Järntorget. Avenyn. Linnéplatsen. Hela Göteborg kommer präglas av den stora musikfesten, Way Out West. Knivsöder i Stockholm vallfärdar, Göteborgspoparna är redan på plats, precis som Sveriges resterande musikentusiaster med koll. Way Out West har aldrig varit för den stora massan. Det har alltid handlat om kärleken till musiken. I år är inget undantag.

Turnerande artistpaket reser runt i Europa. Men man väljer guldkornen. Kraftwerks mycket sällsynta 3D-spelningar är inget annat än en fjäder i hatten. Men det är inte Blurs kanske sista tacktal i hipsterborgen aka Slottsskogen som får mitt hjärta att bulta. Inte är det mastodonter som The Black Keys heller. Hur hårt ”Lonely Boy” än kommer piska oss i mörkret. Även om jag personligen kommer äta ur Alexis Taylors händer. Det finns så mycket mer än dollartörstiga jättar. Det är klass rakt igenom.

Jag menar, även betydligt mindre namn som Vondelpark, Jacuzzi Boys och Factory Floor är klassbokningar. Även om många är omedvetna om det. För den nyfikne är det här paradiset. Det här buffebordet för musikälskare är fyllt med våfflor och sylt. Toppat med grädde. Ingen jävla mellanmjölk. Och det känns så jävla bra att allt handlar om musiken.

Och för guds skull, missa inte John Maus.

Magnus Olsson – Festivalrykten

Lyssna på Festivalrykten.se Way Out West-lista här.