Textförfattaren Hal David och sångaren och kompositören Joe South gick båda bort alldeles nyligen. Och jag sitter i mitt vardagsrum och lyssnar på hur Hal David så till synes lyckades rimma ”pneumonia” med ”phone ya” i ”I’ll never fall in love again” och den så bitterljuva metaforen för ett brustet hjärta i händerna på The Fifth Dimension: ”one less bell to answer/ one less egg to fry”.

Men det mest intressanta med dem båda är hur de verkade i varsin kant av en musikalisk genre som så länge var ett rent skällsord: easy-listening.

Hal Davids texter – oftast i symbios med Burt Bacharachs musik – var centrala i den här världen, Joe South befann sig mer i dess utkant och var alltid aningen mer Nashville och country än renodlad easy-listening.

Men det är nästan omöjligt att idag förstå hur det fanns en tid då den här så tidlösa och intelligenta popmusiken var något man skrattade åt.

Idag är dess inflytande en så självklar del av den moderna musikhistorien att man aldrig reflekterar över vilken resa den egentligen har gjort.

Någonstans i 1980-talets slut tog easy-listening sig ur rea-backar och konservativa föräldrars skivsamlingar in i klubbvärlden och, strax senare, seriösa böcker och antologier i ämnet.

Mängder av japanska nyutgåvor i genren satte igång en lavinartad fäbless för en musik så lättlyssnad att den först knappt märks. Inte för intet avfärdades den ju ofta som hissmusik, i vissa fall också direkt skapad för att tonsätta just hissfärder eller klädshopping.

Här fick även franska filmmusikgenier som Michel Legrand och Francis Lai en välförtjänt renässans. Och någonstans tog vi som omfamnade detta allt längre. Och ännu längre. Jag minns att jag själv såg någon av mjukporrfilmerna i Emmanuelle-serien på VHS enbart för musikens skull. Jo, på riktigt bara därför. Men ungefär där och då insåg jag – och många med mig – att man kanske började närma sig en återvändsgränd. Och, vips, just i det ögonblicket hade samma japaner (huruvida de faktiskt var just de samma är oklart men det kändes så) gått vidare till nästa utskällda genre – 1970-talets mjukaste amerikanska radiorock.

Plötsligt var albumspår med Airplay och Rupert Holmes våra nya rare grooves. Lika logiskt som det först var obegripligt.

Och i år gör den Brooklyn-baserade britten Adam Bainbridge något liknande när han under artistnamnet Kindness skrämmer livet ur åldrande indie-män och kvinnor när han återbesöker det förbjudna slapbass-solot från 1980-talets mitt och, framförallt på scen, både lyckas se ut och låta som valfri hästsvansfunk i Ferris Bueller-skjorta från 1980-talets mitt. Det är förstås alldeles lysande.

För det är just så musiken alltid bör röra sig framåt på det mest intressantaste vis: när det som en gång utgjorde fienden med stort f blir ens nya favoritmusik och inspirationskälla.

Ingenting kunde vara mer hälsosamt.

Andres Lokko