade musikjournalister och fundamentet för sin position byggde han på den så inflytelserika brittiska mode- och musiktidningen The Face.

The Face hade inga album- eller konsertrecensioner – de hade istället David Toop.

David Toop (källa: MySpace.com/DavidToop)

I varje nummer under ett antal år i mitten och slutet av 1980-talet hade han en egen och ytterst tätskriven sida där han skrev fritt om vad han ansåg vara just den här månadens bästa och intressantaste musik. Men han gjorde det på ett sätt som ingen annan kunde eller kanske ens fick.

Toop tog avstamp i någon ny skiva med, säg, The Isley Brothers som han skrev en (nästan) regelrätt recension av för att – och nu tog man som läsare ett djupt andetag – i det ögonblick han jämförde den med någon annan artist genast förlorade sig i ett fascinerande garnnystan av idéer, tankar och, för Toop, till synes helt logiska trestegshopp in i annan musik, in i andra parallella världar.

Som om vore det så att vi andra skulle ha råd och möjlighet att lyssna på musik så som han gjorde och kasta oss från ett album med Luther Vandross in i en nyutgåva av den uråldriga countryduon The Louvin Brothers Satan is real, sidleds vidare i en tankevelodrom om Redskins passionerat plakatpolitiska manifesterande på Neither Washington Nor Moscow till tidiga houseexperiment med Larry ”Mr Fingers” Heard och så på något oftast ganska imponerande vis tillbaka till The Isley Brothers för att stiligt knyta ihop hans teoretiska tes om musikens tillstånd i i alla fall hans hem om inte nödvändigtvis utanför det.
Man var – som min kollega Kristin Lundell så skarpt skrev om en konsert med Dexys nyligen – gisslan i hans hjärna.

Jag älskade att vara gisslan i David Toops (och, för den delen, Kevin Rowlands) huvud.
Men 1987 var det för de flesta av oss var det ett relativt utopiskt – eller ska det kanske vara utoopiskt? – sätt att lyssna på musik. Jag gick i skolan och hade helt enkelt inte råd, hur gärna jag än ville vara exakt som David Toop. Men det intressanta är hur dessa musikkrönikor som han skrev för mer än ett kvarts sekel sedan framstår som så extremt moderna idag.

Andres Lokko

Varje gång – vilket är ganska ofta – någon vill tala med mig om musikjournalistikens framtid tänker jag på – och nämner – just David Toop. Till slut fick han ju rätt. Den (läs: jag) som för bara tio år sedan betedde sig som David Toop betraktades som en elitisk snobb utan verklighetsförankring utanför sitt eget vardagsrum. Idag?
Idag är du din egen personliga avsändare.
Även om det, märkligt nog, inte riktigt märks i vare sig den traditionella musik- eller kulturjournalistiken ännu så har vi alla blivit David Toop.

De tvära kasten i de spellistor vi gör eller i en text som den här tar vi för givet. Ingen tycker det är det minsta vare sig ansträngt eller ens snobbigt med att rusa från en elektronisk vals med Peaking Lights till Lord Kitcheners London-calypso via Frankie Valli & The Four Seasons underbara You’re A Song fram till valfritt spår från Actress fantastiska album R.I.P.

– Andres Lokko

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB