Sveriges största festival står runt hörnet. Peace & Love i Borlänge. Festivalen som varit med och målat om festivalkartan förväntas återigen bli årets största allsång. Ja, ni vet de där magiska topparna, eller den fasansfulla falsksången som på något konstigt vis blir oslagbart.

Årets startfält är brett och spretigt. Allsången är den gemensamma nämnaren. Det spelar ingen roll om du väljer Rihannas sprakande We Found Love eller Björnstammens kalas. Och däremellan hittar vi klassiker som Roxette och Magnus Uggla.

Årets program är inte lika självklart som tidigare år. Festivalen själva kallar sig steget före, jag själv är inte lika säker när man kastar sig utanför festivalpubliken. Kanske är jag bakåtsträvande eller trångsynt, men det är inte samma publik som åker för Rihanna och Skrillex som för Bob Dylan och The Strokes. Kanske är det en av förklaringarna till varför årets festival ännu inte är slutsåld.

Men bortom dessa allsånger hittar vi festivalens guldkorn, undangömda. De plaskar runt i bakvattnet, jämfört med de publikhav som P3-popens rotationer framkallar. Ja, det fullkomligen glimrar, inte enbart kring The-Dreams guldkedja, utan även om Kurt Viles stämma. Eller varför inte Other Lives singel Tamer Animals?

De där ögonblicken jag helst samlar på mitt smultronstrå stavas inte Skrillex, även om hans popularitet gör honom till en av festivalens huvudnummer. Minns ni fjolårets spelning med Charles Bradley på Hultsfred? Det är ögonblick likt dessa jag väntar på. De som överraskar och bjuder in. Att halten genuinitet och kärlek översteg det mesta för Charles Bradley gjorde det inte sämre. Och bara vi får lite av hans kärlek i Borlänge är jag mer än nöjd.

Jag ska inte heller glömma namn som Mumford & Sons, The Shins, My Morning Jacket, The Pains Of Being Pure At Heart, Regina Spektor eller Bloc Party för att inte få mördarblickar på mig.

Men om vi nu ska ha allsång, då är det i Borlängenatten till Mannen I den vita hatten jag ska skrika mig hes. Inget annat.

– Magnus Olsson, festivalrykten.se