”Det doftar av krut och fotogen från pyrotekniken. Det är lika mycket party i dj-båset som nedanför. Axwell trycker på de röda knappar som reglerar rökmaskinerna, Steve har klättrat upp och dansar mellan cd-spelarna och Sebastian tar fram den svenska flaggan igen och viftar. En av flickvännerna har fått tag i mistluren och tutar i otakt. ”
– Ur ett reportage om Swedish House Mafia, från SvD, 2009.

Den moderna dansmusiken är ingen ungdom längre. Det är ett längre avstånd räknat från idag tillbaka till Rhythim is Rhythims technohymn ”Strings of life” från 1987 än vad den milstolpen, när det begav sig, hade tillbaka till det 60-tal när The Beatles osäkrade sin Revolver och med ”Tomorrow never knows” uppfann Big Beats av bara farten.

Det finns några house-arkeologiska diskussionsforum på nätet som jag tillbringar alltför mycket tid på. Det ena heter Dj History, det andra heter Faith Fanzine, två forum där grå tinningar möts för att med läsglasögonen långt ned på näsan diskutera Chip E:s och Farley Jackmaster Funks relationer till Mutant Beat Dance. En annan sida heter The Acid Granddads och där finns korniga bilder på den legendariska balearic-klubben Amnesias personalstyrka sommaren 1988 och flyers från från den där kvällen på Shoom i London då Danny Rampling för första gången spelade David Morales-remixen på Alison Limericks ”Where love lives”. Och bara det faktum att gudfader Frankie Knuckles sedan några år tillbaka har fått en gata uppkallad efter sig i Chicago, skvallrar om antalet ljus i housetårtan. The same piano loops, over and over again, som sagt.

Den samtida explosionen av vad som i USA har kommit att kallats EDM, Electronic Dance Music, är märklig att ta till sig med detta perspektiv. Varför tog det så många år för dansmusiken att få fäste i sitt egentliga hemland och vad blev resultatet av all denna evolution? Vad fick vi tillbaka i ansiktet? Deadmau5 och Swedish House Mafia? Två akter som genom att skala av så mycket som möjligt av vad som en gång i tiden gjorde dansmusiken sexig, revolutionär, nyskapande, subversiv, banbrytande och underjordisk, har blivit dagens popmusik.

Rötterna är brutalt uppryckta ur de svarta gayklubbarna i New York och Chicago, ur Detroits visionära technomylla, och ur Londons euforiska Summer of Love. Som en recensent på The Guardian skrev när han recenserade Deadmau5 aktuella album “Album title goes here”: ”It’s the Chemical Brothers without their love for hip-hop and Detroit techno; Daft Punk without their deep understanding of Chicago house; the Prodigy without their roots in breakbeat hardcore. What’s left is bizarrely unfunky, unambiguous, unsexy and unreconstructedly macho.”

Men all modern dansmusik har inte slipsen i pannan och mer gemensamt med David Hasselhoff än Sylvester. All musik, och särskilt den elektroniska, måste fortsätta framåt, men ibland måste fyrverkerierna och laserstrålarna på de stora arenorna släckas ned och publiken tvingas ner i en mörk källare där ett pulserande rött ljus tänder en annan sorts låga i hjärtat. Dansmusik som varken viftar med svenska flaggor eller tutar med mistlurar i otakt. Kerri Chandler kokade en gång ner dansmusikens essens till meningen: ”a basement, a red light and a feeling”.

Här har jag satt samman en lista med dansmusik från i år som fångar den där känslan. Som dansar framåt med den ena foten på dagens dansgolv och den andra på Music Box i Chicago, på Boccaccio i Ghent eller på Danceteria i New York . Höj volymen, släck ljuset, lägg ifrån dig läsglasögonen och blunda. A basement, a red light & a feeling. Can you feel it?

Stefan Thungren är musikkritiker på Svenska Dagbladet och skapare av serien Stockholmsnatt tillsammans med Pelle Forshed.