Muse hänger med tills dom stupar och har inga planer på att lägga av medan dom är på topp. Jonas Kleinschmidt från WiMP har träffat sångaren Matt Bellamy för att prata om rymdskepp, hiphop och konsten att kunna skratta åt sig själv.

Det är något seriefigursaktigt över Muse. Bandets himlastormande rocklåtar är närmast komiskt storslagna och deras konserter är en uppvisning i fullt utvecklat storhetsvansinne som skulle göra självaste Kanye West och Jay-Z imponerade.

För Muse gör inte stadiumrock avsedd att framföras på jorden. Muse gör stadiumrock att framföras på planeten Mars. Av en symfoniorkester bestående av utomjordingar såklart. Det är, för att säga det på ett jordnära sätt, inte ambitioner som Muse saknar.

Sådan har det varit sedan 1994, då dom tre medlemmarna Matt Bellamy (gitarr och sång), Christopher Wolstenholme (bas) och Dominic Howard (trummor och synthar) träffades i den engelska kuststaden Teignmouth och startade ett band. Trion debuterade 1999 med albumet ”Showbiz” men genombrottet kom först med ”Origin of symmentry” 2001. Sedan dess har både musik och fanbase vuxit explosionsartat med varje ny platta.

Bandets nya album ”The  2nd Law” är inget undantag.  Dom stora kanonerna står uppställda på OS-singeln ”Survival” som blandar opera med heavy metal, förstasingeln ”Madness” är  känslig electropop som låter som en blandning av Queen och U2 och texten till låten ”Sustainable” handlar om jordens undergång medan ett dubstep-beat a la Skrillex försöker riva sönder låten på mitten.

 Rockstjärnor ombord på ett rymdskepp

Jag träffar Bellamy på ett hotell i Stockholm. Han är klädd i svart, tillbakalutad,  trevlig och tillmötesgående av bara fan. Helt klart en rockstjärna, men en rockstjärna med fötterna på jorden. Men samtidigt finns det även något flyktigt över honom. Genom hela intervjun fortsätter han att prata om evolution. Han drömmer om en värld där vi kan bygga rymdskepp och resa ut i rymden på jagt efter nya planeter, fortsätter han. Först fattar jag inte riktigt om han menar det han säger. Men det gör han. Lyckligtvis  kan han också skratta åt sig själv. Han berättar också att han inte kan lyssna på låten ”Survival”  utan att bryta ihop av skratt.

”Själva framförandet av  ”Survival” är rätt seriös, men slår man på radion i samma ögonblick som som låten är som mest intensiv, kan det låta rätt fånigt” säger Matt Bellamy och tillägger:

”Vi är helt på det klara med hur vår musik låter och framstår. Vi inbillar oss inte att vår musik ska  tas på dödligt allvar. Det finns ett element av humor i det vi gör.  Det är som att klä ut sig på Helloween i en rustning. Det är coolt men samtidigt lite larvigt.”

Hur mycket av Muse är på skoj och hur mycket är allvar?

”Jag tror att vi ibland tar oss själva på så mycket allvar att det blir komiskt”

 Den ultimata pojkdrömmen

Drömde du om att bli rockstjärna när du var yngre?

”Det är en bra fråga. Som tonåring drömde jag såklart lite om det. Jag minns att jag lyssnade på Rage Against The Machine, Jeff Buckley och Nirvana när jag var 15-16 år och tänkte att spela i ett rockband måste ju vara det roligaste sättet att göra musik på. Men jag kunde likväl ha börjat spela jazz. Det verkade bara lite mer spännande med rock.”

Ni har sålt fler än 15 miljoner album, gjort ett gäng utsålda stadiumkonserter och nu senast uppträtt på OS öppningsceremoni. Vad får er att fortsätta?

”Det är svårt att svara på. Vi har allihop en stor livslust. Vi har inte lust att dö så vi kämpar bara mot  det ofrånkommliga slutet.  Allt bleknar. Energin, kroppen, solen och universum.  Du kan välja att låta allt blekna eller så kan du kämpa emot. Och det är roligare att kämpa emot än att ge upp, tycker jag. Och så har vi verkliegn roligt ihop när vi är i studion. Vi blir inte deprimerade av att spela musik.  Vi har gjort många låtar som uttrycker ett deprimerat tillstånd men det som driver oss är helt klart att vi har roligt ihop.”

 Törs inte göra hiphop

Albumet ”Absolution” från 2003 markerar en vändpunkt för er, där ni blev det band ni är idag. Vad hände där?

”Vi använda dom tre första plattorna till att hitta vårt sound. Vi hade inte riktigt turneerat på den första och på den andra  prövade vi den tunga, lite galnare, sidan av oss. På den tredje föll allt på plats. Och sedan dess har vi bara blivit tydligare och mer självsäkra för varje album.”

Är du nöjd med var ni är som band idag?

”Vi har lärt oss mycket om oss själva på den här plattan och vi har öppnat några nya dörrar vilket känns spännande för framtiden.  Resan är inte på långa vägar slut ännu.

Är det något genremässigt ni inte riktigt vågar kasta er ut i?

”Jag tror inte vi någonsin kommer fösöka oss på hiphop. Det skulle vara ett för långt steg  och mycket obehagligt för alla parter.  Men om du tänker inom genren ”Storslagen rockmusik” så tror jag inte att det finns något vi är rädda för att göra.

Är det några nya sidor av bandet som du skulle tänka dig att testa i framtiden?

”Det hade varit kul att göra något mer minimalistiskt och akustiskt. Verkligen begränsa oss själva och våra hjälpmedel. Vi har alltid gjort musik utifrån idén om att det inte finns några begräsningar och att allt är tillåtet. Men det skulle vara intressant att se vad som händer om vi till exempel bara fick använda ett visst antal instrument – gitarr, bas och trummor –  och göra ett helt album på det sättet. Det skulle vara en jätteutmaning för oss.

Hur skulle det funka på en arena?

”Det skulle det inte, haha. Vi skulle behöva spela på klubbar igen.”

Jonas Kleinschmidt – WiMP